Semestervecka två inledd

Tänk att jag tycker att dagarna går långsamt på semestern! Är det för att jag älskar mitt jobb så, eller vad? För den här ledigheten var, om inte så efterlängtad, väldigt behövlig.

Mamma har kommit igång att läsa och det tycker jag är bra! Jag lånade henne Majgull Axelsson-boken som jag fyndade på antikvariat i Stockholm sist. Jag tror att hon behöver stimulans – och det får man inte enbart av att tittat på TV, gå till frissan, kasta sopor och gå till en liten ICA-affär. Å, vilket dåligt samvete jag har!!!

Det är skönt att mamma gillar sovmorgnar, för ibland på semestern vill jag ju också sova lite längre. Det har varit si och så med sömnen de senaste dagarna. Jag ligger och grubblar på så mycket och det irriterar mig eftersom jag behöver spara på mina krafter.

Medan mamma läste avslutade jag kvällen med fötterna i högläge och blicken fäst på TV-rutan och sista delen av Häxans tid. Det var en bra serie, men den kunde ha varit mer spännande. Saknade just spänningsmomentet.

När jag hade gått och lagt mig sparkade jag igång TV:n i sovrummet, för jag sover så bra till lite ljud. Men jag tittade förstås på Friday Night Dinner och då blir man mest flamsig och skrattig och glad. Det är lika behövligt som vila för min del, så jag njöt i stora drag. I gårdagens avsnitt skulle pappan bränna en massa gamla tidskrifter och familjen skulle förtjusas av en klänning. Det blev katastrof, förstås – grannen och hans hund inkluderade på sina sätt…

Familjen Sitcom. (Bilden är lånad från The Guardian. Fotot är taget av Dave King.) 

Idag regnar det visst. Jag har sovit som en sten i min egen säng. Den är liiite mjukare än madrassen på golvet som jag ligger på hos mamma. Tanken är att vi ska till Stormarknaden idag på shoppingtur. Å, vad jag önskar att jag hade shoppingengenen, men den har jag inte alls! Jag tycker att det är vansinnigt tråkigt och ett onödigt ont, typ nåt man måste göra när man behöver nya kläder för de gamla är trasiga eller urvuxna. Eller titta på böcker, förstås. Men idag blir det ingen titt på böcker utan flera tittar i klädaffärer. Då är mamma pigg och rask i benen, rollatorn rullar som nysmord!.. Gamla dottern hasar bredvid med sin onda häl…

Livet är kort.

Read Full Post »

Moderspassion

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.

Den här gången står Minna i centrum. Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

Ett namn så här på kvällen

Jag kom en halvtimma för tidigt till frissan. Skönt! Kunde ägna den åt att läsa Moderspassion utan att datorn drog. Jaa, jag sitter alldeles för mycket framför datorn! Men jag läser också väldigt mycket nu – jag är inne i en extrem läsperiod.

Fin i håret och skittrött åkte jag hem och bredde tre knäckemackor. Intog dessa med rödmjölk – och Moderspassion. I boken dyker det plötsligt upp ett namn som klingar bekant. Ett namn från min barndom. Ett andranamn på en pojke i min förstaklass. Pojken, som kom från norra Finland, var alldeles vit i håret. Utan att kunna ett ord svenska sattes han i klass 1A. Jag minns att han hade förlorat sin byxknapp. De var så fattiga hemma hos honom att de inte ens hade byxknappar till pojken, sas det. Så snälla fröken Margareta ordnade en ny, svart knapp till pojken.

Min pappa var också ganska snäll mot pojken och hans familj. Pappa såg till att pojkens föräldrar kom till föräldramötena. Pappa tolkade. Det var så häftigt att höra pappa prata ett helt annat språk. Finska. Det språk han talade som barn.

Jag kan inte hjälpa det, men jag går förstås till datorn och googlar namnet. Jag kan ju hela hans namn, två förnamn och ett efternamn. Tänk om jag inte får napp? Men jorå. Strax dyker hans namn upp på skärmen. Han fyller 50 år i december, delar födelsedag med min finskryska farmor. Jag ser att han har en firma, är i samma bransch som vännen FEMs man, till och med. Och visst. Han bor kvar i Metropolen Byhålan. Han flyttade aldrig tillbaka till Rovaniemi. (Månntro FEMs man och pojken, också han numera, känner varandra?)

Han var så liten. Kort i rocken. Otroligt söt. Även vi klasskamrater ville nypa honom i kinderna, men det gjorde vi förstås inte. Han tittade på oss med sina mörka ögon. Hans ögon. Jag skulle gärna vilja skriva ut hans namn här, men så gör man förstås inte. Så du får bara initialerna: TTR.

Det blir heller ingen bild på TTR, för jag har ingen. Så håll tillgodo med en bild på Lilla Tofflan utanför stugan i Tallbacken, ett foto som pappa tog en sommardag innan jag hade börjat skolan.

En bild av min barndom.

Vår röda Bagge syns till vänster på fotot och strax till höger om den syns brevlådan med tidningsnamnet Corren påtryckt i gult (lådan var gråblå). Mitt indiantält var också gult och supercoolt. Det luktade insektsmedel som mamma hade sprutat inuti för att hålla getingarna borta. Säkert inte hälsosamt, men effektivt. Själv är jag inte jättecool i mina rutiga hängselbyxor, men ändå. Stugan står kvar och finns fortfarande att hyra om somrarna…

Read Full Post »

En liten nationaldagsutflykt

Nej, vi firar mycket i min familj, men inte direkt nationaldagen. Möjligen att jag firar att det idag är 32 år sen jag tog studenten (på stenåldern, alltså, den äldre av dem). Men idag kände vi att det var dags att titta till Slottet som fått stå pall för syndafloder helgen som var och större delen av veckan.

Fästmön och Elias tog bussen från Förorten och jag mötte upp med bil på vår vanliga mötesplats. Bussjävelnen var försenad, men jag läste min bok, Moderspassion, samt beskådade en ström av intressanta fordon som passerade. Det var allt från veteranbilar och raggarbilar till gamla 50-tals-moppar. En gubbe fick motorstopp på sin moppe och jag garvade förstås elakt inne i bilen. Nej, jag är fortfarande inte snäll.

På väg till Slottet stannade vi vid en affär. Anna sprang in för att köpa kakor. Goda kakor. Just när vi anlände till Slottsparkeringen öppnade sig himlen. Straffet för att jag hade garvat elakt åt gubben med moppen???

Anna och Elias avvaktar lite med att gå ut.

Det kom inte bara en liten skur. Det regnade JÄTTEMYCKET. Så vi satt väl i bilen i säkert tio minuter och glodde ut.

Det regnade JÄTTEMYCKET.

Men klockan sprang på och skulle vi hinna fika och se till Slottet innan vi åkt hem med liten pojke och skjutsat arbeterskan till jobbet klockan 16 var det bara att dra upp luvorna. Det är en klar fördel med att bära hoodie, häckla oss gamla som ser barnsliga ut, bara, men praktiskt är det.

Två coneheads (?) springer i regnet. Själv springer jag aldrig, jag stannade och fotade.

Det tog fem minuter att småspringa från Clark Kent* till Slottet. Vi var genomblöta alla tre. Vilken tur att det fanns snigga tröjor och skor att låna. JA JAG FICK BITA I DET SURA ÄPPLET OCH TA PÅ MIG ETT PAR FOPPATOFFLOR!!! 👿

Foppatofflor på Tofflan, en syn man aldrig trodde att man skulle få se. Men jag har redan bekänt synden för min Storasyster! 

Anna skulle brygga kaffe, men höll på att ge upp eftersom Slottsfrun** förvarar kaffefiltren på ett felaktigt ställe (i en rund plastburk i ett skåp, nästan omöjlig att upptäcka). Sen när hon hade tryckt igång kaffebryggaren skrek hon:

Men det är ju vatten i!

Förstummad tittade jag på henne. Och så sa hon efter en kort stund:

Men det var ju jag själv som hällde i det…

Medan kaffet puttrade roade jag (?) församlingen med att deklamera ur en bok med Uppsaladikter som Slottsfrun fått i premie i skolan 1955. Jag läste med olika röster och dialekter och i alla fall jag själv höll på att kissa på mig för att jag var så rolig. Somliga var mest intresserade av fika… (Förstår jag inte…)

Elias höll på att bli gaaalen på sin mamma och mig eftersom vi bara skulle fota hela tiden.

Regnet smattrade mot tak och fönsterrutor. Anna erkände att hon hade köpt citronkakor till mig för jag är ju så sur att jag gillar citronsockerkaka. Ballisar gillar vi allihopa, mest Elias som åt sex kakor/kex eller nåt…

Citronkakor och Ballisar!

Det blev en snabbrunda i Slottsträdgården för att kolla om nåt behövde vattnas allt såg OK ut – det gjorde det. Vi kunde tyvärr inte ta varken gräslök eller rabarber eftersom regnet bara vräääkte ner. Småsprang tillbaka till bilen igen och åkte ut till Himlen.

Anna följde sen med in till stan och jag släppte av henne vid jobbet. Just när vi svängde höger vid sista trafikljuset sprack himlen upp i blått och solen tittade fram som en retsam unge som skriker

Titt-ut!

Hemma i New Village var det sig likt sen lunchtid. Jag ringde upp mamma som naturligtvis ringde precis innan jag skulle åka och möta Anna och Elias tidigare på dan. Nån middag har jag visst inte hemma, men på fredag ska vi äta Kalle Kon och potatisklyftor, på lördag dinera på Gary’s för presentkortet jag fick av fakultetskollegorna i 50-årspresent. Snart är det ju helg igen…

*Clark Kent = min blöte lille bil-man
**Slottsfrun = Annas mamma

Read Full Post »

Gamla offerkoftor och andra plagg

Idag kunde jag ha haft sovmorgon. Och det hade jag, på sätt och vis. Men jag önskar att jag åtminstone hade kunnat sova till  klockan nio. Icke då! Strax efter sju vaknade jag och det gick inte att somna om. Så jag gjorde en FEM, det vill säga låg en stund och läste Moderspassion och tog mig en funderare. Morgonens ämne var offerkoftor.

En av mina offerkoftor.

Jag försöker verkligen jobba med två saker när det gäller mig själv: dels att bli mer ödmjuk, dels att sluta klä mig i offerkoftor. Men det är svårt. Det är skitsvårt. Och när jag känner mig påhoppad är det baske mig inte lätt att vara ödmjuk och tack för den ovänliga kommentaren eller vad det nu är. Sen tar jag på mig en offerkofta och tycker synd om mig själv. För det är ju jättesynd om mig när en eller två i kombination hoppar på mig.  Men i stället för kofteriet försöker jag sen ett tag tillbaka tänka så här, för att inte gå under:

Jag känner mig påhoppad för att jag sticker ut hakan. Sticker man ut hakan anser en del att det är fritt fram att slå en på käften. Så det är bara att välja: tig eller ta emot käftsmällar. Men sluta för f*n att tycka synd om dig!

Inte heller behöver jag fundera över varför det är roligt att slå på en utstickande haka. Det är inte mitt problem, problemet – om det nu är ett problem? – ligger hos den som slår.

Jag ser fullt av offerkoftor runt omkring mig, särskilt i bloggvärlden. Den ena koftan är gräsligare än den andra:

Det är så synd om mig för att jag är skild.

är en ganska vanlig kofta. Men herregud, hur många är inte skilda idag? Det är ju inte så att du är unik, precis. Och för att dansa tango krävs två. Dags att inse att det är färdigdansat – med ditt X!

Mitt liv är ett helvete – på jobbet.

Jamen se till att göra nåt åt det då! Jobbet blir ju inte bättre för att man beklagar sig. Kan du inte byta jobb så försök hitta nåt annat i livet som är roligt.

Min man/fru förstår mig inte.

En klassiker! Gå till familjerådgivning. Var ärlig. Gör inte som somliga, sitt och ljug. Gå dit och var ärlig – och sen inser du efter ett tag vad som är rätt för dig.

Jag har så ont i huvet!

Men stackars dig! Fast en sak är ju bra med det – då vet du att du har ett huvud. Ta en Ipren och sen kan du ju sända en liten, liten tanke till alla dem som har kronisk värk nånstans. Snacka om att din huvudvärk är en piss i havet då…

Mina ungar är så jobbiga!

Jaha, men vem är det som har satt dem till livet och som har uppfostrat dem? Det är väl inte din granne, precis. Ta ditt ansvar, det är din skyldighet som förälder!

Min gamla mamma/pappa är så tjatig, jag blir gaaalen!

Joråsaatte… Och du själv var inte det minsta jobbig när din mamma/pappa tog hand om dig när du var barn? Kan du då inte ägna din gamla förälder en halvtimma om dan i en telefonlur ens? Dåligt! (Denna måste jag jobba med!)

Nog finns det en del gamla plagg, alltid… Jag märker att jag sticker nålar i mig själv när jag skriver, men det är bra, jag ska härdas. Sluta tycka synd om mig själv och fokusera på det som är bra. Och på att jag faktiskt bara är människa och gör så gott jag kan.

Är det det som gör att personer som är föredettingar på ett eller annat sätt i mitt liv fortsätter att läsa det jag skriver här på bloggen trots att

vi har gjort slut?

Att jag kämpar på och gör så gott jag kan? Att jag inte ger upp? Och att du kan få tillfälle att slå mig på käften verbalt ibland?  Vilka futtiga liv ni själva måste ha, vare sig ni bor i Bro, Knivsta, Surahammar (det hörs ju på ortens namn att ni är sura där!), Blomstermåla (vackert ortsnamn, men hur är ni som bor där vackra själar?), södra Finland eller Nynäshamn. (Några ställen är tagna ur luften, medan andra…) Trista typer intresserade av mitt spännande liv… (Jag är mycket ironisk – mot mig själv här!)

Nää, nu ska jag läsa tidningar på nätet – idag kommer ju ingen papperstidning – för att se vad som händer i den riktiga världen…

Read Full Post »