Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Helping Hand’

Ett fullständigt inlägg.


 

Citrus nära

Kattflickan Citrus.

Denna lördag har vi haft

fullt program,

som pappas båda mostrar Kärleken (Ljuba) och Tron (Vera) skulle ha sagt. (Min farmor, deras syster, var Hoppet, Nadjersta.) Vi försökte ändå sprida ut saker, ta bort saker och ta det lite lugnt däremellan. Det vi till exempel tog bort var en försenad Alla Hjärtans-middag på stan i kväll. Jag känner mig trött och risig och är kanske på väg att bli förkyld (nyser, ont i musklerna etc) och Fästmön är jättetrött och frusen. Att fatta det beslutet kändes helt rätt när det började komma snöblandat regn på seneftermiddagen.

Dagens viktigaste ärende gjorde vi först, när vi var piggast. Därefter blev det en tur till Himlen, där tre kattstollar mötte oss. Mamma Mini är riktigt gosig mot mig, lilla kickan Citrus är en tekniknörd (hon älskar datorer och mobiler) och Lucifer… Han ska snart bli Lucy. Annars lär trion nog utökas.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Anna hade babblat om en retroaffär i Eriksberg här i Uppsala, 
så vi styrde kosan dit. Det fanns verkligen fina prylar på Retrolyckan. Bland annat noterade jag många gamla skolplanscher, små gafflar och skedar (som inte är ett dugg löjliga som Anna tycker), karaffer med mera. Mest av allt gillade jag att affärsinnehavaren hade grupperat sina saker i olika färger. Det gjorde det hela väldigt överskådligt. Hit åker vi definitivt igen!

Här är några saker från Retrolyckan:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Vi körde förbi min läkarmottagning och mitt jobb 
innan vi landade hos Helping Hand i Boländerna. Där hittade vi några roliga saker. Jag såg bland annat min gamla favoritbok om Tant Mittiprick och lite annat. Mindre roligt för köparna, men roligt för oss, var den fina dubbelsängen som var betald och skulle hemlevereras. När en lyfte på madrassen fann en inte nån peng, utan… ett kex. Ett Digestivekex. Vi var dock oskyldiga denna gång.

Här är några bilder från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På väg mot en toalett Erikshjälpen 
stannade vi till vid Myrorna i Boländerna. Jag har inte varit där på bra länge eftersom min äldste bonusson inte jobbar där längre. Men idag blev det en titt in. Medan Anna telefonerade konverserade jag en amerikansk kvinna som hade hittat ett föremål hon försökte lista ut funktionen med. Föremålet följde inte med nån av oss hem, men det gjorde Gustavs grabb, inbunden och i fint skick för 15 kronor. Affären hade nämligen halva priset på alla inbundna böcker. Pocketböckerna såldes för endast en guldpeng.

Här är några bilder från Myrorna:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På Erikshjälpen var det mest folktätt. Medan somliga uträttade vissa ärenden glodde andra på… böcker och annat skumt. Sen behövde vi sitta ner en stund och på Erikshjälpen gör en det bäst med en kopp kaffe och nåt till. Idag blev det en Hallongrotta. Det tyckte jag att jag kunde unna mig eftersom jag har gått ner ytterligare i vikt (nu totalt nästan nio kilo).

Här är lite konstigt och lite gott från Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Innan vi anlände hem stannade vi till vid min nya favvoaffär Årstahallen. Vi storhandlade vid delikatessdisken och godiset. Mätta i magarna tar vi nu resten av kvällen med ro – och kanske ytterligare ett glas vin av A wanted Zin… Kanske, kanske lyssnar vi på aftonens musiktävling på TV om det går att sila bort det andra tjafset runt omkring. Det är lördag, det är gott att leva idag och jag är varm av vinet och inte ett dugg ensam. Tack!

Lördagsmiddag

Kycklingspett, potatisgratäng med västerbottenost, ett glas zinfandel, grekisk sallad och tzatziki – lördagsmiddag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens aha-upplevelser.


 

Två dar i veckan har jag nu när allt som inte är jobb ska göras. Men jag unnade mig i alla fall en riktigt lång morgon i sängen. Trots att jag vaknade klockan sex klev jag inte upp förrän närmare 9.30. Jag läste ut en deckare och njöt av lyxen att dricka kaffe på sängen. Efter frukost och dusch bar det emellertid iväg. En kan ju inte sitta inne när det ser ut så här på himlen, eller hur?!

Sol och blå himmel

Höstsolen lyste starkt och himlen var alldeles blå.


Intentionen var att förena nytta med nöje. 
Detta omfattade en promenad, men efter visst samråd med Fästmön flyttade jag fram promenaden till i morgon för att, om möjligt, få göra den i hennes sällskap. Men lite sol, himmel och höstträd såg jag i alla fall. Med betoning på lite… eh ja… på väg till garaget.

 Blå himmel höstträd garage

Blå himmel och lite höstträd vid garaget.

 

Provdocka med pumpa till huvud

Barn är knäppa, men nu förstår jag varför. Fast jag fattar inte varför den här barnprovdockan har en pumpa till huvud, Röda korset. Det ser faktiskt inte klokt ut.

Under dagens äventyr kan en säga att jag kom till en och annan insikt. Bland annat att gamla vänner kan möta en i dörren och inte hälsa, att vissa fackliga ombud har en viss heder och respekt, att andras vänner är mina vänner och att en kan missa lite nyare vänner på grund av vimmel, sus och ögon som inte vill samarbeta.


Sen är det det här med barn…


Nä, jag är ingen barnmänniska,
men det jag observerade idag fick mig att förstå att det inte är så konstigt att barn är… så konstiga… Med tanke på den barnlitteratur jag snubblade över på Helping hand förstår jag att barn inte kan bli annat än… lite knäppa… Stackars dem! Se själva vad de erbjuds att läsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Trots allt chockerande jag utsattes för idag 
lyckades jag utföra mina ärenden. Som belöning fick jag med mig tre föremål hem, varav två naturligtvis var av det litterära slaget och fyndades på Myrorna i Boländerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sammanfattningsvis kan sägas att min lördag har varit helt OK. Nu ska jag ta tag i lite strykning och sen är det dags att laga mat. I kväll blir det fågel, i morgon fisk och på måndag..?

Tummen upp

En helt OK lördag. Tummen upp finns att köpa hos Helping Hand för 15 kronor. Den följde INTE med mig hem.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

PardansEn guldpeng. Det var vad den lilla boken Pardans av Birgitta Holm kostade mig när jag förtjust fyndade den på Helping Hand tidigare i månaden. Eftersom det är min universitetsprofessor som har skrivit boken var jag förstås extra nyfiken. Kan en professor, numera emerita, i litteraturvetenskap skriva underhållande böcker? Igår kväll la jag ihop pärmarna och nu ska jag försöka sammanställa intrycken av den lilla boken.

Jag älskar den här boken redan från omslagets sepiatonade bild av ett par som dansar på en gata nånstans. På omslagets (flexiband, som jag verkligen gillar också!) insida hittar jag härliga små bilder på författaren. Lite synd att bilderna inte är flera! Jag saknar nämligen bilder i inlagan, som komplement till de välskrivna texterna.

Steg för steg går författaren igenom olika danser, deras utveckling och roll i samhället. För dans spelar faktiskt vissa roller – fast inte i Sverige. Där anses pardans inte riktigt fint och finns inte med som kulturellt fenomen. Därför förs vi utomlands med författaren. Som läsare dras jag med i dansens virvlar. Inte så att jag börjar älska dans själv, men jag kan förstå att nån annan verkligen kan göra det – och gör det!

Kolla bara, till exempel, hur Birgitta Holm skriver om hållningen och balansen i en tango:

[…] Min hållning kan jag försöka hitta genom att ställa mig på golvet, pressa ihop skinkorna, höja mittpunkten av bröstkorgen mot taket och låta axlar och armar falla ner i vila. Strax under bröstkorgen känner jag en knytnäve, och på den ”hänger” jag enligt Cristina Ramírez benen. Därifrån tas rörelsen. […]

Visst blir en betagen?! Hade det varit fler bilder i inlagan skulle Toffelomdömet ha blivit det högsta. Nu blir det högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det är.


 

Muffins och bok

Fem muffins och läsning var perfekt för humöret igår när jag blev lite irriterad och arg. (Underdrift…)

Livet lunkar på. Jag försöker göra det jag ska, men ibland blir det fel till exempel när jag gör saker som andra egentligen ska göra. Kanske blir jag nervös eftersom det är viktigt att det blir rätt. Och aningen irriterad, därför att, som sagt, det inte är jag som ska göra det. Igår eftermiddag blev jag höggradigt irriterad och arg. Jag tröstade mig med en stunds läsning på ballen* och fem (5) citronmuffins. Ja, de var små och passade perfekt in i min käft utan att bitas av först. (För jag har jag väl inte nån stor käft..?)

Solen kommer fortfarande runt hörnet av huset till ballen på eftermiddagen, men senare. Eller också är det så att den står lägre. Fästmön hade haft en… ovanlig dag på jobbet igår och jag lovade att skjutsa hem henne när hon slutat jobba vid 17-tiden. Därför hann jag nästan precis inta min middag i kvällssolen innan den sjönk bakom husen mitt emot. Klockan var då ungefär kvart i åtta på kvällen. Under sommaren har jag sol på ballen till 21-tiden.

Solnedgång den 24 aug 2015

Igår sjönk solen ner bakom husen redan kvart i åtta på kvällen.


Det börjar gå mot höst.
Och det gillar jag! Fast det får en knappt säga förrän en får mothugg. Nåja, var och en blir salig under sin årstid. Jag älskar höstens färger, jag älskar att höra regn mot mina fönsterrutor och jag älskar mörkret för det är skonsamt för mina ögon. En blir nämligen lite av en mullvad när en inte har nåt jobb att gå till varje vardag. Jag kämpar hårt mot att isolera mig, men det är så mycket lättare att stanna här inne i den falska tryggheten än att ge sig ut i verkligheten ibland. Dessutom kostar verklighetsutflykter pengar.

Mitt fynd, Pardans av Birgitta Holm, för tio kronor.

Pardans av Birgitta Holm fyndade jag för en guldpeng hos Helping Hand.

Bästa såna utflykterna är när jag åker till en eller ett par loppisar och bara går runt och glor. Det är faktiskt ytterst sällan jag köper nåt. Men just nu har jag stor glädje av ett loppisfynd som kostade en hel guldpeng – Birgitta Holms underbara lilla bok Pardans. Birgitta Holm var min lärare när jag pluggade litteraturvetenskap vid Uppsala universitet på 1980-talet. Senare blev hon professor och jobbade mest på Centrum för kvinnliga forskare och kvinnoforskning, ett centrum, som numera heter nåt med genus, och som är knutet till Uppsala universitet. Där gick jag en kurs för henne i början av 1990-talet. Idag är hon professor emerita, 79 år gammal evigt ung och älskar dans! Jag gillade henne stenhårt, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag förknippade henne med dans under min studietid…

Idag blir det två utflykter i verkligheten för min del. Först ska jag veckohandla på Tokerian – och min fantasi vad gäller mat och middagar är under nollstrecket. Men kaffe är billigt så det ska jag köpa. För är det nåt som går åt när en går hemma och inte försvinner på nåt jobb varje dag så är det kaffe. Och toapapper. (De tu hänger visst ihop på nåt sätt.) Utflykt nummer två innebär att jag måste ta bussen in till stan (iiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!), men den innebär också ett nytt och spännande möte med en människa!

Pelargon

En av de fina pelargonerna jag fick av Lucille för ett år sen.

Kanske börjar jag så smått i kväll – eller i morgon – att plocka in de överlevande växterna från ballen. Eller så får de stå kvar. Nätterna är inte särskilt kalla ännu. Den här morgonen var mulen när jag vaknade, men solen tittade fram genom dis och moln efter nån timme. Kanske har solen varit för hård mot den fina orkidén jag fick av vännen Agneta när jag fyllde år, för de underbara blommorna faller av en efter en. De enda växter som trivs jättebra i morgonsolen i köket är pelargonerna jag fick förra hösten av Lucille. De har blommat – och blommar! – för fullt hela sommaren.

Jag sover fortfarande dåligt om nätterna. Eller… jag somnar i vettig tid, men vaknar vid tretiden och kan inte somna om förrän vid sextiden. När jag sen ska upp klockan sju är jag trött och huvudet är tungt. I morse låg jag och ältade och oroade mig, trots att jag vet att det inte gör nån större nytta. Bäst nytta vore ett mirakel. Men jag tror ju inte på såna längre. Jag vet bara att solen går upp varje morgon och den går ner varje kväll. Just nu lever jag, men jag ska dö precis som alla andra. Innan jag gör det ska jag leva med mig själv resten av mitt liv.

Och vad filosoferar DU om idag, dårå??? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så att jag får lite input!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett förundrat inlägg.


 

Uppdaterat inlägg: Den danske utrikesministern har deklarerat på Fejan att han är glad att han inte bor i Sverige och att han föredrar att bo i ett land där viktigare saker diskuteras. En statsvetarprofessor vid Stockholms universitet, av dansk härkomst, förfasar sig över detta uttalande och menar att utrikesministern spottar på hela svenska folket. Eh… jag känner mig inte alls spottad på. Jag tror att jag förstår vad utrikesministern menar – det är en form av kommentar som man slänger ur sig när man tycker att nåt är korkat. Personligen tycker jag att hela den här debatten är korkad. Om man vill hittar man rasism, homofobi, religionsfientlighet, åldersdiskriminering etc överallt. Men det gäller att ta tag i sånt på de rätta ställena. Att hävda att beige plåster är rasism köper jag inte!
 



Nyhetstorkan tycks fortsätta 
trots att De Arbetandes Skara så smått börjar återgå till sina grottekvarnar. Jag är fortfarande urless på att höra deras klagan över detta, särskilt de arbetare som har haft minst en månads betald ledighet.

Men åter till nyhetstorkan. Och kränkthet. I förrgår läste jag om plåster. Ja, de där hudfärgade plåstren som P3 tog upp. Nu är nån/några kränkt(a) för att de bara finns i beigeMen hallå! Det finns faktiskt Bamseplåster, Hello Kittyplåster, Batmanplåster etc etc. De är väl allt annat än beige? Skärpning nu! Vad spelar ett plåsters färg för roll? Även ett beige plåster syns på min hud – trots att jag/min hud klassas som beigefärgad. Det är ju inte så att ett sånt plåster smälter in perfekt i huden, precis… Löjligt! Ännu värre blir det när jag läser att ett av stans apotek har hittat leverantörer av plåster för flera typer av hudtoner och ska nu anskaffa såna plåster.

Sånt här gör att jag överväger att bli kränkt över att det bara är svarta människor på våra vägmärken. Men jag då? Jag är ju beige! Varför finns det inga beige människor på vägmärkena i Sverige? (<== ironi)

Varning för skateboardåkare

En gråfärgad människa med skateboard hoppar över en svart bula. Fasa!


Huruvida Arbetsförmedlingen förmedlar jobb eller inte 
råder det delade meningar om. Men borde man inte åtminstone kunna förvänta sig nån form av kontroll av de tjänster som publiceras i dess Platsbank? I förrgår läste jag att ett företag söker häxor till Sundsvall, Gävle och Skellefteå. Den som är duktig på tarotkort, pendel och kanalisering och kan vägleda kunder per telefon har större chans att få jobbet. Inget krav, alltså, med vissa färdigheter. Knappt 30 personer har sökt jobbet. Maj gadd… Ska jag bli kränkt nu för att ingen har ringt och erbjudit mig jobbet??? Jag hittade ju till och med den perfekta häxhatten häromdan…

Häxhatt

En häxhatt finns hos Helping Hand i Boländerna i Uppsala för endast 25 kronor.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en loppistur.


 

I eftermiddags blev det en tur bland några av stans loppisar och second handaffärer i Boländerna här i Uppsala. Första stopp på turen var Helping Hand – och idag handlade jag faktiskt! Den som känner mig kan räkna ut bakarslet att det naturligtvis var en bok som fick följa med hem. Jag hittade nämligen boken Pardans, som är skriven av min gamla (ursäkta, Birgitta!) universitetprofessor, numera emerita, i litteraturvetenskap, Birgitta Holm. Samtliga böcker kostar tio kronor – om annat ej anges.Pardans angavs ej annat, så en guldpeng betalade jag för den. I övrigt såg jag en riktigt fin pjäs, en burk från Rörstrand, formgiven av Marianne Westman, tror jag. (Lite osäker, för den var inlåst.) Den var dock utanför min prisklass – på prislappen stod 750 kronor.

Här är några av de saker jag såg på Helping Hand idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nästan vägg i vägg
med Helping Hand i Boländerna ligger Myrornas butik. Där gjorde somliga en hel del fynd, medan andra nöjde sig med en pocketbok för tio kronor. Alla pocketböcker kostar nämligen just nu tio kronor här. Tyvärr hade inte inte alla i personalen tvättat sig ordentligt, vilket gjorde det stundtals outhärdligt att strosa runt och titta utan att få kräkreflexer. Pontus i kassan var dock ett trevligt och väldoftande undantag. Roligt var det att se några av bilderna vi såg på Fotografiska i söndags som inramade affischer. Uppenbarligen har somliga ställt ut flera gånger på museet – även samma bilder.

Här är några av de saker jag såg på Myrorna i Boländerna idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Dagens sista loppisstopp
blev Röda Korsets KupanDär tappade jag nästan hakan av förvåning när en karl med armbåge hade ner ett glasföremål från en hylla. Inte en min rörde han, inte en ursäkt kom, inte en ansats att hjälpa personalen att sopa upp. I stället svepte han ut tillsammans med fru och barn, efter att det sistnämnda kört, i mitt tycke, en gång för mycket över glasskärvorna med sin trampbil. Hoppas det blev punka!

Jag såg en man i rött i en provhytt. Han var mer intresserad av tidningsklippen på väggarna än att prova kläder. Jag försökte fånga honom på bild, men det var som om han hade ögon i nacken. Just som jag skulle ta bilden rörde han sig och gick ut.

Förutom detta slog jag på stort här dagen till ära och inhandlade ett visitkortsetui i trä och en läserska i gips. Etuiet kostade bara tio kronor, figuren, som jag använder som bokstöd, betalade jag 35 kronor för.

Vi intog glass och kaffe medan Fästmön funderade över ett större köp – som sen inte blev av av kostnadsskäl. Ibland önskar jag att jag kunde…

Här är några prylar från Röda Korsets Kupan:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Nu blir det en kyld Ginger Joe på ballen* 
innan jag börjar tillagningen av en lite senare middag.

Men vad har DU haft för dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så blir jag glad!


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om osäkerhet och… sånt som är glasklart.


 

Fina glas på Helping hand

Långt ifrån glasklart… (De här glasen såg jag på Helping Hand för ett tag sen. De finns kanske kvar än.)

Det är verkligen inte alltid glasklart vad ett blogginlägg ska handla om när jag sätter mig och skriver. Ett av sätten jag använder bloggen till är nämligen att jobba med mitt skrivande. Genom att skriva, skriva, skriva utvecklas min ”talang” mer. Förhoppningsvis. Sen hade det kanske varit önskvärt för både mig och dig som läsare att det hände en massa spännande saker i mitt liv som jag kunde skriva om. De gör det inte. Det händer typ ingenting.

Så hade jag inte skrivit på egen hand hade både mitt skrivande och jag dött. Det viktiga för mig är inte att uttrycka mina åsikter, det är skrivandet i sig som är det väsentliga. Men häromdan läste jag en krönika signerad Erik Helmerson som handlade om åsiktskorridorer. Han hade tagit del av en uppsats författad vid Uppsala universitet. Författaren, Johan Floderus, hade undersökt

[…] människors vilja att uttrycka ”obekväma” åsikter under grupptryck. […]

Resultatet var inte så förvånande. Det visade att svaren på frågor som rörde till exempel invandring var mer olika sinsemellan när respondenterna fick vara anonyma. När de inte längre kunde vara anonyma låg både svar och åsikter närmare det som anses som norm.

Längre ner i krönikan kommer Erik Helmerson fram till att Sverige är fullt av åsiktskorridorer, men också att svenskarna tycks vara helt besatta av att diskutera vad man får diskutera. Dessutom finns här en konsensuskultur, menar Erik Helmerson. I ett land som Sverige ser han flera åsiktskorridorer som aldrig möts och det är det som är åsiktshotellet i rubriken till hans krönika. Det han önskar är att flera av gästerna på detta hotell kom ner till foajén och baren, där det ju är både trevligare och högre i tak.

Bordstablett

Åsiktskorridorer? Nej, en bordstablett, faktiskt.


Inte har jag nåt emot att diskutera
saker och ting. Men ibland tycker jag att diskussionerna går ner på nivåer som jag bara blir trött av. Det finns nämligen såna som läser vartenda ord jag skriver här, analyserar det och tycker om det. Fine, det får du gärna göra. Glöm bara inte bort att du endast får utvalda glimtar här. Du vet inte allt om mig. Och när du angriper min person eller talar om för mig hur jag ska leva mitt liv i stället för att diskutera ämnet jag skriver om blir det svårt eftersom du inte har alla fakta. Vidare är jag av den åsikten (!) att det blir smått löjligt när allt jag skriver ska dissekeras och diskuteras. Skit samma om det handlar om mammas gamla strumpor så har somliga åsikter (!) om detta! Det går för långt, helt enkelt.

En annan sak är anonyma kommentarer. Nu är detta inte en professionell blogg utan en privat, men jag har samma regler som en tidning när det gäller kommentarer och insändare: du får gärna vara anonym, men ”redaktionen”/bloggskribenten måste veta vem du är. Det kan räcka med att du anger en fungerande e-postadress i kontaktformuläret eller en verifierbar IP-adress. Den som inte gör det får inte sina kommentarer publicerade här. Administrationsskorpionen testar och sorterar bort direkt. Jag läser inte dessa bortsorterade kommentarer, det har jag andra som gör åt mig, men de sparas och vissa av dem sänds vidare på grund av sitt innehåll.

Att också förstå i sammanhanget är att rätten att kommentera här inte är nån automatisk rätt du som läsare får. Det är en rättighet jag som bloggskribent tilldelar dig. Jag har också full makt att ta den ifrån dig. Passar inte galoscherna – läs andra bloggar, inte min! DETTA är fullkomligt glasklart.

Tofflor på trottoraren

Passar inte galoscherna – gå nån annanstans!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »