Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.
Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få
skörbjugg i stjärten.
Min verklighet… blommar, också.
Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!
Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.
Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.
Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.
Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag har varit dåligt på att läsa bloggar senaste veckorna, så det har kommit till slutet av detta jobbet, det var tråkigt att höra 😦 Jag håller tummarna att det snart dyker upp nya tillfällen för dig. Att ha bra kollegor som du verkar haft, är jätteviktigt. Hoppas det blir tillfällen till utflykter så du får inviga termosen snart, våren borde öppna dörren snart och inte bara stå och knacka på !! kram
Jag har inte skrivit så mycket om mina anställningsförhållanden här på bloggen (konsultuppdrag, visstidsanställningar etc) eftersom det finns Uppsalabor och andra (som inte ens har träffat mig i verkliga livet) som har spridit förtal om mig och min jobbsituation på sociala medier. Människor kan verkligen vara elaka.
Men jag har då och då berättat korta anekdoter och jag har ofta skrivit om hur fina arbetskamrater jag har haft. Det är gott att få höra att jag kommer att bli saknad, det får mig att inte deppa ihop.
Nu ser jag fram mot nya, spännande äventyr redan nästa vecka. 😉
Kram!
Det låter bra, lycka till så länge 🙂 kram
Tack och kram!
Tänk, så fort tiden har gått!
Förstår att du kommer att sakna jobbet, men hoppas ju, att du ska få ett nytt så fort som möjligt.
Håller tummarna!
Ha dé!/Kram
Det har varit några riktigt hemska dagar, framför allt under påsken, med svår separationsångest.
Nu ser jag fram emot mot nya, spännande äventyr redan nästa vecka. 😉 Dessvärre tar inte det bort dagens ledsenhet.
Kram!
PS Det är fortfarande bara EN tumme som ska hållas om tumhållandet ska bringa tur och det är vänster. Håller en två tummar blir det otur.