Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fyllo’

Ett redovisande inlägg.


Det har varit nyår.
Idag är det dessutom Trettondedagsaftonl, ifall nån inte visste det. Som bonus, en röd dag i morgon för oss som är kontorsråttor. Andra jobbar som vanligt.

Men åter till nyår. Då brukar det avfyras en och annan raket. Därför undrade Tofflan den gångna veckan om din inställning till raketer på nyår.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Nej, varför då? 

32 procent (sju personer) svarade: Nej bevare sig väl, jag/mitt husdjur är skotträdd.

14 procent (tre personer) svarade: Jaa, det hör nyåret till! 

14 procent (tre personer) svarade:  Other:
Det är fint men jag köper inte själv/Caroline
Både ja och nej. Privata=nej, offentliga=ja.
Bortkastet og altfor mye ulykker

Agneta kommenterade:

Jag har svarat ”nej, varför då” för att jag tycker det är galet mycket pengar som bara eldas upp, det är en massa farliga ämnen som sprids, och för att många (både folk och fä) tycker det är otäckt. Men jag tycker att det är vackert med fyrverkerier det gör jag – dock överväger nackdelarna!

Irene Sjöberg kommenterade:

Hej Tofflan! Jag tycker det är ett stort slöseri att köpa fyrverkerier. Förutom det finns det både djur och människor som är mycket rädda för dessa smällare. Jag förstår inte den hysteri det är runt detta med nyårsraketer. Tomtebloss är lagom och sen kan man ju alltid göra raketen 🙂 Det både smäller och tjuter beroende på hur stark man är i armar, ben och röst.Kram

SoP kommenterade:

Faktum är att mina Nuvarande katter inte är Så rädda,även om A fick en chock av snöras från balkongtaket för ett par år sen, o efter det är räddare 😦 Men mest är det Jag som är rädd för smällare o raketer – fasar för att få in en på balkongen t.ex, eller nåt roligt fyllo slänger upp en i trappan osv. Sen tänker jag på andras djur, o ”skogens djur”, hur reagerar de när helvetet plötsligt brakar löst i deras värld? Nåt jag inte begriper är de som redan vid sextiden på kvällen släpar ut sina ungar för att de ska få se också, o uppmuntrar oskicket med att smälla av raketer ”inom tättbebyggt område” helt utan tillstånd. Gärna ett kontrollerat fyrverkeri på anvisad/ avsedd plats i byn- men dyngfyllon som skjuter av från balkonger o i trädgårdar- näe- jag svär värre ramsor än den lede själv kan hitta på när det smäller här runt kåken :-/

Stort TACK till dig som klickade eller kommenterade! Som vanligt hoppas jag att du kollar in den nya frågan, under rubriken Tofflan undrar… i högerspalten!
Livet är kort.

Read Full Post »

Förra söndagen var det premiär för en isländsk deckarserie på SvT 1. Idag såg Fästmön och jag det inspelade första avsnittet av Häxans tid. I kväll går andra delen. Jag tyckte att första delen var… annorlunda, rolig och bra.

Journalisten Einar i mitten gör en intervju.


I centrum står journalisten Einar,
med bakgrund som fyllo. Han har fått behålla sitt jobb – så länge han väljer jobbet framför whiskyn. Parhästen Joa är hans fotograf och de delar också ett hyrt hus med tillhörande grön fågel. Einar och Joa åker på diverse uppdrag här i första delen – allt från en forsränning med dödlig utgång, via ett slagsmål med rasistiska förtecken, en teaterpjäs och slutligen ett äldreboende. Och så ett litet HBTQ-tema.

Jaa, det händer onekligen mycket i denna första del! Det blir nästan för mycket.  Samtidigt innehåller avsnittet ganska mycket humor, bland annat kring Einars kollega och hans Xantippa till hustru samt bortklemade hund.

Men jag gillar det här! Även om jag verkligen inte skulle vilja åka till Island – fy te rackarns för all snö! – och även om jag tycker att språket är konstigt och alla ord slutar på

-ur…

får den här första delen högt betyg!

Read Full Post »

Kvinnorna tar plats i Moderspassion! Som vanligt, när Majgull Axelsson skriver böcker. Många historier blandas, vinklarna är flera. Männen… de är bara bifigurer. Jag hittade boken på antikvariat i inbundet och fint skick för 110 kronor dagen efter min 50-årsdag.

Plats för kvinnor.


Den här gången står Minna i centrum.
Minna, vars mamma dör när Minna är i tonåren. Hon flyttar från Stockholm till Arvika för att bo hos sin moster Sally. Sally blir det mamma Minna aldrig har haft och Minna blir den dotter Sally aldrig har haft. I småstaden möter hon också sin högdragna farmor, men pappan har inte ”erkänt” Minna som sitt barn. När Minna blir vuxen skaffar hon själv en dotter. En dotter som hon låter tro att Dean Martin är pappa till. Det kan ju inte sluta i annat än katastrof. Först när ett gammalt träd kommer in på scenen tycks skådespelarna vakna…

Majgull Axelsson gör det igen. Låter kvinnorna ta plats och tala. Ge sina versioner av samma skeenden ibland. Samma koncept som för det mesta när Majgull Axelsson skriver böcker. Det blir lite tjatigt, men det är också tacksamt för det håller. Majgull Axelsson är bra på det här.

Männen då? Tja, de är tystlåtna som Tyrone – vars motpol är den pratsamma hustrun Margareta. Eller arroganta, som fjanten Henrik. Eller bara patetiska fyllon, som Sonny.

Det blir inte högsta betyg, för jag tycker nog att författaren kan förnya sina grepp lite, men det blir högt!

Read Full Post »

Det var En Viss Person – notera INGEN länk för jag vill ju inte hänga ut NÅGON – som ville ta svängen om ICA Heidan och inhandla lördagsgodis efter jobbet. SOMLIGA – ingen nämnd, ingen uthängd – var inte sena att hänga på. Och medan kycklingen stekte i pannan och potatisklyftorna värmdes i ugnen, hälldes SOMLIGAS lördagsgodis upp i en nyinköpt Coronaskål från Orrefors. Bara det att godisPÅSEN var större än godisSKÅLEN


Godispåsen till höger var något större än den nyinköpta godisskålen…

                                                                                                                                                    Dessutom intogs åter en starköl (håller visst på att bli ett riktigt fyllo här – en igår kväll, en i kväll) eftersom Lillan inte behövde Taxi Tofflan i afton. Och medan den intogs utropades ett antal svordomar men HEPP! så var den lilla Twitterpippen på plats i stället för den FUUULA Shareknappen. Kan det vara så att alkohol klarnar hjärnan? Nja… Det var nog undantagsfall, detta!.. Plus att jag inhämtade råd från från både Anna och Jerry.

Nu ska det bli gott med mat igen – det har ju gått nästan sex timmar sen lunchen. Jag tror bestämt att aptiten har återvänt. Men jag borde gräva försiktigt i godisskålen så jag inte får blogga om The Return of the Seven Kilos. Det vore ju lite synd…

Ha en go lördagskväll!

Read Full Post »