Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ände’

Ett sista inlägg. Här.


 

Nu är det slutkommenterat på det här inlägget innan utrymmet tar helt slut! Hälsa på i den nya bloggen i stället och kommentera! 😛


Allting har en ände. 
Det är bara korven som har två. Och nu är det faktiskt så att den här bloggen har nått sin ände. Bloggen är fylld och dess utrymme är slut. Målet var att driva den och skriva den ända till slutet – trots alla illasinnade troll och människor.  Jag gav inte upp för ert mål – att få mig att sluta. Jag vann! 

Korv m bröd

Allting har en ände, men korven har två.


However… 
När en har varit djupt ner i näbbstöveln och vänt… Då finns det bara en väg. Den vägen går från mörkret, upp i ljuset. För Tofflan är a neverending story. Vill du följa med på min vidare resa? Välkommen till

Tofflan – the neverending story


Stort TACK till DIG som följde mig i ur och skur, i medgång som i motgång och som inte bara ”gillade” inlägg utan som faktiskt tog dig tid att skriva en och annan kommentar som dessutom var peppande, inte nedtryckande. Det har varit en jävla resa. Men i och med att de sju svåra åren är avslutade hoppas jag kunna se fram emot sju goda år.


Den som vill får gärna lämna ett sista avtryck, en sista hälsning, till Tofflan – en tragisk komedi i en kommentar nedan!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

De dödas mässaOtrohet, arbetslöshet och fattigdom… Det är detta som leder till att Wendy flyttar hem till barndomsväninnan Janet och hennes familj. Där verkar idyllen råda, men strax krackelerar den. Det måste den ju liksom göra i Andrew Taylors bok De dödas mässa – boken utgör sista delen i den så kallade Roth-trilogin som jag har slukat!

Nu är det 1958. Wendy flyttar tillfälligt till Janet och David. I hemmet finns också dottern Rosie och understundom även Janets pappa, den demente mr Treevor. Wendy får ett tillfälligt jobb med att katalogisera böcker på biblioteket. Hon blir intresserad av poeten Francis Youlgrave och inleder lite egen forskning…

Roth-trilogin består förstås av tre delar som hänger ihop. Man kan läsa dem var för sig och också få behållning av dem. Men läser man den första delen först vill man självklart veta hur allt hänger ihop. Det roliga i den här trilogin är att varje del för läsaren bakåt i tiden. Del ett, De fyra yttersta tingen, utspelar sig i mitten av 1990-talet, del två, Främlingars dom år 1970 och denna den sista delen alltså 1958.

Familjerna Byfield och Appleyards öden hänger ihop. Över dem susar anden av Francis Youlgrave – och ett stort mått av ondska. Den här tredje delen blir inte riktigt ruggig förrän i slutet och är mest att kategorisera som en thriller, medan första delen är otäck hela tiden och andra delen är en mer klassisk detektivroman/deckare.

Toffelomdömet blir högt. Jag rekommenderar verkligen Roth-trilogin som sommarläsning!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en användbar pryl som Tofflan har nätshoppat.


I somras började jag
prenumerera på Let’s Deal. Jag tyckte att det var ganska intressanta erbjudanden, dealer. Och så bestämde jag mig för att göra ett inköp: jag beställde en turbo snake, en sorts rör-rensare för handfat, badkar, diskhoar och sånt. Köpet skulle betalas i förväg. Leveransdatum flyttades fram tre (3) gånger. Frågan är: var ormen värd att vänta på? Idag kom den och idag testade jag den.

Turbo snake

En turboorm för rören.


Ett leveransdatum som flyttades framåt
i tiden tre gånger gjorde att jag var… ska vi säga… smått irriterad och på väg att häva köpet. För det senaste budet var att ormen skulle ha levererats i fredags. Den kom idag, måndag.

Turbo snake låg i ett vanligt kuvert där klistret knappt höll kuvertet stängt – ett under att ormen inte hade trillat ut. Men att därefter bryta sig in i förpackningen var betydligt svårare: svetsad, ganska hård plast. Man gör sig lätt illa.

Ingen vettig manual låg i paket, bara några klatschiga reklamartade rader om att man skulle stoppa ner ena änden i avloppet, vrida runt och dra upp. Det fanns inte ens en bild på vilken ände av ormen som skulle ner i rören. Jag chansade – och gjorde rätt! Du skulle bara ha sett det GOJS som jag fick fram… Urrrrrrk… Det fanns för övrigt inte heller nåt tips om hur man ska rengöra ormen, det blir ju ganska… äcklig.

I paketet låg två ormar av olika storlek samt en självhäftande krok att hänga dem på, om man nu vill det. Jag testade båda storlekarna och insåg att Turbo snake passar bäst att använda i lite äldre avlopp och rör. I modernare prylar är hålen i handfat och diskhoar mycket mindre. Ett tips, bara…

Två sink snakes o en krok

Två ormar och en krok låg inbrottssäkert inplastade. Men paketet innehöll ingen manual.


Vad tyckte jag nu då
om ormarna och köpet? Ja, för det första var jag grymt irriterad över de ständiga leveransförseningarna. Let’s Deals kundtjänst tycks svara på mejl en gång om dan. Utöver det får alla mejl man skickar dit nån sorts autosvar som med tiden blir jävligt väldigt skrattretande och frustrerande i nån sorts underlig kombo. De första gångerna svarade man att det hela skulle undersökas. Därefter återkom man till mig via e-post. Idag har jag mejlat tre (3) gånger och fått ett svar. Och tre autosvar, förstås…

Ormarna i sig är en enkel idé och kräver inte nån ingenjörsexamen för att använda. Jag räknade ut vilken ände som skulle ner genom hålet och ut i rören. Priset, 99 kronor för två, var helt OK. Ormarna tar ingen större plats att förvara.

Det som emellertid drar ner omdömet rejält är att man misslyckas leverera i tid. Leveransförseningar får man alltså ha med i beräkningen när man beställer från Let’s Deal. Dessutom finns det en del saker kundtjänsten kan bli bättre på. Svara på mejl, till exempel.

Trots strulet ska jag testa att beställa ytterligare en pryl lite senare i höst. Det blir dock ingenting dyrbart som en resa eller så. Man vågar ju inte lita på leveranstiderna, som sagt…

Det totala omdömet blir medelbetyg. Och då är Tofflan snäll. Hon skulle kunna vara… elak.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nåt som we love to hate.


Häromdan skrev jag ett inlägg om reklamfilmer på TV.
Nu har jag samlat lite mer underlag så det blir ytterligare ett inlägg. För det här med TV-reklam kan verkligen engagera människor, undertecknad inkluderad. Det är nånting vi TV-tittare love to hate, ungefär.

ÖBkillen

Nåns älskling? Säkert, men inte min, i alla fall… (Bilden är lånad av Mrs Wedell.)


Jag köper fortfarande inte
att all uppmärksamhet – även dålig – är bra. För när det gäller varor och tjänster är väl ändå syftet med reklamen att skapa goodwill??? Som ju ofta i reklam-TV:s värld blir badwill. Man blir irriterad och tycker att företagen är töntiga/knäppa. Hur troligt är det då att man handlar där? Jorå, jag åkte till Ö&B häromdan för att köpa en grej som jag sett i reklamen – pappersreklamen. Annars undviker jag stället så mycket jag kan. Är livrädd för att möta den Överenergiske killen med de många tänderna ovan! (Han borstar nog inte med den tandkrämen som tandläkaren som låter som om hon har en muninfektion gör reklamfilm för…).

Livrädda var det många som blev för ett par år sen för en tjej som gjorde reklam för vissa apoteksvaror. Jag blev det inte, jag tyckte att det var en ganska neutral och OK reklam. Men en aktuell reklamfilm jag verkligen blir skraj för är Kicks! Hur i helskotta tänkte de??? Sminket gör ju människorna i filmen ännu läskigare! Vem vill köpa då?

Riktigt dålig reklamfilm just nu är den med Tommy Körberg och färgen. Har Tommy Körberg så dåligt med pengar att han måste ställa upp och spela in sånt skräp?

Och Dajreklamen (Förlåt, det stavas visst Daim nu för tiden…) Du vet den som använder stereotypbilderna musklig man (hård utanpå) och mjukisman (mjuk inuti). Eller nej… Tvärtom var det nog… Hur som helst: dåligt! (Dessutom fastnar just den här chokladbiten otroligt mycket i tänderna. Tur att jag då använder en annan tandkräm än den i reklamfilmen, för mina tänder blir rena och jag det låter inte som om jag har två tungor i käften när jag pratar.)

Många reklamfilmer handlar om ätande, en del handlar om bantning. Man undrar bara varför de ändå ganska seriösa Viktväktarna fortsätter att visa reklamfilmerna med Shirley Clamp när det avslöjades att hon hade använt en helt annan metod för att gå ner i vikt snabbt – så hon kunde spela in reklamfilm åt Viktväktarna, eller? Man undrar.

Tillbaka till reklam för ätande. Det sämsta jag har sett på länge är nog Burger Kings reklam om killen på stranden med anden. Han som frivilligt avsäger sig tre sinnen – känsel, hörsel och syn – bara för att få behålla sin hamburgare. Det här är snudd på kränkande reklam, tycker jag! Vad tycker personer med funktionshinder som är döva och blinda, till exempel, om denna reklamfilm?

Eller nej. Lägst ner på min lista av dåliga reklamfilmer just nu är nog filmer av typen

saker som pratar.

Alltså, tror reklamfilmsmakarna att folk är dumma i huvudet eller? Jag blir förbannad på kontaktlinser som pratar Kalle Anka och diskmedel som har åsikter!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Lördagskvällen rullar på. Fästmön och Linn fick ordning på byrån och den som vill se hur slutresultatet blev kan kika här.

Anna gjorde god mat som vi alla slukade – chicken tikka masala med naan, jasminris och god och stark chutney. Mums! Till det var sitt glas rött. Ja, inte till ungarna, förstås, men till oss.

Men inte nog med detta! Anna ställde sig strax i köket igen och snodde ihop nåt smarr till dessert. Här sitter min sötnos på ballen* och väntar på att pajen ska bli klar.


Sötnos väntar på att pajen i ugnen ska bli klar.

                                                                                                                                                                Och ut kom pajen! Kritik-Maja (=Anna själv) tyckte att pajen blev bränd, men jag slafsade i mig med god aptit. Barnen fick bara ta en gång, jag tog två. Nån fördel ska man ha av att vara störst!


Blåbärspaj!

                                                                                                                                                             Men det var blåbärspaj. Och…

…när man har ätit blåbärspaj får man inte le mot solen.

Detta är en gammal regel från Metropolen Byhålan. 😎 För när solen ser alla blåbär som har fastnat på tänderna blir den så rädd att den går i moln.

Tur att Linn kom ut med var sin fanta- och rosédrink till tanterna så vi kunde skölja av tänderna.


Riktigt god kärringdricka! 😉

                                                                                                                                                          Men allting gott har en ände – utom korven, som har två. Solen sjönk bakom husen och vi gick in lagom tills Linns kompisar kom och tog över våra platser där ute.

I morgon är det söndag och för mig väntar det sista Uppdraget. Jag har varit så tacksam för dessa Uppdrag för de har gett mig en viss betydelse och de har stärkt mitt självförtroende. Tack, M!

                                                                                                                                                                 *ballen = balkongen

Read Full Post »