Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barnmorska’

Ett inlägg om en bok.


 

FällanFörfattaren Unni Drougge är ganska… speciell. Kontroversiell, i många sammanhang. Självutlämnande, framför allt. Trilogin om skandaljournalisten Berit Hård kan en läsa på många sätt. Jag har i vart fall läst ut den tredje och avslutande delen, Fällan.

Den här gången får Sveriges populäraste bloggerska ansiktet förstört när hon ska göra en skönhetsbehandling. Men först är hon på en fest där Berit Hård blir barnmorska när Kissie föder sin dotter. Katastroferna lär inte vänta på sig. Inte nog med att Kissies ansikte är förstört – nån kidnappar hennes nyfödda dotter. Och av nån anledning dras Berit Hård in i det hela igen. På uppdrag av en vän far hon ner till Thailand. Men frågan är om hon inte själv har gått i en fälla. Det tror i vart fall hennes nye kille Benke.

Berit Hård är en underbar antihjältinna! Jag älskar den småfeta, halvgamla journalisten. Hon som lever på snabbmat och drar hem karlar på snabbligg. Men trots att hon rör sig i en värld full av både alkohol och droger är hon klarsynt och har som både drivkraft och mål att göra ett bra jobb. Dessutom är jag säker på att hon har lånat ett och annat drag av sin författare.

Och så bara älskar jag humorn i Berit Hård-böckerna. Den är rå och drastisk. I Fällan får vi läsare till exempel prov på hur obildade bloggerskor skriver (de stavar till exempel inte så bra) och om vad. Jag viker mig dubbel i skrattkramp flera gånger.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fnattigt inlägg.


 

En fiskbulle

Kanske borde jag äta en fiskbulle. Det sägs att en blir smart av fisk och troligen mindre glömsk också.

Förvirrad, glömsk… Ja jag var så borta i kolan i eftermiddags att jag var halvvägs i Himlen när jag kom på att jag ju skulle hämta Fästmön på jobbet först… Nej, jag är inte riktigt OK. Jag glömmer saker och jag är trött. Trött, trött, trött hela förbannade tiden. Och tiden den bara går… Jag minns vad jag drömde i natt, men inte att jag ska hämta min kära. För övrigt drömde jag om min förra arbetsplats, som nu var ett betydligt trevligare ställe, renoverat och fullt av konstnärlig graffiti. Så märkligt allt kan bli i drömmen! Till och med den dummaste är snäll – och ibland tvärtom.

Det blev i alla fall en eftermiddag med familjen ute i Himlen, det vill säga alla utom tjejerna som ju inte bor hemma längre. Men antalet medlemmar i familjen i Himlen är konstant – den är utökad med två små pälsklädda fyrbeningar, elva dar gamla idag – ifall du har missat det..?

Kattungarna är verkligen bedårande, så jag funderar hur det ska gå att eventuellt skiljas ifrån dem. Nu är de ju inte mina, utan det är Anna som måste besluta om det. Äldste bonussonen, tillika barnmorska, deklarerade idag att

Saffran är min!

Mitt namn på den lilla gulingen är Curry, men, som sagt, kattungarna är inte mina. Och mitt hjärta ömmar för den lilla svarta och vita, som kanske inte ser så ovanlig ut som den gula. Men söt så till och med Toffelhjärtat smälter. Kanske den kan heta… Toffslan???

Kyckling ris currysås mjölk

Mycket curry! Söndagsmiddagen blev kyckling med currysås och ris.

Currysås blev det på maten idag. Jag stekte kycklingfilé och Anna kokade ris och sås och grönsaker. Gigantiska filéer gjorde att jag bara fick ner än, så nu har Anna och äldste bonussonen lite lunch till i morgon. Anna stannar ju i Himlen eftersom hon har lite att göra hemmavid på sin lediga dag i morgon.

Hemma i New Village noterade jag att min snälla svärmor hade ringt på eftermiddagen, så jag ringde upp. Hon är alltid så glad och trevlig att prata med, så jag blev på riktigt gott humör.

 

Den här kvällen går mot sitt slut, men det blir Mammon på TV innan. Och lite läsning. Nu har jag ungefär 150 sidor kvar i Dödens bok, så kanske kommer det några rader om boken i morgon, på en blogg nära dig. Det är fortfarande nio procents utrymme kvar, men det krymper, framför allt när jag laddar upp bilder. Så här kommer en laddning med dagens kattbilder på Mamma Katt och de små:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett djuriskt inlägg.


 

Annas kattungar

De små sover mest, men när ögon och öron nu börjar öppnas lär det hända saker…

Jag vidhåller att jag inte är nån kattmänniska, men… Igår fyllde Fästmöns kattungar en vecka – och jag klappade dem för första gången. Vi har varit och sett till dem nästan varje dag. De stunder vi inte är där har äldste bonussonen nu gått från att vara barnmorska till att vara matmor. Till pottan sträcker sig emellertid inte den husmoderliga lusten helt. Det är mest Anna som sköter den.

Varje gång vi har varit till Himlen har vi sett hur de små växer så det knakar. Igår såg vi att deras ögon håller på att öppnas. Och öronen börjar se mer ut som öron och inte som små rosa grejor.

Lilla mamman ligger mest som en mjölkmaskin. Där ungarna har snuttat är hon alldeles hårlös. Hon halvsover, mamman, men när vi har kommit de senaste gångerna är hon mest intresserad av att vi ger henne mat. Hon kan äta hur mycket som helst och ändå är hon ganska smal. Det verkar vara precis som hos oss människor, att ammande mammor kan äta massor utan att de blir tjocka.

Sen vill kattmamman gosa lite också. Jag är väldigt försiktig. I början, när ungarna var nyfödda, var jag rädd att hon skulle flyga på mig i sin instinkt att skydda sina små. Men nu kan hon helt sonika hoppa ner från boet i yngsta bonusdotterns säng och strosa iväg trots att vi sitter där.

Våra mobilkameror går heta. Det är svårt att fånga två rörliga små ungar vars främsta mål i livet just nu tycks vara att hitta den rätta mjölktillbringaren.

Här är några bilder från igår:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här är bilderna från i tisdags.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om det levande.


 

Paket är oftast hårda eller mjuka. Jag gillar ju hårda paket och har alltid gjort det, för oftast har de innehållit böcker. Därför grät jag inte det minsta när jag vittjade postboxen och hittade ett hårt, vitt paket. Innehållet var väntat. Ändå är jag väldigt nyfiken, förstås, på det som finns riktigt inuti, mellan omslagspärmarna, det vill säga inlagan. En deckare – eller snarare psykologisk thriller – av ytterligare en Uppsalaförfattare ska nu läsas och recenseras här och där. Den mycket spännande inledningen gör att jag tror att det är en femtofflare. Men en får se. Boken är bara påbörjad än så länge.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Efter ett intressant mobilsamtal
(som inte har ett dugg med övrigt i det här inlägget att göra) for jag och hämtade Fästmön. Det var dags för ett besök hos bebisarna och deras mamma. Ja, det dök ju upp två små bebisar i förra veckan, två levande små… ” mjuka presenter” som överraskade oss alla. Äldste bonussonen fick agera barnmorska, faktiskt. Jag ska ärligt säga att jag inte är nån kattmänniska, det är hundar som gäller. Fast det hårda toffelhjärtat började nästan smälta idag när jag såg hur de små liven växt sen i förrgår. Det är i vart fall bra att KBT:a sin katträdsla, detta att titta på kattungar – och fota. Jag är fortfarande övertygad om att katter är rovdjur och jag fnyser lite över alla likes på Instagram för att jag la ut en enda kattbild. Men… här kommer ett par till:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett upprört inlägg.


 

Med ett halvt öga har jag läst lite om barnmorskebristen i Uppsala län i lokalpressen. Frågan är ju inte så berörande för min egen del, vilket kanske är skälet till att jag inte har brytt mig så mycket. Men häromdan såg jag en annons i lokalblaskan, en annons som upprörde mig mycket!

Av annonstexten framgick att en del gravida kvinnor i Uppsala län

[…] kommer att hänvisas till andra förlossningskliniker i sommar […]

Det handlar om kvinnor som bedöms ha en normal graviditet, kvinnor som ska få planerade kejsarsnitt utförda eller kvinnor vars förlossning ska sättas igång.

OK… om jag skulle föda barn – eller min partner – skulle jag nästan kunna acceptera detta. Men jag kan inte acceptera att man kan förutsätta att även planerade förlossningar och sånt som ser normalt ut fortlöper normalt. Saker och ting kan ju faktiskt… inträffa…

Värst av allt är nog raderna om belastningen:

[…] olika belastning från dag till dag går det inte att bestämma på förhand var varje kvinna kommer att föda […]

Alltså, jag orkar knappt reagera på annonsens språkliga kommer-att-sjuka. Själva budskapet är ju förfärligt! Jag är verkligen GLAD att det inte är nån bebis på gång i min familj. Hur kan det vara så här vid det sjukhus som har denna text på sin webbplats:

[…] sjukhuset har många olika roller – länssjukhus, specialistsjukhus, utbildningssjukhus och forskningssjukhus. I vardagen flyter de olika rollerna ihop. 
På så sätt uppstår förutsättningen för, och förklaringen till, den erfarenhet, kompetens och omtanke som finns här. […]

Uppenbarligen har man tappat en massa erfarenhet och kompetens eftersom det råder brist på barnmorskor. Omtanken var det länge sen man förlorade i en organisation som bara bryr sig om pengar (till direktörslöner?).


Sverige, juni 2014.


PS
När man använder webbplatsens sökfunktion och söker på ”barnmorskebrist” får man inga träffar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den svåra sjukdomen Förkylning och hur en sjukling försöker bli varm.


Jag har sagt det förut
och jag säger det igen:

Undertråden är Djävulens påfund!

Men eftersom jag är Sjuk idag och ett av symtomen är att jag fryser, bestämde jag mig för en upphettande närkamp med sagda tråd. Det vill säga, jag skulle ge mig på att laga mitt överkast, som var trasigt på två ställen, samt favoritjeansen – med hjälp av symaskinen.

När jag använder min symaskin vet jag att jag blir varm. Jag blir varm för att jag blir så arg och frustrerad.

Lagat överkast i sömmenSärskilt varm blev jag nu emellertid inte idag, men som vanligt ilsk. Och jag tror inte att min gamla syfröken Greta-Lischa Schtener skulle godkänna en sån här lagning! Kolla vecket liksom… Överkastet var nämligen ursprungligen två enkelsängsöverkast. Dessa syddes samman av en betydligt mer sykunnig hand än min på bronsåldern. Med åren har tidens tand gnagt på sömmen så att den hade spruckit. Fast nu är den lagad och sydd. Knöligt sydd. Det blev ett skitfult veck. Men det skiter jag i, för vem f*n ska upp i min säng och närskåda mitt överkast?

Lagat överkast nertillNär jag ändå var igång passade jag på att laga en kant nedtill också. Där hade tidens tand inte bara gnagt utan tuggat ett rejält hål. Tyget är alldeles mört där, söm (<= = östgötska för ordet som) en säger i Östergyllen. Det blev inte heller så särskilt snyggt, men det blev helt. Och rakt.

Lagade jeansOch eftersom symaskinen nu var framsläpad – det i sig höll på att ta livet av mig, själva släpandet, alltså – passade jag på att laga favoritjeansen. Snitsade till det hela genom att göra ett eget, intressant (!) mönster när jag sydde. Nåja, ingen ska glo mig nära i skrevet när jeansen är på, har jag tänkt. (Oh my God! Jag HÖR faktiskt Greta-Lischa vända sig i sin grav…)

TrådtrasselEfter allt jobb och slit kan jag inte påstå att jag blev särskilt mycket varmare. Däremot argare och mer frustrerad, förstås. Jag känner mig helt slut i rutan. Blotta tanken på att försöka hasa över till Tokerian för att inhandla nån form av ätbar materia som fixar till sig själv till middag känns övermäktig. Får nog vila en stund. En lååång stund. På kökssoffan. Och begrunda det svinn som man ju faktiskt får räkna med när man syr medelst maskin. Skit samma, nu har jag ett helt överkast och hela favoritjeans! Who cares, liksom?!

Konstaterande: Fyra yrken jag aldrig skulle kunna tänka mig att bli:

  1. Gynekolog
  2. Barnmorska
  3. Tandläkare
  4. Syfröken


Livet är kort.

Read Full Post »

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)


Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. 🙂 Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut :-/

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram


Stort TACK
för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »