Deckarna: Anna Jansson

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Förra onsdagen var det premiär för SvT:s Deckarna. Serien där sex deckarförfattare strålar samman på ett värdshus nånstans i Sverige för att utreda varandras drivkrafter. I kväll var det Anna Janssons tur. Och det var verkligen tur för mig, för hon är en av mina klara favoritförfattare.

En av mina favoritförfattare Anna Jansson. (Foto: Janne Danielsson/SVT)

Anna Jansson är så mycket av allting: 

• hon är inte bara författare, hon är sjuksköterska också
• hon har begått 57 mord i sina böcker
• trots sen debut (hon var 42 år) är hon den mest utlånade vuxenförfattaren på våra bibliotek
• hon har varit på vampyrlajv i Uppsala

för att nämna några saker. Hon beskriver skrivandet som att ha en hemlig älskare. Intressant att få veta är att hon har dyslexi, men ändå skriver så bra böcker. Det är möten med människor som inspirerar henne (känns igen!) – särskilt möten på tåg. Därför ger sig gänget ut på en resa för att skaffa sig underlag till kommande böcker (?). På en perrong i Arvika träffar de en låtskrivare/musiker. (Ja, vi slipper höra musiken, tack och lov!)

Det är vid middagen på kvällen det blir djupt och allvarligt. Efter den gotländska femkampen där rövkroken nästan bryter nacken av dagens huvudperson. Då berättar Anna Jansson mer om sina katastroftankar, sin övergivenhet, om hur det var att bli änka och låta makens organ ge andra människor nytt liv. Och kärleken. Lite grann. Anna Jansson säger bland annat:

Vi pratar inte om döden.

Så väl jag känner igen dessa ord! Men det blir inga tårar kring bordet. Bara insiktsfullt, på nåt sätt. Den här gången hade kvinnorna i gänget (Denise Rudberg och Katarina Wennstam) lugnat ner sig lite och tillät männen att ställa frågor. Och ja! Christoffer Carlsson tillförde nånting i kväll, han sänkte inte bara medelåldern. Ärligt!

Toffelomdömet blir det högsta!

Nästa gång är det Denise Rudberg som ska utredas.

Här kan du läsa vad jag tyckte om övriga författare:

Deckarna: Roslund och Hellström

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

App, app, app… och antikt i Arvika

Ett inlägg om kvällens apperier.

Torsdag är inte bara Tofflans hiss- och disslistedag. Det är också Antikrundan. För tredje gången testade jag programmets app. Och även om jag inte har fått nån återkoppling från Antikrundan på mina synpunkter (inte ens ett autosvar som tackar för mitt mejl…), tycker jag att dess app utvecklas i rätt riktning.

Första gången jag testade appen gav jag den medelbetyg. Bland annat skrev jag:

[…] Jag hade inga problem att ladda ner appen och jag borde inte ha haft några problem att köra igång den. Men eftersom appen inte innehåller några egentliga instruktioner fick jag vissa startproblem. […] Lite störande, däremot, var de faktainlägg som kom mellan värderingsgissningarna. […] Antikrundans app är rolig, men har en del saker som kan bli bättre, till exempel instruktionerna för att starta första gången och möjligheterna att spara de värderingar man själv gör från en runda. Och skippa grejset emellan, det är ju på TV:n man vill titta mest! […]

Andra gången jag testade appen tyckte jag att den hade blivit bättre. Jag skrev till exempel:

[…] appen kändes stabilare. Den funkade med en gång. Mellan värderingarna var ganska mycket faktaupplysningar bortrensade. En del presentationer av upphovsmän fanns, men var väldigt korta och ofta med möjlighet att läsa mer.
Jag hade lite problem med reglaget vid värderingarna. Det kändes som om det var låst mellan vissa spann. […]

Den här tredje gången jag lekte värderingsperson har appen blivit betydligt bättre. Borta är ännu fler onödigheter mellan värderingarna. Några enkla instruktioner poppar i stället upp. Tyvärr uppdaterades appen lite dåligt med slutvärderingarna på TV:n, vilket var irriterande. Nån knapp för att dela resultatet på Twitter finns fortfarande inte. Men jag måste ändå ge appen ett högt Toffelbetyg denna gång.

Vad fick jag själv för betyg då? Förra gången fick jag 6,5 poäng av 15 möjliga och fick omdömet Antikintresserad på diplomet. Den här gången gick det mycket bättre – i början… Sen gick det sämre. Det innebär att det fortfarande står Antikintresserad på mitt diplom…

Jag är fortfarande ”bara” Antikintresserad…

Nästa gång får Lysekil besök av Antikrundan. Och självklart ska jag försöka sitta redo med mobilen och värderingsappen igång då.

Testade du appen i kväll? Hur gick det för dig? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta. Till skillnad från hos Antikrundan får du återkoppling här!

Livet är kort.

Read Full Post »

Moderspassion

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.

Den här gången står Minna i centrum. Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »