Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘näbbstövel’

Ett sista inlägg. Här.


 

Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛


Allting har en ände. 
Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor.  Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann! 

Korv m bröd

Allting har en ände, men korven har två.


However… 
När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till

Tofflan – the neverending story


Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång och som inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.


Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om uppfattningar och om att passa in.


Häromdan satt Fästmön och jag
och pratade om det här med hur vi uppfattar oss själva. Och hur andra uppfattar oss. Detta med anledning av vissa ”övningar”… – eller ska jag skriva prövningar? – som vi båda har varit med om den senaste tiden. Vi tror så ofta att vi är på ett sätt, men människor omkring oss kan uppfatta oss på ett helt annat sätt. Eller så är vi medvetet på ett sätt för att dölja oss – och då blir ju inte bilden sann. Fast frågan är vad sanning är när det gäller att uppfatta sig själv och andra. En rejäl dos självinsikt är skitbra att ha – men jag skyltar inte alltid med min. Och då uppfattas jag säkert som elak och arrogant av somliga.

I själva verket är jag skör, säger Anna. Det är så hon uppfattar mig och hon borde veta, vi har varit tillsammans i snart sex år. Varför vågar jag inte blotta skörheten då? Ja, lite av det ligger i namnet jag har valt att kalla mig när jag bloggar: Tofflan. I samband med en numera preskriberad skilsmässa lovade jag mig själv att aldrig mer bli trampad på, aldrig mer bli nån toffel. Så jag blev Tofflan, den som själv tofflar på, i olika sammanhang – men med mjuk sula, inga stilettklackar. Den här bloggen har dessutom en undertitel

Livet är svart djupt nere i näbbstöveln

Den undertiteln avser att livet inte alltid är så glättigt och kul trots allt. Men också det här att jag en gång har varit radikalaste radikal, men som vuxen kravlat mig ut i ljuset. Och det är ganska bländande…

Att passa in har jag alltid velat göra, men sällan gjort. Det var ett av skälen till att jag lämnade Metropolen Byhålan. Det är säkert inget fel på den stan, felet ligger hos mig: jag var dess barn – men ändå inte. Det tog många år innan jag kunde röra mig där bekvämt, utan att må dåligt. Idag kan jag längta dit, för det var ändå där jag föddes och bodde tills jag var ett och ett halvt samt från det jag var sju till dess jag fyllt 18.

Men ibland känner jag mig som en flykting. Eller en rotlös. Det finns liksom ingen plats för mig – varken där i Metropolen eller här. Uppsala är en fruktansvärt hård stad…

Gula blommor

Gula blommor – och en enda ljuslila… Ibland är jag gul blomma, ibland den ljuslila, den som är annorlunda.


Idag är det en helt annan luft!
När jag klev upp för att skjutsa Anna till kontoret visade termometern endast 14 grader. Anna hade jeans med långa ben i stället för korta idag. Det var första gången på hela sommaren. Därmed inte sagt att sommaren är slut!!! Men faktum är att jag älskar hösten… Den är min årstid… Och i år har jag bestämt mig för att det ska bli skogstramp efter svamp – inte bara en gång utan flera! Måste utmana min häl!

Nu ska jag söka dagens tre jobb innan jag ställer mig vid strykbrädan för att stryka tjockis-svart. I övrigt är agendan för dan tom – så när som på klockan 16 då Anna ska hämtas hem från jobbet.

Vad händer hos dig idag då? Du jobbar väl, kanske..?? Lyckliga du!!!


Livet är svart. Nej kort!

Read Full Post »

I kväll den 28 februari är det 25 år sen vår dåvarande statsminister Olof Palme sköts ner i centrala Stockholm och avled. En svensk statsminister mördad mitt i Stockholm – Sverige var i chock länge efteråt. Och jag tror inte att jag ännu har kommit över den chocken. På den tiden, när jag alltså var en relativt ung vuxen, hade nämligen jag och de flesta av mina kompisar nån sorts relation till Olof Palme – oavsett politisk hemvist.


Olof Palme på en bild från 1979. (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

                                                                                                                                                       Jag kan inte säga att Olof Palme tillhörde mina favoriter. Men jag var helt klart påverkad av honom som politiker – och som talare, framför allt. För var det nåt Olof Palme kunde göra var det att hålla tal.

Olof Palme blev sossarnas partiledare 1969, samma år som jag började skolan. Han var född samma år som min pappa. För dåtiden framstod han som en av partiets största föryngrare. Så tog han också över efter giganten och av många kallad folkhemsfadern Tage Erlander, som var både partiledare och statsminister under åren 1946 – 69.

Jag hade en kort period som sosse under gymnasietiden. Men det handlade nog mest om att jag var kär i en tjej som var med i SSU. Jag var egentligen ganska opolitisk under gymnasiet – det var först senare som jag kom att ”välja sida”. Att växa upp i en arbetarstad som Metropolen Byhålan, där alla mer eller mindre förväntades vara sossar, var ibland inte det lättaste!.. Det var inte heller det enda man förväntades vara, sosse, alltså… Hur som helst, man kan väl säga att även jag hittade min plats, djupt nere i näbbstöveln… Så småningom.

Men nu var det inte mig detta inlägg skulle handla om utan Olof Palme. Mannen, som ansågs mycket kontroversiell av somliga. Det fanns ett ganska utbrett Palmehat och man kan ju inte låta bli att undra om det var det som fick sitt klimax för 25 år sen – ELLER om det var en tillfälligheternas tillfällighet… Och, som sagt, oavsett vad man tycker politiskt sett, var Olof Palme en mycket engagerad politiker, framför allt utrikespolitiskt.

Olof Palme sköts sent på kvällen, mitt i centrala Stockholm, den 28 februari 1986. Tillsammans med makan Lisbet hade han promenerat från ett biobesök (Bröderna Mozart, regisserad av Suzanne Osten). Han dödförklarades strax efter midnatt, 59 år gammal. Lisbet Palme skulle senare den våren peka ut Christer Pettersson som mördaren. Christer Pettersson, avliden 2004, dömdes i tingsrätten, men friades i hovrätten. Mordet på Olof Palme är alltså inte uppklarat. Efter en ganska ny lagändring kan mord inte längre preskriberas. Men frågan är om detta mord nånsin blir uppklarat…

Jag var vaken när radion levererade den första nyheten om händelsen. Det glömmer jag aldrig. Och födelsedagsfesten jag skulle på kvällen efter blev inställd.

Innan jag avslutar, lämnar jag dig med två frågor:

  1. Tror du att mordet på Olof Palme nånsin blir uppklarat?
  2. Minns du vad du gjorde när du fick veta att han blivit mördad?

Ingen, oavsett politisk hemvist, borde bli mördad en kväll i stan, på väg hem från bio med sin hustru. Ingen. Inte ens Sveriges statsminister. Mord är överhuvudtaget ett hot mot vår demokrati och frihet. Oavsett vem som är offer. Det behöver inte vara en statsminister för att det är ett hot. Ingen hustru ska behöva stå bredvid sin man när han skjuts ner och dör. Man glömmer inte. Man glömmer aldrig.

Här kan du läsa vad Dagens Nyheter bland annat skriver om Olof Palme.

Här kan du läsa Svenska Dagbladets tips om Palme-litteratur och till och med göra ett Palme-test.

Här kan du se Upsala Nya Tidnings bildspel om mordet på Olof Palme.

 Läs även andra bloggares åsikter om

Read Full Post »