Det du inte såg

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nä, sport och idrott är inte min grej. Därför blir du kanske förvånad när du ser att jag har läst boken Det du inte såg som Patrik Sjöberg har skrivit tillsammas med Markus Lutteman (den senare skriver också läskigheter ihop med Mons Kallentoft). Den här boken är ingen läskig bok på så sätt att den inte är nån deckare eller spänningsroman utan en biografi. Men vi som har varit med ett tag vet att Livet kan vara nog så läskigt. Patrik Sjöberg har inte varit förskonad. Jag lånade boken av Fästmön.

Patrik Sjöberg var alltså en duktig och firad höjdhoppare. Han ansågs nog ganska kaxig, särskilt för att han rökte, festade och inte betedde sig som andra idrottsmän. Här berättar han om sin karriär som höjdhoppare, men också om sitt liv vid sidan om. Ett liv kantat av skandaler, alkohol och pengar, till exempel. Och så var det där med sexövergreppen hans tränare utsatte honom för… Övergrepp som kom i dagen först efter att tränaren hade dött och Patrik Sjöberg satte sig med Markus Lutteman och gjorde den här boken.

De sidor som handlar om resultat och tävlingar läste jag… rätt fort. Boken är inte särskilt välskriven generellt sätt, vilket förvånar mig något – Markus Lutteman är trots allt både författare journalist. Vidare hänger jag upp mig på att så mycket är alla andras fel – eller beror på Omständigheter. Skatteaffärer och stora pengar, men Patrik Sjöberg ger kängor åt folk som verkligen tjänar pengar. Eh… hans egna miljoner, då? Alkoholen och kokainet viftar han liksom bort, men i mina ögon är han en klar missbrukarnatur. Allt går inte att skylla på övergreppen, samtidigt är det fruktansvärt att han har blivit utsatt för detta. Jag hoppas verkligen att det är bättre koll på ungdomstränare idag.

Toffelomdömet blir medel.

 

När jag läser Patrik Sjöbergs bok kan jag inte låta bli att dra paralleller till min egen bok, den som än så länge är ett manus. Nu handlar den inte om varken sport eller övergrepp eller alkohol, men dess titel, Det som hände, påminner om Patrik Sjöbergs. Och rannsakar jag mig själv noterar jag att både alla andra och Omständigheter finns i mitt manus lite väl ofta… Det kanske är tur att den inte är utgiven än.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare

Ett inlägg om en bok.

---

 

För lite mer två år sen trodde jag att jag skulle dö. Jag köpte julklappsböcker långt i förväg till mina nära och kära. Till yngsta bonusdottern köpte jag Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare. Så här i efterhand undrar jag vad jag tänkte när jag köpte just den boken till en tonåring… Jag tror inte hon har läst den, men det har jag, för jag lånade den häromdan.

Thomas Quick, numera återigen Sture Bergwall, har dömts för åtta mord. Men han har erkänt typ 25 mord till, erkännanden som han aldrig dömts för, dock. Hur kommer det sig att en journalist som Hannes Råstam börjar nysta i det hela? Jag vet inte. Det enda jag kan se när jag läser hans bok är att han var en noggrann, detaljernas man. Bara det att han har läst hela utredningsmaterialet två gånger är… snudd på ofattbart. Materialet är nämligen synnerligen omfattande.

Steg för steg monterar Hannes Råstam ner den så kallade bevisningen och Thomas Quicks erkännanden. Det framkommer att han vid vissa mord bevisligen varit nån annanstans, bland annat på sin egen konfirmation… Det blir synnerligen tydligt av bland annat filmer från vallningar på brottsplatserna att Thomas Quick är fullpumpad med starka mediciner. Han kan knappt gå, än mindre prata och säkerligen minst av allt, tänka klart. Men han döms och han blir kvar i rättspsykiatrisk vård, med fortsatt medicinering och terapi.

Jag betvivlar inte att Thomas Quick är sjuk. Han har begått övergrepp mot andra människor. Kanske har han också mördat. I vart fall har han gjort andra människor illa på ett eller annat sätt. Att han inte har begått de mord han dömts för. Det visar Hannes Råstam här. Det är en skrämmande historia om en sjuk man, starkt drogberoende, som får uppmärksamhet av terapeuter, poliser och journalister och som helt uppenbart är en mytoman.

Detta är en stark bok. Visst är den bitvis seg med alla referat från vallningar och förhörsprotokoll. Men det är onekligen ett riktigt gediget jobb Hannes Råstam har gjort. Nu återstår bara i mitt huvud två frågor:

1. Vilka är de riktiga mördarna?
2. Varför köpte jag den här boken till min yngsta bonusdotter?

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Deckarna: Roslund & Hellström

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär för SvT:s nya serie Deckarna. Sex deckarförfattare samlas på ett värdshus där man ska komma fram till vilka drivkrafter var och en har för sitt skrivande om mord. Att de totalt har haft ihjäl 125 personer – i litteraturen, dock! – får en ju onekligen att undra lite…

Deckarna. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Janne Danielsson, SvT.)

Av de sex har jag läst Anna Jansson, Anders Roslund & Börge Hellström, Katarina Wennstam och Christoffer Carlsson. Denise Rudberg har jag inte gett mig på. De tre förstnämnda är mina klara favoriter. Anna Jansson skriver otroliga bladvändare och Roslund & Hellström skriver böcker med synnerligen aktuella och realistiska teman.

Men idag var det Roslund & Hellströms tur att bli utredda i denna kriminallitterära version av Stjärnorna på Slottet. (Serien kunde ha hetat Deckarna på Värdshuset, men…) Det var intressant att höra författarparet berätta hur de jobbar fram en bok. Jag skulle nog aldrig kunna samarbeta så med nån annan skribent! Extra kul var det med ”gästen” som ju faktiskt har en prominent roll i deras böcker – utan att de har frågat om lov…

Utan att avslöja för mycket – jag tycker som vanligt att du som läser det här inlägget ska titta själv och bilda dig en egen uppfattning – kan jag säga att både Roslund och Hellström utsattes för övergrepp av olika art som barn. Detta har naturligtvis varit en drivkraft i författarskapet.

När nån undrar 

Varför ställer folk runt omkring inte frågor?

kommer svaret blixtsnabbt från Denise Rudberg:

De är fega!

Jag kan förstås bara nicka och hålla med. Annars tyckte jag att Denise Rudberg och Katarina Wennstam var mest pratsamma och lite för frågvisa stundtals. Anna Jansson uppfattade jag som en god lyssnerska och Christoffer Carlsson… tja, han tillförde inte nånting just – alla andra hade liksom sagt allt redan när han sa nåt. Kanske är hans roll i det hela att sänka medelåldern på deckarna?

En roll som jag definitivt inte begriper är Krister Henrikssons. Han smög omkring utanför och var berättaren som med tydlig förkylning skulle föra dan framåt. Eller? Ja, hans busksmygande kunde programmet helt klart ha klarat sig utan, det var mest löjligt.

Toffelomdömet efter första programmet blir högt, men en hel tofflas avdrag blir det för Busk-Krille!

Nästa vecka är det min klara favorit Anna Janssons tur att bli utredd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varg Veum: De döda har det bra

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskvällar är det inte så mycket att slöa till på TV. Sjuan sände i kväll åter en Varg Veum, denna gång med undertiteln De döda har det bra (2012). Jag slog ner röven i min bästefåtölj för att glo bort ett par timmar.

I kväll dör en asylsökande flicka mitt framför ögonen på Varg Veum. De båda är ute i skogen en kväll och skenar. Vargs sambo Karin har fått ett samtal från flickan, men Varg åker för att träffa henne i stället för Karin. Var det en olycka eller ett mord att flickan dan därpå hittas drunknad? Varg river förstås i härvan och inser att det finns några som utnyttjar unga tjejer på flyktingförläggningar. Kan han förhindra nya övergrepp och dödsfall?

Precis som vanligt är det männen som är de starka och kvinnorna de svaga. Och/eller horor. Den här gången dör till och med en ung kvinna därför att Varg vägrar låta sin sambo träffa henne – han går i Karins ställe för han vill inte att hans kvinna ska vistas i skogen sent en kväll. Men hallå! 1800-talet, eller?

I övrigt är det spännande och alltid aktuellt med trafficking. Fast mer än medelbetyg får denna film inte av mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Säg det inte till någon

Ett inlägg om en bok.

---

 

En sommarkväll för några år sen var Fästmön och jag på Pridefestivalen i Stockholm. Men just den här kvällen var det inget i programmet som roade oss, så vi stannade inne på hotellrummet och glodde på TV. Det var en film om de ökända Magdalenatvätterierna. Anna berättade om en bok hon hade läst som handlade om detta. Först nu, flera år senare, har jag lånat och läst Kathy O’Beirnes bok Säg det inte till någon av Anna.

I den här självbiografiska boken berättar författaren om sitt liv hos Magnalenanunnorna. Hon skickas dit för att uppfostras. I stället möter hon än värre övergrepp och våld än det hennes pappa utsatte henne för. Kathy O’Beirne berättar rakt upp och ner sin historia, en historia som är så obegripligt grym att jag tvivlar på att den är sann. Ja, du läste rätt. För jag förstår inte hur man överlever så många otäckheter med förnuftet i behåll.

Det är otroligt svårt att betygsätta den här boken. Författaren berättar sitt livs hemska historia. Det är ingen Nobelpristagare som skriver utan en obildad kvinna. Stilistiskt litterärt sett kan jag ge den högst medelbetyg därför. Berättelsen i sig kan jag inte betygsätta. Den är så hemsk. Om detta är sant, har katolska kyrkan ytterligare saker att stå till svars för.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Utanför fönstret

Livet står förstås inte stilla utanför mitt fönster, trots att jag håller andan lite just nu. Under tiden spanar jag på omvärlden genom mitt blåaste öga. Häng med på turen eller stanna hemma – valet är ditt. Här är mitt! Val, alltså. Och vad jag tycker. Vad tycker DU? Lämna gärna en kommentar.

• Gävleborg inför alkotester. Den organisation i Gävleborg som ansvarar för vård tar till krafttag mot alkoholmissbruk. Den som är full på jobbet riskerar att få avdrag på lönen. Och från oktober och ett år framåt ska en fjärdedel av personalen alkotestas under arbetstid. Och faktum är att initiativet välkomnas av personalen, även om det kanske ändå är vanligare med läkemedelsmissbruk bland vårdpersonal. Jag tycker också att det är bra. Man ska inte vara varken full eller bakis på jobbet, oavsett jobb. Tycker jag.
• Man hämnades på orm. En nepalesisk man blev biten av en kobra. Han blev så arg över detta övergrepp att han hämnades – genom att bita ihjäl ormen. Mannen vårdas nu för bettet, men är inte döende. För övrigt var det tur att det var en kobra han bet ihjäl och inte nån fridlyst art. Det hade lett till åtal i Nepal, nämligen. Vansinnigt gjort av mannen, tycker jag.
• TV-licensen ersätts med skatt. På tapeten igen, denna gång som ett förslag från Public service-kommittén. Förslaget lämnas till kulturministern den 11 september. Efter en remissrunda ska det behandlas i riksdagen nästa år. Går förslaget igenom väntas reglerna gälla från 2014. Vettigt, tycker jag.
• Jesus blev hårig apa. Klottrare finns det tydligen överallt och i alla åldrar. En målning av Jesus i en spansk kyrka höll på att vittra sönder. En kvinna i församlingen tog då saken i egna händer och bättrade på målningen. Tyckte hon. Först. Nu är hon förtvivlad och har sökt experthjälp. Jag använder min gamla lärares ord på svarta tavlan när man inte skulle sudda bort: Låt stå!
• Man förföljde kvinna – efter 27 år. När förstår somliga att ett nej är ett nej, undrar jag..?
• Inspelningarna av Antikrundan startar. Tyvärr utan experten Jan Bäckström som nyligen gick bort endast 59 år gammal. För ungt, tycker jag!
• Vad kan du om Metropolen Byhålan? Testa dina kunskaper om Metropolen Byhålan! Och kan du inget eller väldigt lite kan du kanske lära dig nåt av testet. Svårt, tycker jag, och hade typ fyra rätt av tio…

 

Livet är kort.

 

Read Full Post »

Kränkande bilder kan bli ajabaja

Sedan ett tag tillbaka har regeringen diskuterat en ny fotolag. Det förslag som har legat gäller olovlig fotografering. Men i ett senare förslag har man ändrat olovlig till kränkande. Brottet kan ge upp till två års fängelse.

Frågan är bara vad som menas med kränkande. Det handlar om bilder tagna i smyg av till exempel avklädda kvinnor eller övergrepp som sen har lagts ut på internet. Det ska vara

[…] en illasinnad handling mot en individ som befinner sig i en utsatt situation. […] 

Men det är varken fotograf eller individ som avgör vad som är kränkande. Det ska domstolen göra!

Även platsen för fotograferingen har ändrats. I det tidigare förslaget handlade det om bostaden, omklädningsrum, toaletter och liknande. Nu kan kränkningen göras var som helst.

Det som har gjort att den nya lagen har dröjt är att man inte vill begränsa fotografers och journalisters arbete.

Inskränkningar vad gäller fotografering – skydd eller hot mot yttrandefriheten?

Nu har jag inte läst förslaget och det ska till lagrådet för granskning innan riksdagen fattar beslut. Men jag hoppas att lagen är tydlig. Och att den inte inskränker yttrandefriheten. Självklart vill jag inte se övergrepp på film eller foto på nätet. Det jag menar är att det ibland kan vara svårt att avgöra vad som är kränkande fotografering och utsatt situation. Det kan ju vara så att jag fotar Fästmön när hon tappar byxorna hemma. Men jag vet inte om min handling är illasinnad. Fast det klart… hon skulle ju befinna sig i en utsatt situation… Och jag skulle kunna känna mig kränkt och utsatt om Anna fotar mig och alla mina dubbelhakor syns. Men grejen är, om jag tolkar det hela rätt, att det varken är upp till Anna eller mig att avgöra det hela – utan domstolen… Det känns liiite… långsökt… Jag är också rädd att den här lagen är ett steg i riktningen att begränsa yttrandefriheten… Vad tycker du???

Read Full Post »

På besök i verkligheten: Allting är så fult…

Fästmön och jag for iväg till Stormarknaden för att glo lite. Sondera en viss studentklädselterräng – både för den blivande studentskan och oss själva. De senare känns som att

tänkte inte på de’…

Jag som är så totalt ointresserad av kläder har inte haft en tanke på att jag själv kanske måste ska skapligt klädd ut den 1 juni. Anna hade tänkt LITE GRANN. Fet och ful och fattig gör att alternativen krymper, så att säga…

MEN… inte gör det saken bättre att alla kläder nu för tiden är… ursäkta mig, men… SÅ J***A FULA! Jag vill inte gå i tantblommig klänning eller nån sorts byxdress i orange visserligen, men med tigerränder på. Eller illgula shorts (gult är ju, som bekant, fult) eller en jacka med tygflärpar på som ser ut som en soffkudde. Nej, nej, nej! Alla kläder jag såg var så gräsligt fula att jag inte ens orkade fota dem och lägga ut skiten dem här till allmän beskådan!

Gissningsvis blir det ”tränkabralla” och t-shirt. Håll till godo med gammal bild!

Titta så sniggt! NOT!

                                                                                                                                                     Besöket slutade nästan med en urladdning fnitter på Åhléns. Att prova solbrillor kan verkligen vara underhållande! Jag är tämligen utmattad efter besöket som rundades av med en shoppingtur – ja, dagens enda shopping! – på ICA Kvantum . HU och FY för den lede! Där inne blir man aldrig på bra humör när man hasar runt.

En annan sak som slog mig idag, förutom att alla kläder är fula, är hur personalen i olika klädaffärer beter sig. En del hejar lågmält, andra SKRIKER sin hälsning och en tredje sort pratar bara sinsemellan, typ

vadå kunder? Kom inte här och stör oss när vi ventilerar viktiga saker som schemafrågor.

Varför kan klädaffärspersonal inte vara LAGOM??? Jag vill inte ha nån som SLÄNGER sig på mig, men jag vill veta att man har observerat att jag befinner mig i butiken och att jag kan tänkas vilja handla nåt samt att man står till tjänst så snart jag andas ett önskemål om det. Typ. Ja just det! Jag glömde ytterligare en sort: de självfixerade. Som till exempel han med halsduk runt halsen i en affär. Han gick och åmade sig och kråmade sig framför varje spegel. Allt medan jag undrade om han dolde sugmärken på halsen eller var förkyld. (Min pappa brukade knyta sin lilla barnhalsduk runt halsen när han var förkyld…)

Och nu till nånting helt annat!..

Verkligheten kan, som bekant, vara ganska ful, inte bara kläder. Nu pratar jag allvarsord. Maria Engelwinge har skrivit en bok med aktuella och tuffa ämnen, såsom övergrepp. Den ser jag fram emot att läsa! Maria har nämligen varit vänlig nog att lova skicka den till mig. Så snart jag har läst den kommer en recension! Under tiden föreslår jag att du läser hennes blogg – länk vid namnet – eller Nillans blogg där hon gästbloggar idag den 2 maj. Och förhoppningsvis gästbloggar hon även här hos mig om ett par veckor.

Read Full Post »

Nya Månpocketar i mars

Idag flaxade det månatliga nyhetsbrevet från Månpocket in i inboxen. Jag gillar Månpocket! Där ger man ut bra titlar till bra priser – öven om de kunde vara liiite lägre för en som inte har nån inkomst. Dessutom är Månpocket inte nåt sånt där bokställe som DRÄNKER dig i reklam via e-post, heller. Sånt gillar jag ÄNNU mer!

Här kommer ett urval av Månpockets mars-släpp av titlar som jag tycker är intressanta:



Svart ängel av P.C. Cast, Kristin Cast
Häng med till vampyrnästet i Tulsa, Oklahoma! Zoeys värld är väldigt lik vår: skolan och kompisar. Men det är också en värld där vampyrer lever öppet och fruktansvärda saker lockas upp ur underjorden. En värld med mycket magi, kärlek och död! Detta är denfjärde delen i House of Night-serien. De första delarna heter Vampyrens märke, Sveket och Utvald.

Kvinnan utan egenskaper av Niklas Ekdal
Det är svenskt 1950-tal, folkhemmets födelse, när en ung pojke i Skåne utsätts för ett fruktansvärt övergrepp. Femtio år senare är han ett psykiskt vrak och bearbetar det förflutna genom att skriva noveller. Hans psykiater My Bring på Karolinska sjukhuset är den enda som får läsa de märkliga berättelserna. Finns det någon sanning bakom de groteska scenerna eller är det bara fantasier i en sjuk mans hjärna?

På andra sidan solen av Maria Ernestam  
Detta är en stark relationsroman om en kvinna vars hela tillvaro håller på att rämna. Om lögner och svek, kärlek och sorg. Och om ett dramatiskt livsöde i andra världskrigets Kina. Det är påsklov och Viola, hennes man Axel och deras två tonårsdöttrar reser ner till Skåne. Där har de fått låna ett hus, inte långt ifrån det hem där Axels mor vårdas. Vid besöken hos svärmodern lär Viola känna en sympatisk gammal dam, Lea, som varit missionär i Kina. De får en omedelbar kontakt och utan vidare förklaring ger hon Viola några noveller som hon har skrivit.                                                                                            

Dödsmässa av Reginald Hill
Gina Wolfe kommer till Mid-Yorkshire i sökandet efter sin försvunne make som antas vara död. Hennes fästman, intendent Mick Purdy, tror att Andy Dalziel kan hjälpa henne. Men ingen av dem kan ana att något som sattes i rullning för flera decennier sedan kommer att få sin våldsamma upplösning under denna soliga höstdag.

                                                                                                                                                Juliet, naked av Nick Hornby
Vad hände egentligen Tucker Crowe? Den frågan har aldrig upphört att sysselsätta Duncan Thomson, trots att det är mer än 20 år sen den kände musikern oförklarligt tystnade. Själv ägnar Duncan mesta möjliga tid åt en hemsida tillägnad idolen. Så mycket tid att flickvännen Annie börjar undra om detta är allt relationen har att erbjuda. Nick Hornbys nya roman är en varm, humoristisk och inkännande berättelse om ensamhet, besatthet och kreativitet, och om kärlekens överraskande vägar.



I väntan på talibanerna av Jesper Huor
En gång var Afghanistan världens centrum. Härifrån styrdes imperier som sträckte sig från Europa till Kina och Indien. Idag är det världens ände – skådeplats för stridigheter mellan stormakter och fanatiker. Här bor ett fattigt, hungrigt och till tänderna beväpnat folk. Med Kabul som bas reser frilansjournalisten Jesper Huor till många farliga och förunderliga platser i Afghanistan. Under sina resor möter han terrorister, skolflickor, heliga män, poeter, feminister, opiumbönder och allehanda fifflare.

Read Full Post »

HBT i tandvården och i media

Idag läste jag igen i lokalblaskan om satsningen på HBT-utbildning av personal inom tandvården (som vanligt glöms Q:et bort i förkortningen). Det kan man tycka vad man vill om. Jag vet många som anser att det är puckat. Och det har redan kommit in en kommentar från en sur gubbe på lokalblaskans hemsida där artikeln finns att läsa. Nu är en tredjedel av alla kliniker samt den administrativa personalen utbildade.

I papperstidningen är artikeln lite längre än på nätet. Där kan man bland annat läsa att de flesta som genomgått utbildningen är mycket nöjda. Utbildningen har lett till bra diskussioner på arbetsplatserna, enligt direktören. Och även om tänder bara är tänder också på HBTQ-folk så är tanken med utbildningen att lära sig att bemöta folk utan att diskriminera dem. Det kan handla om att ställa rätt frågor, men också att inte ta för givet hur en viss person lever. Tycka vad man vill om detta, men inte gör dessa utbildningar nån skada…

Oavsett vilken väg du har valt ska du inte behöva vara rädd för att gå ut.

                                                                                                                                                     Skada och sårar gör emellertid den insändare i dagens blaska som jag läste i morse och som gjorde att jag gick i taket. En kvinna i Uppsala ondgör sig i insändaren om den uppmärksamhet och plats i media som Pride får. Gratisreklam, menar hon. Och dessutom tycker hon att grundlagarna börjar få en annan innebörd eftersom hon har uppfattat det som att samhället 

[…]anpassas efter en grupp människor vars åsikter faktsikt inte alla delar. Om tolerans är detsamma som tyst acceptans och medhåll med allt, är tolerans inget för mig. Om demokrati är att den som säger något annorlunda eller vågar kritisera smutskastas och anses vara hatisk och trångsynt, är demokrati inget för mig. […]

Hon ifrågasätter varför en viss grupp får så stort utrymme i media och i politiken.

[…]Vem är det mest synd om egentligen? De misshandlade barnen, dem som utsatts för övergrepp, de segregerade invandrarna – eller de stackars homosexuella, bisexuella och transsexuella. […] Och som pricken över i får de en extrem dos av allt de önskar under Prideveckan varje år. Räcker det inte nu?

Jag kan bara ta mig för min panna och åter igen konstatera fakta: Pride är EN VECKA om året. EN VECKA om året får HBTQ ett visst utrymme i såväl media som politiken. Resten av året är det faktiskt ganska tyst om HBTQ-frågor både i media och i politiken. (Detta trots att vissa hävdar att de minsann… etc etc). Att det dessutom är valår i år är säkert en bidragande orsak till att så många politiker PLÖTSLIGT var ivriga HBTQ-fantaster under Pride…

Att jämföra HBTQ-gruppen med andra utsatta grupper som misshandlade barn, personer som utsatts för övergrepp och invandrare är som att blanda till korten lite. Många HBTQ-folk tillhör nämligen de tre nämnda grupperna – ibland för att de är just HBTQ. Och det är DET som vi vill ska förändras!

Kan man inte ta att HBTQ-folk blir upprörda över såna här insändare då kanske man inte ska sticka ut hakan och skriva sånt här. Alla har rätt till sin personliga åsikt. Om insändarskribenten nu är så fruktansvärt trött på HBTQ-frågornas stora plats i media – varför skriver hon då en insändare till en tidning?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag kan bara säga att det enda jag vill är att slippa vara rädd för att bli överfallen när jag går ut, att bli kränkt på min arbetsplats, att bli ignorerad i vården, att få hatbrev, snuskiga telefonsamtal och annat skit – BARA FÖR ATT JAG TILLHÖR HBTQ-GRUPPEN. Mitt sätt att leva skadar ingen annan. Låt mig bara få vara.

PS Tyvärr finns insändaren inte att läsa på hemsidan.

Read Full Post »