Se ljuset i det svarta

Ett inlägg om en bok.

Äntligen har jag fått läsa Annika Östbergs senaste bok, Se ljuset i det svarta! Boken, som kom ut i höstas, stod länge på min inköpslista och förra månaden skickade jag efter den. Till format och utseende är det en liten bok. Till innehåll är den mycket stor. Lite tung, också. Jag kunde bara läsa den bitvis och göra paus emellan.

Annika Östbergs resa genom livet har varit väldigt olik min. Ändå hittar jag beröringspunkter – och framför allt gemensamma tankar. Men jag har inte suttit i fängelse i 28 år, det är en väsentlig skillnad. En likhet är emellertid den om våra möten med människor – Annika Östberg genom sina föreläsningar och böcker, jag genom min blogg. Dessa möten som har gjort att människor tycker att de känner oss…

[…] på ett nästan intimt sätt. De har ju tagit del av detaljer i mitt liv som man vanligtvis bara delar med sig av till en mycket nära vän, och kanske inte ens det. […]

skriver Annika Östberg. Jag nickar igenkännande.

Se ljuset i det svarta berättar om tiden som fri. Annikas tidigare bok, Ögonblick som förändrar livet, kom ut hösten 2011 och handlade om hennes liv. En självbiografi, helt enkelt, som utspelade sig till stor del bakom lås och bom. Men även om tiden i fängelse var svår, har tiden som fri inte varit helt enkel heller. Många är de människor som skrivit till Annika genom åren. Människor som tycker sig känna henne, som vill möta tacksamhet. De kanske besökte henne i fängelse. Naturligtvis var hon glad för besök och glad för de gåvor besökarna tog med. Men besöken skedde ju alltid på besökarnas villkor. Annika Östberg själv kunde inte välja, hon satt ju där hon satt. Om detta skriver Annika Östberg bland annat i boken:

[…] Det kändes som om jag tillhörde alla andra utom mig själv. […]

En av de svåraste sakerna med att vara fri var den snällhet Annika Östberg mötte. Detta trots att alla förstås inte var snälla och positiva till att hon landat i Sverige och dessutom blivit fri.

Idag reser Annika Östberg runt i Sverige och berättar om sitt liv. Hon får ofta svåra frågor och hon har tvingats att sätta ett värde på sig själv i pengar – hon måste ju överleva och ha en inkomst.

Det här är en fantastisk bok på bara 125 sidor. Men orden jag läser, till exempel det om att älta sånt som har varit och inte kan göras ogjort, sparar jag djupt i mitt hjärta för de är så tunga och kraftfulla. Aldrig glömmer jag hellre orden Annika Östberg gav till mig när vi träffades för två år sen i samband med en föreläsning:

Livet är en gåva.

Det är fyra ord som flera gånger har hindrat mig från att göra slut på mitt liv.

Jag skulle kunna skriva citat på citat här. I stället tycker jag att du ska köpa den här boken.

Toffelomdömet blir utan tvekan det högsta.

Livet är kort. Livet är en gåva.

Read Full Post »

Arbetslös och desperat

Är det nån som vet hur okul det är att vara arbetslös? Ja, jag vet. Det finns inte nåt kul med det. Du har ingen inkomst (a-kassa är ingen inkomst, det är en försäkring som du inte kan överleva på), du har inte samma möjligheter i samhället som dem med jobb, du har inget socialt liv för du träffar varken kollegor eller vänner (vännerna försvinner eller så skäms du för att träffa vännerna och isolerar dig) med mera med mera.

Jag kan ärligt säga att det var många gånger jag övervägde att göra slut på mitt liv under de år jag var utan jobb. Den som inte har varit där kan inte heller föreställa sig hur det känns när till exempel snälla och välmenande människor skickar dig bokpaket – och så har du inte ens mat för dan. Jorå, så var det några gånger. Men det var väldigt pinsamt att tillstå när det skedde. Och tro inte att jag inte är tacksam för alla fina och bra böcker jag har fått. Men böcker går inte att äta.

Den desperation jag många gånger kände när min situation bara blev svartare och svartare visste nästan inga gränser. Men jag hade – och har! – en familj omkring mig och det har varit/är guld värt! (Även om jag inte kan äta dem heller… 😉 ) Fästmön har troget stått vid min sida hela tiden – till skillnad från så kallade vänner som vände mig ryggen – en del från dag ett, andra under helvetesresans gång.

Den här påsen med bröd fick jag av en arbetskamrat på grannfakulteten, med betoning på kamrat, till min förra arbetsplats. Den överlevde jag på en helg.

Jag skrattar inte alls, jag gråter nästan, när jag läser om den desperation en arbetslös 56-årig man från Österrike kände. Mannen sågade av sin ena fot. Enligt rubriken i Dagens Nyheter var det för att slippa jobba. Men hans arbetsförmåga skulle utredas av arbetsförmedlingen. Jag har svårt att tro att man då sågar av sin fot för att slippa, SLIPPA!, arbeta. Snarare ser jag det som en mycket desperat handling av en mycket olycklig människa.

Det jag vill säga med det här inlägget är att det inte kostar dig så mycket att höra av dig till en vän som är arbetslös. Bjud över på middag eller fika, föreslå en promenad eller nån annan aktivitet som är gratis. Det betyder mycket mer än du kanske kan gissa att få äta nåt när man är hungrig.

Read Full Post »