Ibland avskyr jag…

Jag är arg. Jag är hungrig. Det blev ingen lunch idag. Och jag är trött! Inte nog med att jag har klivit upp strax efter klockan sex varje dag den här veckan, jag har attackerat en superduperstrykhög samt hängt en maskin tvätt.

Så jag ville vila. Jag la mig ovanpå gästsängen, med en pläd över kröppa. Läste två sidor. La ifrån mig boken och… slumrade till. (Efter att för säkerhets skull ha ställt alarmet på mobilen – jag är ju bortbjuden i kväll.)

Vad händer? Jo, ”Nån” i familjen Pucko med stort P dänger igen sin ytterdörr. Inte en gång, inte två gånger, inte tre gånger. FEM jävla gånger med några minuters mellanrum. Och när jag skriver dänger igen så menar jag dänger igen. Inte stänger. Dänger. Så där så hela gästsängen hoppade som en brunstig hotellsäng.

Det var bara att kliva upp och inse att det var tji vila. Smaskar på en liten påse blandade nötter (passande…) och torkad frukt i hopp om att få upp blodsockret och kunna le mot värdparet i afton.

En kokosnöt kanske är lösningen! Med en sån ”tappad” på huvet sover man nog gott. Och länge…

Read Full Post »

What about… kröppa, då?

Ja ordet

kröppa

i rubriken är alltså östgötska och betyder på svenska

kroppen.

Ja och hur är det nu med den då? Jag skriver så ofta om hur ledsen jag är, besviken, arg eller till och med glad och flamsig. Men hur ÄR det egentligen med kröppa idag? För att börja uppifrån:

• Huvet. Tja det är ju som det är inuti. Utanpå är håret platt och elektriskt av kylan.

Ungefär sån här platt och elektrisk frisyr har jag idag.

• Ansiktet. En och annan finne bevisar bara hur ungdomlig jag är! Näsan är lite täppt på grund av kylan.
• Halsen. Rynkig här och var och en finne har växt fram i nacken. Oskönt!
• Axlarna. Rätt OK, faktiskt.
• Titsen – vill jag inte diskutera här eftersom jag FÖRSÖKER att ha en tämligen sedesam blogg. (Jag lyckas inte alltid…)
• Magen. Den är stor och mätt just nu efter kyckling, ris och het sås med berberi och lite andra kryddor.

Så här såg magen ut för ett par år sen.

• Ryggen. Har en jobbig leverfläck eller vad man nu ska kalla skiten som kliar och svider. När jag nu kommer åt den…
• Armarna. Gäddhänget gungar.
• Händerna. Torra som fnöske i handflatorna och osköna självsprickor på båda tummarna.
• Stjärten. Fryser jag om trots dess omfång. Glädjande nog börjar min avföring från och med idag anta en mer normal färg. Ifall du ville veta detta skitfakta.

Baken trivs bäst i mysbralla, men är frusen idag.

• Blodet. Jorå, det pulserar och försöker dra åt sig de nya vitaminerna.
• Benen. Spåret efter den megastora tromboflebiten finns där mellan övriga kratrar.

En liten glimt av den bleknande tromboflebiten.

• Fötterna. Är lika stora som igår och har VITA TUBSOCKAR på sig bara för att reta alla modefixerade.

Så. Det var kröppa, dä. Hur ä dä’ mä din kröpp, dö?*

                                                                                                                                                         *Hur ä dä mä din kröpp, dö? = Östgötska; betyder Hur är det med din kropp, du?

Read Full Post »

Kalla kårar…

Många kalla kårar har gått genom den här gamla ”kröppa” idag… Vi åkte iväg på eftermiddagen och införskaffade vinterjacka till Elias samt middag till oss och Johan. Åkte sen ut i strålande sol till Himlen i Förorten. Där var det inte alls nån bomb som slagit ner, men Anna gick ett varv med dammsugaren ändå. Själv lekte jag kvinnan i vårt förhållande (man MÅSTE ju har roller liksom… NOT!) och lagade mat. Det vill säga värmde potatisgratäng och micrade grillad kyckling.

Efter middagen åkte vi så småningom över till Jerry för att prova jacka på Liten Pojke. (Den passade, för övrigt!) Världens goaste kramar fick man sig till livs också! Av den mindre pojken, alltså. Jerry och jag kramas bara med ord. Tjejerna dök upp till middagen som herr O svängde till så världsvant i köket så jag blev alldeles matt. Jag hade liksom aldrig klarat att fixa potatis, fisk, grönsaker och Liten Pojke som hade viktiga frågor – samtidigt…

Nu är vi återkomna till stan och väntar på att kaffe ska bli klart i perkolatorn. Det ska bli java och pepparhavrekakor, för jag har fyllt på förrådet igen. Till det blir det förra lördagens avsnitt av Mördare okänd som jag spelat in på DVD:n. Det ska fyllas på med kalla kårar, tänkte vi. Ute är det nämligen Så Kallt…

Snart blir träden så här vackra. Och kalla…

Read Full Post »