Rörig natt, solig dag

Ett både rörigt och soligt inlägg.

---

 

Tur att jag hittade ett par gamla läsglasögon i jobbväskan. Annars hade jag inte kunnat jobba så bra…

Den gångna natten var jobbig. Eller snarare rörig. Först drömde jag en konstig dröm i vilken jag drog in en kvinna på jobbet. Hon hade en gigantisk och väldigt lynnig son som uppträdde hotfullt mot henne i drömmen. Bara det att han var lika gammal som hon är i verkligheten. Drömmar… Sen vaknade jag flera gånger av att benen krampade. Enligt boken jag började läsa igår har jag troligen diabetes typ 2. Det är i vart fall diagnosen som Wallander får när han är konstant trött och törstig, dricker mycket och har nattliga kramper i benen… Ja, ja, jag vet att jag borde gå och ta lite tester, men… för tillfället laddar jag för tandläkarbesöket på måndag morgon.

En kan inte påstå att morgonen blev mindre rörig än natten. Jag satt och läste alldeles för länge vid köksbordet och kom därför iväg sent till jobbet. Då hamnar en i bilköer och kommer försent. Jag anlände hela fem minuter över åtta till parkeringen utanför jobbet. Inne på kontoret skalade jag av mig ytterkläderna och packade upp jobbväskan med kalender, bok och… eh… nej! Terminalglasögonen låg kvar hemma! Då var det tur att jag hade mina gamla läsbrillor kvar i väskan. Häromdan funderade jag på att plocka ur dem, men så lät jag dem ligga kvar. Reservglasögon är ju aldrig fel att ha med sig. Idag var det helt rätt!

Jag såg solen idag genom några skitiga, men hela, persienner på jobbet…

Natten hade varit kall och det var imma upp på halva fönstren där hemma. Men det är inget fel, påstår männen i BRF-styrelsen och fönsterleverantören. Jag väntar bara på när de ska komma och för tredje eller fjärde gången fixa de irriterande små saker som fortfarande, efter 3,5 år, inte är OK. Det handlar om allt från persienner som har varit trasiga typ hela tiden till ett läckage från en fönsterventil som uppenbarligen gör det kallt i hemmet på vintern och stekande hett på sommaren. Garantin går snart ut…

Morgonen var i vart fall solig och det passade ju bra eftersom jag träffade en riktig Solstråle idag på lunchen! Inte trodde jag till exempel att jag skulle bli glad av att prata om Det Som Hände, men det blev jag. Jag uppfattades nämligen inte som ”fel”. Det var roligt att få nyheter, även om alla nyheter i sig inte var roliga. Livet far inte varsamt fram ens med de unga. Då är det starkt att orka kämpa!

Jag har tragglat med en lay out hela dan idag. Varje gång jag trodde att jag var färdig hittade jag nåt mystiskt fel som jag behövde kolla. Den stackars författaren kände sig nåt lite terroriserad. Samtidigt är det ju viktigt att det blir rätt.

I kväll ska jag se När livet vänder och Maria Wern på TV.

Under eftermiddagen fick jag återigen erfara att livet inte är rättvist, varken för mig själv eller för andra. Tyvärr är det ingen tröst att vi är flera drabbade, det gör det hela bara ännu mer sorgligt. Det är tur att det finns goda arbetskamrater lite varstans här i världen. För goda chefer finns det dessvärre färre av. Jag hade i alla fall glädjen att träffa en av den senare sorten idag. Arbetskamraterna var färre eftersom de var ute på vift.

I kväll missar jag inte När livet vänder klockan 20 i SvT2. Det tycker jag att du som har läst det här inlägget ända till slutet inte heller ska göra. Temat för kvällens program är självmord och det är Sara som berättar. Självmord är nåt vi bara måste våga prata om. Men helst ska vi våga bry oss och agera innan nån tar livet av sig. Efter programmet kan du chatta. Det vill säga mellan klockan 20.30 och 21.30 kan du prata online med både programledaren och producenten Anja Kontor och Caroline, som är volontär på Mind Självmordslinjen. Jag kanske kollar in chatten en stund, men klockan 21 ser jag Maria Wern i Tv4. Mitt liv är lite rörigt just nu och jag behöver koppla av med fiktiva brott.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kontraster och likheter

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???

Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Historien upprepar sig: Hilde var icke önskvärd hon heller…

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.

Uppdaterat inlägg: Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland

Jag såg på Twitter på lunchen att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.

Staffan Wolters är den journalist som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?

Livet är kort.

Read Full Post »

Nånting blått och spännande!

Ett inlägg vari Tofflan åter prisar dagens post – litteratur!

Åter igen trevlig post i postboxen! Idag hittade jag Ludmilla Rosengrens alldeles nyutkomna bok Livet är nu!

Litteratur i postboxen idag.

Ludmilla Rosengren gör ett viktigt arbete bland människor som mår psykiskt dåligt eller har drabbats av självmord i den närmaste kretsen. Nu har hon skrivit en bok som vänder sig till barn från elva år och uppåt, en bok att läsa tillsammans med nån vuxen.

En recension av Livet är nu! kommer på en blogg nära dig. Det är nämligen så att vi måste våga prata om svårigheter och saker som gör ont inuti. Jag är mycket spänd på innehållet i denna underbart blåa bok!

Livet är kort. Det är vi många som vet.

Read Full Post »

På spaning i världen utanför

Ett inlägg i vilket Tofflan spanar i omvärlden.

Vad passar väl bättre än en spaningstur i världen utanför så här på måndagen? Ja jag kan tänka mig flera saker som passar bättre, men det jag serverar här och nu är just en sån spaning i världen utanför och inte ett dugg annat!

Strateger sprider titelsjukan. Kurt i Almunge är upprörd över alla strateger som offentliga verksamheter söker. Han trodde att strategier var nånting politiker ägnade sig åt, inte tjänstemän. Och så raljerar han om strategexamen och undrar om ordet har samma värde som bloggare, twittrare, debattör och coach. Han hävdar också att titelsjukan gör att visitkort kräver två rader för att beskriva tjänsten man innehar. Avslutningsvis återberättar han en 30 år gammal anekdot. Alltså jag är benägen att hålla med Kurt när han insinuerar i inledningen att strategerna tycks vara så många och finnas överallt. Vad gäller ordets värde, eller valör, som Kurt kallar det, beror det väl lite på huruvida man är positivt eller negativt inställd till saker och tings utveckling. Utveckling är nämligen bra ibland, trots allt. Visitkort, till exempel, används nog inte främst för att planka in på utställningar idag.

”Kyrkan blir ett slagfält.” Tro det eller ej, men orden kommer varken från vanliga armén eller Frälsningsarmén utan från vår ärkebiskop Anders Wejryd. Han har gjort en par riktigt bra saker, tycker jag. Och nu manar han till ett hyfsat tonläge i sociala medier. Själv vet jag att han tycker att man ska ha ett hyfsat tonläge i mejl också. Man ska inte kränka andra på sin arbetsplats – varken via e-post eller på annat sätt.

Självmord i medierna. Självmord är den tredje vanligaste dödsorsaken bland människor under 25 år i världen. Och nästan en miljon människor tar livet av sig varje år. Vi måste börja våga prata om det här. Självmorden kan inte öka till 1,5 miljoner om året år 2020. Vi måste sätta stopp.

Springsteen bra förebild till manligt läsande. Kulturchefen på Svenska Dagbladet skriver om The Boss, Bruce Springsteen, och sossarnas fäbless för denna arbetarklasshjälte. De tre senaste sossepartiledarna har sinsemellan varit väldigt olika men ett har förenat dem – kärleken till Bruce Springsteen. Och på nåt sätt knyter Kulturchefen ihop detta med symboler och hur man vill uppfattas som politiker samt läsning och bildning. För Bruce Springsteen är nämligen en läsande artist. En läsande manlig artist. En förebild för den läsande mannen, enligt Kulturchefen. Ja jo… Även män med muskler och valkar i händerna läser. Och kvinnor. Jag tror inte barn bryr sig om ifall det är pappa eller mamma som läser. En god förälder, oavsett kön, förmedlar läsningen till sitt barn, oavsett barnets kön punkt slut.

Gränserna för naturtyper förskjuts. Det blir varmare på jorden. För oss här uppe i norr är det kanske rätt OK, men vad händer om det blir ännu varmare i öknen, till exempel? Om knappt hundra år kan en femtedel av all landyta på jorden ha bytt klimatzon. Riskerna för att naturen inte hänger med är stora och kan leda till att vissa djurarter utrotas, till exempel. Andra konsekvenser är att ett varmare klimat gör att man kanske inte kan odla sånt som blir till mat på flera ställen än idag. Bryr du dig om dina efterkommandes framtid?

Vattnet kan stiga ytterligare. Som Robban Broberg en gång sjöng… ”Vatten, stan är full av vatten…” Fyrisån har stigit över alla breddar. Och värre blir det, kulmen kommer i mitten eller slutet av veckan, enligt SMHI. Men det är inte bara restaurang Tzatziki i centrala Uppsala som drabbas. Det är trafikproblem mellan Uppsala och Stockholm och tågen går med lägre fart genom Knivsta. Och familjen Wennerberg/Lööv en mil norr om Uppsala har blivit hemlösa eftersom deras hus är vattenskadat.

Livet är kort.

Read Full Post »