Och tiden tog vägen… vart då..?

Det var inte alls roligt att stiga upp i morse. Idag kändes det som om en jättehand tryckte ner mig i sängen igen. Satt säkert minst en kvart på sängkanten och samlade kraft att resa på mig. Igår kväll var jag så nöjd att jag kom i säng redan 22.30. Men sen tog det förstås en timma innan jag somnade – för att sen, som vanligt, vakna strax före klockan fem. Och sen slumra till och känna mig mer död än levande när mobillarmet dansade runt ovanpå mammas brudkista, sedan många år tillbaka min lakansförvaring, tio över sex.

Inte blev jag piggare heller när jag kom ut. Himlen är grå och det är ett trist, minimalt ljus över dan. Den enda ljuspunkten idag blir nog thai-lunchen…

Morgonhimmel över jobbet.

Det känns som om tiden springer iväg med mig. Nyss hade jag lediga dagar utan vare sig klocka eller kalender. Härliga dagar av frihet. Samtidigt gillar jag struktur och att ha tider att passa. Att göra nånting som påminner om Viktiga Saker om dagarna, förhoppningsvis saker som är till gagn för andra. Det vill jag lämna efter mig – ett minne att jag gjorde nånting som är till nytta för andra. Och så den här bloggen, där mina dagar och tankar sammanfattas i ord som har fått så många att avsky mig och spotta på mig, men också som faktiskt har hjälpt andra att fortsätta leva. Det är stort att få veta sånt!

Nu har emellertid min lista på vänner jag vill träffa snarast blivit allt längre. Tiden är däremot inte längre. Dygnet har 24 timmar som tidigare. Kvällarna är korta, helgerna lär svischa förbi. Men en kär vän, CL, ska jag försöka få till en träff med på söndag. Det har gått alldeles för lång tid sen vi sågs! På listan finns, förutom CL även

• Lisa
• Agneta
• Monica
• Lisbeth
• Bibbi

… och säkert har jag missat att skriva upp nån, FÖRLÅT! Jag ska se till att vi ses, men det kan dröja ett tag. Däremot har jag inte glömt er!!! 

Det är viktigt med input. Jag får mycket input genom att läsa bloggar och omvärldssurfa, särskilt bland media på nätet. Och läsa böcker, förstås! Jag började på en ny bok igår och hann läsa närmare 70 sidor, tror jag. Men det är möten med människor som ger mest input. Därför är jag extra glad att jag hade möjligheten att träffa både Klara och Gunilla i somras.

Jag jobbar med kommunikation. Därför vet jag hur svårt det är. Och att det personliga mötet människor emellan är oslagbart. För en människa är inte bara platta ord på en skärm utan ansiktsuttryck, kroppsspråk, ljud, skiftningar – mycket av detta har jag lärt mig att ge akt på när jag har arbetat tillsammans med döva.

Men kommunikation är inte bara svårt, det är ganska utmattande också. Det är därför jag använder den här bloggen som nån sorts debriefing. Det irriterar somliga, men ärligt talat skiter jag i det. Det är min tid och mina ord och tankar som jag behöver tömma mitt personliga RAM-minne på. Dessutom är ju ingen tvingad att läsa mina ord. Inte alls.

Livet är kort.

Read Full Post »