Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta sitt liv’

Ett inlägg i vilket Tofflan leker Kristallengalan hemma hos sig. Rätt tramsigt, med andra ord, men ett inlägg som avslutas seriöst.


 

Idag har jag sett så mycket tokigt och oslugt att det inte är konstigt att jag är som jag är. Eller vad sägs om rondelltoaletter, nåt som Byhålebladet kallar

[…] ett klipskt reklamtrick av reningsverk Karshults […]

Nån som kan se det klipska i detta??? Vardå, i såna fall?


Dagens rubrik
hittade jag ändå hos förra konkurrenten Byhålenytt, numera ägd av samma koloss som Byhålebladet:

Piskman rubrik Corren


Piskman, är det en yrkeskategori precis som polisman?


Dagens nyaste stadsdel
står däremot SvT Uppsala för:

Grändby

Grändby i Uppsala har jag aldrig hört talas om. Inte heller Gräny, som SvT Uppsala provade med lite senare…

Gräny centrum

Tänk att det ska vara så svårt att stava till Gränby!!! (Fråga Fästmön…)


Dagens skojigaste chokladbit
observerades på ICA Solen i Förorten.

Kit Kat Romantic Naughty

Have a romantic/naughty/crazy break – have a KitKat.


Och så beviset – dagens bilförare = ett kålhuvud:

Kålhuvud i bilen

Dagens bilförare = ett kålhuvud.


Men det hände en del igår också! 
Gårdagens R I P får bli Wes Craven du vet han som regisserade Terror på Elm street och Scream.

Gårdagens TV-upptäckt av mig får bli Katarina Wennstam, som blir en av tre programledare när nya Efterlyst kör igång på TV8 nu på onsdag. Att ha en före detta kriminalreporter och numera deckarförfattare i studion är ett nytt och spännande grepp!

Gårdagens babbelpelle blir utan tvekan David Lagercrantz som syntes i Babel, ett program som var inspelat före släppet av den däringa boken… va heteren eh… Det som inte DÖVAR oss..? Nej, Det som inte dödar oss. Uppenbarligen är herr Lagercrantz lika ensam som jag såsom han babblade… Hela tiden. It takes one babbelpelle to know one!

Slutligen nåt seriöst. Dagens klokaste ord kommer från Fotios Papadopoulos, överläkare och docent i psykiatri, här i Uppsala. Och det här är inget skämt utan väldigt, väldigt bra påpekat med anledning av att psykiatrivården här i stan slår sig för bröstet vad gäller statistiken kring självmord, som är lägst i landet i Uppsala län:

[Fotios Papadopoulos] menar att antalet självmord i Uppsala län generellt är lågt och att man därför bör vara försiktig i tolkningen av statistiken, samt att det är viktigt att följa upp siffrorna under kommande år. Han menar att åtgärder för minskad arbetslöshet, ensamhet och alkoholkonsumtion är viktiga för att ytterligare få ner antalet självmord.
– Vi ska komma ihåg att långt ifrån alla som tar sitt liv har haft kontakt med psykiatrin. Däremot har de allra flesta haft kontakt med primärvården året innan. Detta betyder att primärvården har en avgörande roll för att fånga upp personer som inte mår psykiskt bra och erbjuda diagnostik och behandling […]


Nä, allt i det här inlägget var inte trams. Och NU kunde jag ha frågat DIG om DU ville dela ut nåt pris till nåt/nån Dagens – eller gårdagens – av nåt slag. Men jag gör inte det. Du får skriva om det på din egen blogg. Eller strunta i det.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om självmord.


 

Förra året tog 1 531 människor livet av sig, enligt Suicide ZeroSen läser jag att Glashuset i Backens ledning slår sig för bröstet för att Uppsala har lägst antal självmord i landet och att självmorden här har minskat med 66 procent. Det är knappast tack vare vården, för vänder en sig dit erbjuds en i princip en hjälp: medicin. När en vänder sig till vården för att en plågas så svårt av ”en sak” att en vill avsluta sitt liv är det faktiskt ofta bättre med annan hjälp. Tyvärr är det stora brister vad gäller alternativ till medicin inom vården. Det kan till och med bli så att en får så mycket medicin utskriven att det räcker att ta livet av sig – tre gånger.

Så det är lite märkliga siffror som kommer från Socialstyrelsens dödsorsaksregister över upplänningarna under 2013 och 2014 och som är det Glashuset i Backens ledning hänvisar till. Siffran för hur många som tar livet av sig varje år hamnar hos Socialstyrelsen på cirka 1 100 personer. Hur kan siffrorna skilja så??? Det är ändå över 400 personer – liv – det handlar om…

Men oavsett hur många det är som dör i självmord varje år är dessa många fler de som dör i trafiken.  Trots det får trafikforskningen ett par hundra miljoner varje år av staten, medan Nasp, som jobbar med forskning kring självmord, bara får tre miljoner.

Suicide Zero är en ideell organisation som arbetar för att minska självmorden i Sverige. Det spelar ingen roll, tycker jag, att Glashuset i Backen gläds över ett minskat antal självmord. Varje självmord är ett för mycket och borde faktiskt kunna ha förhindrats.

Ljusmanifestation mot självmord den 10 september


Den 10 september är det Suicidpreventiva dagen.
På flera ställen i Sverige tänds då ett ljus för var och en av de 1 531 människorna, som enligt Suicide Zero tog livet av sig 2014. Suicide Zero är värd för många av dessa manifestationer. Temat för årets dag är

Reaching out.

Och det är precis det vi behöver göra. Vi behöver visa att vi bryr oss och att vi finns för varandra. Att tända de där ljusen den 10 september är ett sätt att uppmärksamma de tragedier som drabbar närstående, vänner, kollegor, grannar med flera. För ett självmord drabbar ju egentligen inte mest den som tar sitt liv utan alla dem runt omkring.

Kanske anordnas nån manifestation här i Uppsala den 10 september i år. I annat fall kan den som befinner sig i eller väljer att åka till Stockholm delta i ljusmanifestationen vid Katarina kyrka på Söder mellan klockan 18 och 21.

Att tända ljus gör kanske ingen skillnad, men att skryta över självmordsstatistik är oförskämt. Det handlar om att bry sig, att fråga hur nån mår – det kan betyda att nån faktiskt inte tar sitt liv.

Jag tänker tända ljus den 10 september oavsett var jag befinner mig. Och ja. Jag frågar varje dag hur människor mår. Inte för att jag själv ska må bättre utan för att jag bryr mig. Hur ofta frågar DU???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna tidiga morgon och lite om gårdagen.


Uppdaterat inlägg:
Enligt Uppsalanyheter handlar det om en man som blivit svårt knivskuren på Heidan igår kväll.


I natt höll både Fästmön och jag
på att bli galna på några idioter som lekte utanför. Lekte med sina bilar. Körde fort, stannade och burnade. Hur kul är det, tror du, när man försöker sova eftersom man ska upp tidigt och jobba respektive skjutsa till jobbet? Inte nåt! Så killar – för jag misstänker att ni är killar – bilar är inte leksaker. När ska ni fatta det?

Leksakssopbil

Det HÄR är en leksaksbil. Gå hem och lek med dem i stället för att störa nattfriden!


Ungefär tjugo minuter i sju
satt vi i alla fall i bilen i morse – utan att burna. Vi passerade Heidenstams torg och strax innan såg jag nåt som blinkade blått. Där stod en enda polisbil och hela parkeringen var avspärrad med blåvitt plastband. Vad kan ha hänt? Eller vad håller på att hända??? 

Det gick inte att stanna bilen och jag hade ingen lust att göra det heller och nyfiket gå fram och fråga. Ganska läskigt dessutom. Det första som korsade min hjärna var ett bombhot. Sen kom jag på andra, minst lika otäcka, tänkbara scenarier:

  • man har hittat en död person?
  • det var inbrott på gång?
  • kanske ett gisslandrama?!

På den stora parkeringsplatsen fanns endast två bilar parkerade. I övrigt var torget tomt och som sagt, plastband spärrade infarten till parkeringen. Otäckt! Jag blev så konfunderad att jag faktiskt körde mot rött vid moskén!.. Anna skrek förskräckt. Det kom en bil från vänster, men vi var inte nära att krocka. Men ändå. Tänk vad som kan hända när man är ofokuserad vid ratten…

Pilträd

Du får titta på morgonens vackra pilträd i stället för ett avspärrat torg.


Anna jobbar som sagt idag
tills i eftermiddag. Själv ska jag inte söka jobb idag – jag ger mig ledigt lördag och söndag. Därmed inte sagt att jag inte letar intressanta jobb att söka! I stället ska jag ägna mig lite åt förfallet här hemma i stället. Det behövs tvättas och städas. Tänkte dela upp det hela så att jag tvättar och städar badrummet och duschrummet/toan idag och dammar och dammsuger i morgon. Idag ska vi ju ut på Kulturnatten, så jag behöver spara på min energi lite. I morgon ska jag bara åka iväg till Gamlis och rösta i kyrkovalet. Till det krävs inte lika mycket energi eftersom jag varken behöver åka buss eller trängas med folk. Rösta hinner jag lätt innan jag ska hämta hem Anna från jobbet. Det enda jag behöver fundera på är söndagsmiddag.

Igår lagade Anna till ljuvlig lasagne på kycklingfärs. Det är så gott och vi äter det alltför sällan. Ett skäl är att Elias Prinskorv inte gillar lasagne. Det slutade han med en gång när han var magsjuk – och sånt förstår och respekterar vi till fullo!

Lasagne

Ljuvlig lasagne på kycklingfärs.


Fredagskvällen i övrigt
ägnade vi åt att datorisera och läsa, men också att se en film som var väldigt gripande. Det värsta är att det som spelades upp i filmen är sånt som fortfarande kan hända, trots att det har gått ett antal år sen början av 1980-talet… Det är fortfarande år 2013 så att unga män – och kvinnor! – tar sina liv för att deras familjer inte accepterar att de är homosexuella. Tänk på det varje gång du hånar Pride och tycker att det är onödigt!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan höjer somt till skyarna och sänker annat till botten.


Torsdag och röd dag
är det idag. Röd dag = ledig dag för min del, men det är många där ute som jobbar – till exempel i vården och omsorgen. Men röd dag är ändå en rätt bra dag och får därför representera veckans höjdpunkter, medan Död dag representerar motsatsen. Det är ju inte svårare än så här – enligt mig, alltså:

Röd dag


Död dag


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett ganska uppgivet inlägg, men också om en nystartad organisation som vi måste stötta.


Just nu känner jag mest
för att lägga mig ner och dö. Gråta och dö. Men så tänker jag att jag är vuxen och jag måste agera vuxligt. OK, jag är skittrött just nu, men det som var tänkt att fixas i kväll blev gjort. Fästmön och jag har i kväll

  • handlat mat till studenten
  • fixat diverse prylar runt omkring
  • ordnat med present/kort
  • forslat ut maten till Slottet där vi ska ha ”mottagning” efteråt.

Jag skjutsade hem Anna och lite varor innan jag for hem till mig för att prova kläder, göra klart presenten och slänga i mig en macka. Det har varit fullt ös sen jag slutade klockan 16 fram till 20 när jag kom hem.

Tro nu inte att jag klagar. Det är ett kärt besvär att ordna så att vår blivande student får en bra dag i morgon. Men jag tappade orken efter två nej idag. Jag vill verkligen bara lägga mig ner och och skita i allt och bara… dö.

Nej!
Nej!! Jag vill bara skita i allt.


Men så tänker jag på det förskräckliga
jag läste hos Fatou idag. Jag tänker på de stackars föräldrar som inte får nån student att fira i morgon. Som kanske har köpt mat och presenter, förberett för fest. Och så har festföremålet tagit sitt liv. Åter igen en ung människa som har kastat sig framför tåget. Det går inte att föreställa sig hur man skulle känna som förälder. Eller kanske mor- eller farförälder. Barn och barnbarn ska bara inte dö före äldre generationer. Det är bara så. Ändå… så sker det. Jag skrev om Ludmilla Rosengren och hennes dotter Linnéa bara för en vecka när det var femårsdagen av Linnéas död i självmord.

Därför är det viktigt att vi gör nånting. Tillsammans kan vi rädda liv! Stöd organisationen Suicide Rescue genom att sprida information om att den finns som en organisation där man kan få stöd och hjälp och kunskap när man mår riktigt dåligt. Sprid adressen till webbplatsen suiciderescue.se, använd Twitter-hashtagen #SuicideRescue, gilla Suicide Rescue Facebook.


Livet är kort.

Read Full Post »

Åter en kall natt, även om temperaturen har stigit ett par grader. Du tycker säkert att jag tjatar om kylan och eländet. Och jag har ett skäl till det! Du och jag klagar så ofta att vi fryser – trots att vi går omkring i våra dunjackor eller ligger i våra sängar, under såväl duntäcken som tak över huvudet. Det gör inte alla. Det finns många som måste tillbringa nätterna utomhus. Vad gör du för dem? Själv gör jag inte så mycket mer än att jag skänker kläder. En gång gjorde jag misstaget att ge bort pappas alla kläder till nån som inte behövde dem – eller ens förtjänade att gå i pappas skor. Sen dess har jag lärt mig att kläder skänker man till verkligt behövande. Såna som måste tillbringa vinternätterna utomhus. Så jag tänker inte be om ursäkt för att jag inte gillar vintern… För faktum är att jag inte bara tänker på mig själv utan lite längre än min stora kran räcker. Faktiskt. Det kallas empati och jag visar det i handling.

dunjacka

Dunjackor behövs till dem som inte har tak över huvudet.


Hela förmiddagen idag
ska jag diskutera min yrkesroll i förändringsprocessen. Är det nånting jag är expert på så är det detta! Och det var därför jag reagerade lite (underdrift) när jag läste om en av de stora organisationerna i stan som, liksom liknande organisationer, kringgår de lagar vi har (framför allt LAS) genom att köpa ut folk som är för gamla, för uppkäftiga, för tråkiga eller för… vad-som-helst-som-inte-passar-in-när-alla-ska-vara-så-lika-som-möjligt. (Konstigt resonemang, det där, jag undrar om man verkligen eftersträvar homogenitet? En annan sak jag undrar är hur arbetsgivarna får tag i alla som är högst 35 år och som har 25 års yrkeserfarenhet. För det är ju såna som alltid efterfrågas…) Alla icke önskvärda skrattar inte gott när de tar emot avgångsvederlag. Många gråter och vill inget hellre än att arbeta. Men vad ska de leva av? A-kassa eller aktivitetsersättning räcker ju knappt/inte alltid till hyran. Sen får man välja om man ska köpa mat eller busskort (som man kanske behöver för att söka jobb; kläder köper man inte). För om man inte kan betala sin hyra hamnar man ju dubbelt ute i kylan – dissad från sitt jobb och arbetssökande samt bostadslös. Det är lättare att hamna där än du tror.

Det syns kanske inte här, men eftersom jag själv har varit nästan nere på botten vill jag nu hjälpa andra som är på väg ner. Naturligtvis vill jag först och främst ge tillbaka lite till familjen – på olika sätt. Men också stötta och hjälpa arbetssökande praktiskt. För hos de myndigheter, vars namn missvisande nog säger att de ska hjälpa till att hitta jobb, får man ingen vidare hjälp. Många känner sig misstänkliggjorda, tillplattade, förminskade, till och med tillintetgjorda. Och för en del slutar det med att de inte orkar längre utan tar sina liv. Du får tro vad du vill, men det finns många, många arbetssökande som inget hellre vill än att arbeta. Ägna dessa en tanke – och gärna en handling! – när du klagar över ditt jobb. (OK, alla dagar är inte solsken på jobbet, det tycker inte jag heller. Men i verkligheten är det inte rosenskimrande på jobbet till 100 procent. Då ser/ger man inte hela bilden. För lite är det regnet som gör väntan på solen värd…)

15 Regn på busskurens fönster

Regnet gör väntan på solen värd.


Ha en bra dag där ute, vad du nu ska ta dig för! Skriv gärna en rad i kommentarsfältet och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tänkte inte skriva nåt först. Ingenting alls om kvinnan som tog sitt liv men innan dess talade om det på Facebook. Jag tycker att det är så hemskt! Jag tycker att det är så vedervärdigt hemskt att INGEN reagerade – därför att man ansåg att hon hade ”ropat på vargen” alltför många gånger tidigare. Fy te rackarns sicken dålig ursäkt, säger jag bara.

Jorå, vi har alla eget ansvar för våra liv – och till viss del för vår död. Men aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle ignorera en människa som så uppenbarligen ropade på hjälp – till sina över tusen ”vänner” på Fejan… Särskilt ironiskt blir det hela när man klickar på länken ovan (ordet Facebook) och får veta att Facebook är

[…] Ett sätt att umgås… […] med riktiga vänner.

Jorå, tack så mycket. Såna riktiga vänner var det verkligen tal om för kvinnan som tog livet av sig.

Vännen Jerry har skrivit ett mycket bra inlägg om såväl kvinnan som detta att ropa förtvivlat. Han skriver bland annat:

[…] För några år sedan när jag mådde riktigt dåligt då höll jag på att skriva om att jag inte ville leva längre och att jag skulle göra si och så för att göra slut på allting. Det var ju ett rop på hjälp, helt klart. Facebook var inte aktuellt då utan det var chatt som gällde. En vän reagerade starkt och helt plötsligt så stod det två poliser utanför min dörr. Detta lärde mig en läxa. Att aldrig hota om något sådant allvarligt igen och vara försiktig med vad jag skriver gällande mitt eget mående. […]

Helt klart hade Jerry tur och det var en riktig vän som reagerade – och reagerade på rätt sätt. Personligen skulle jag aldrig, ALDRIG ignorera nån som meddelar att h*n tänker ta livet av sig. Aldrig! För även om det är miljonte gången kan det vara allvar just den här miljonte gången.

Det får mig att tänka på det jag skrev till min handläggare på ett visst ställe när jag för nån månad sen blev ombedd att fylla i ett formulär. En fråga handlade om mina planer framöver och jag skrev:

[…] Ta livet av mig. […]

När en färdig handlingsplan sen damp ner i min brevlåda – en plan som är bland det torftigaste jag har sett, för övrigt – berördes inte min kommentar på nåt sätt. Inte med ett enda ord. Då är man byråkrat ut i fingerspetsarna, eller hur, och inte ett dugg människa. Det var det kallaste.

Det är inte så många på nätet som skriver om kvinnan som skrev till sina ”vänner” på Facebook att hon stoppat i sig en massa piller – mer än kvällsblaskorna, förstås. Aftonbladet skriver att kvinnans avsked startade ett ordkrig. Expressen skriver att vännerna kallade kvinnan för lögnare och ansåg att det var hennes val. Svensk media är uppenbarligen inte intresserad, annat än i form av våra två kvällsblaskor, med betoning på sista ordet i dubbelordet…

För mig skulle det vara otänkbart att INTE reagera om jag såg, läste eller hörde att nån höll på att ta sitt liv. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare här på bloggen, när en ung kille filmade sitt självmord live och ingen ingrep i tid. Och jag vidhåller att vi måste våga titta och inte titta bort. Spelar ingen roll hur många gånger en person har ropat på vargar. Den här gången kan det vara ett förtvivlat rop på hjälp.

Slutligen, jag finns inte på Facebook, så sluta leta efter mig där. Jag har inget intresse av att umgås med ”riktiga vänner” där. Men jag blir varm inuti när Facebook visar sig försöka ta ansvar – visserligen i efterskott, men ändå – genom detta uttalande med viktig information till ”riktiga vänner”:

We were deeply saddened to hear of the recent suicide of Simone Back. We have a close working relationship with the Samaritans and have a process in place whereby friends and family who are concerned about someone can report it to us through the Help Centre. A team of trained professionals are then able to review the case and the Samaritans will make contact with the person at risk. The safety of people who use Facebook is of paramount importance to us and this system is just one of number of tools we have in place to help them stay safe.

Det finns hopp, alltså, även för Facebook. Men för Simone Back är det för sent.

 

Read Full Post »

Older Posts »