Ett inlägg om en bok.
Den lilla boken Marina av Carlos Ruiz Zafón har stått på ett av mina hyllplan med olästa böcker i över ett års tid. Jag fick boken av vännen FEM den 9 maj 2015 när hon tillbringade en helg här hos mig i Uppsala. TACK! Samma dag fast ett år senare började jag mitt nya jobb (du har väl inte missat det..?). Jag tog det som ett tecken och grabbade tag i boken för att läsa den.
Óscar går på internatskola i Barcelona. Ett märkligt hus lockar honom. Han går dit – och kommer därifrån med en klocka. Klockstölden leder snart till att han återvänder och träffar den underbara Marina och hennes far. De börjar umgås och Óscar blir som en son i huset och en bästa vän till Marina, som han naturligtvis är förälskad i. De unga tu beger sig till en kyrkogård där de ser en mystisk kvinna. En dag bestämmer de sig för att följa efter kvinnan. Det skulle de nog inte ha gjort…
Det är svårt att genrebestämma den här boken. Den har en del kärlekshistoria, en del thriller, nära steampunk, faktiskt. Men mest av allt är den en fantastisk saga, full av märkliga sidoberättelser och framför allt hemligheter. Författaren har återigen lyckats fånga mig med en av sina otroliga berättelser. Det är en helt annan berättarstil än den jag är van vid – och den är sååå vacker och… bra.
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 