Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stå upp för’

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »