Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobba’

Ett upprört inlägg, men ändå ett inlägg om mod.


Uppdaterat inlägg:
Lyssna på Hilde Klassen, här ett inslag från Radio Uppland


Jag såg på Twitter på lunchen 
att lokalblaskan äntligen har gjort nånting bra: duktige, modige Staffan Wolters har skrivit en artikel om den från kommunen utköpta Hilde Klasson.

Idag tycks det vara kutym att köpa ut människor som anses icke önskvärda. Hilde Klasson har inte bara en anställning (ja, hon har inte slutat än!) vid Uppsala kommun för att utveckla Gottsunda. Hon är S-politiker och jobbar även fackligt. Det är just jobbet för facket som hon själv tror är skälet till att hon blir utköpt. Fast hennes chef säger att det är Hilde Klasson själv som vill sluta.

Till Upsala Nya Tidning säger Hilde Klasson:

[…] Jag har aldrig bett att få sluta. Jag vill arbeta kvar men har pressats att skriva på avtalet. Jag fick veta att det inte skulle bli så roligt för mig om jag valde att stanna […]

Har vi hört den förut? Svar: JA! Historien tycks upprepa sig om och om igen, med lite andra aktörer, bara. Men rollerna består fortfarande av chefer som vill bli av med anställda de inte gillar. Anställda, som på nåt sätt har misshagat dem, tvingas att skriva på avtal eftersom det annars, underförstått, blir ett helvete för dem. Är man dessutom, som en mig närstående person, trakasserad och utmobbad av chefen sen en tid tillbaka orkar man inte stå emot detta sista. Tro mig, jag vet. 

Övriga roller spelas av så kallade arbetskamrater som gör allt för att rädda sina egna skinn, till och med går över lik, mobbar, ljuger och snackar skit bakom ryggen – alternativt tiger eftersom de är rädda för att de ska ostraceras (omplaceras eller få kränkande arbetsuppgifter) eller, som Hilde, avpolletteras. Till min lilla glädje noterar jag dock att Hilde Klasson åtminstone har en kollega som står upp för henne. Heder, Mie!

Hilde Klasson är 60 år och får nu avtalspension tills hon fyller 65. Det är kanske lättare för henne att bråka och gå ut i media än den som är tio, femton år yngre och måste leta nytt jobb eftersom avgångsvederlaget inte var så stort. Men det spelar ingen roll. Det är viktigt och modigt av Hilde Klasson att våga prata om det här. Jag vet nämligen många som har skämts i flera år kring sitt utköp.

tårar
Många har skämts i flera år för att de har blivit utköpta.


Staffan Wolters är den journalist
som jag länge har hoppats på ska skriva om detta. Jag hoppas emellertid få ännu mer av honom: att han, när han ändå är igång, gräver lite hos andra offentliga arbetsgivare. För inte heller dessa har rena samveten. Det finns så mycket skit att gräva upp, så sluta inte, Staffan! Fortsätt, du modige man!

Jag tycker att du som har läst det här inlägget också ska läsa UNT-artikeln (länken finns ovan i det här inlägget). Vidare tycker jag att du ska lyssna på kommunfullmäktige som debatterar den senaste tidens utköp på måndag.

Och för den som inte vet det, men… Visst kan man som enskild stämma sin arbetsgivare inför Arbetsdomstolen. Många enskilda skulle vinna där mot arbetsgivaren. Men domen som skulle följa skulle innebära lägre ersättning än avgångsvederlaget. Även den som har blivit petad från sitt jobb behöver leva. Men hur lätt tror du att det är att få ett nytt jobb efter att ha blivit utköpt?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ja fy te rackarns! Massor av snö var det. Och då snackar jag MASSOR! Så nu tänker jag plåga dig med en bild på eländet, taget vid sjutiden i morse när jag kört in Clark Kent* i garaget efter att ha skjutsat Fästmön till jobbet.


Detta var en gång en vändplan. Här kan alla idioter som inte köra bil passa på att köra fast i en driva. Och stanna där.

                                                                                                                                                            I morse var det hur dött som helst ute. Först. Jag mötte fem plogbilar och fyra vanliga bilar och så två (2) idioter på cykel. Ja, för jag tycker att det är DUMDRISTIGT och idiotiskt att ge sig ut på cykel när det är så här mycket snö. Kan man dessutom inte cykla på den PLOGADE cykelbanan som går parallellt med gatan, då anser jag att man inte har cykelkörkort.

När jag återvänt till min boning hörde jag en stackars fågel som sjöng så vårlikt. Men det var allt annat än vårlikt när jag tittade mig omkring. Dessutom sa det

PLUPP!

och sen släcktes gårdsbelysningen. Gissar att klockan slog sju och då ska det inte vara tänt mer – även om det är en mörk vintermorgon. Kallt är det också, neråt minus tio grader. En snöbild till på detta:


Här är andra sidan av vändplanen med plats för fler idioter att köra fast.

                                                                                                                                                         Det är alldeles för vitt ute och därför satte jag lite färg på dagen/bakgrunden. Så här kan vi inte ha det! Jag vill ha vår och jag vill kunna gå ut utan att det tar en kvart av förberedelser med snörkängor och dunjackor och skit. Jag är tjock, men en dunjacka är inte särskilt smickrande för nån kvinnas figur. ALLA ser ut som Michelingubbar. Alla.

Nu ska jag dricka min andra mugg java och läsa lokalblaskan som var förunderligt tjock idag. Gissar att det beror på en massa reklambilagor och inte på att tidningen har tillräckligt med journalister anställda. Sen ska jag hasa över till Tokerian och försöka hitta på nåt gott och billigt till middag. Det lutar åt kyckling i nån form.

På tal om ingenting har jag fortfarande inte fått

  1. Min gratisprenumeration på Dagens Nyheter (alltså jag skulle ju få fyra gratis mot att jag besvarade en skriftlig enkät)
  2. Gratisproverna från Korres (inte ens ett nyhetsbrev från dem).
  3. 

Varför mobbar ni mig så???

                                                                                                                                                         *Clark Kent = min frusne lille bilman som har fått en vit mössa på huvet

Read Full Post »

Ett mobbat barn, ett egensinnigt barn, en hustru med förkärlek för de döda och han själv med sin sömnsjuka. Det var sannerligen ingen frisk familj! Och det var D:s familj. Min egen hade även den sina mindre tilltalande sidor och hemligheter,  men inte några mystiska sjukdomar eller åkommor av sådan art. Emellertid var det ju det här med… E. Och mig.

En gång hade ett val gjorts. En gång hade en av oss valts bort och en valts till. Eller snarare, mina föräldrar hade sannerligen tänkt i 50-50-modellen. En av föräldrarna hade efter valet flyttat cirka 30 mil norrut. Det fanns inte en tanke på att våra stigar skulle korsas. Men det gjorde de. Och det var ju så märkligt, sorgligt, fantastiskt alltihop! Från dagen vi möttes blev vi oskiljaktiga. Och med all respekt!

Emellertid beslutade vi gemensamt – sedan dagen vi möttes fattade vi alla beslut gemensamt – att hålla ”oss” hemligt. Det var endast ett fåtal som kände till vår existens och hur vi för alltid var sammanlänkade.

Och nu… Idag… När jag bär E:s guldkedja runt halsen, hans ring, den märkliga lilla nyckeln… Han är mig alltid nära, trots att han inte längre finns här. På grund av D. Men D ska få vara kvar här ett tag till. Vandra i sina plågor, halvt galen av sorg. Och skuldkänslor. Det är skuldkänslorna jag vill åt. Sen ska han få dö. Långsamt.

Read Full Post »