Sjöwall Wahlöö – berättelsen om ett brott

Ett inlägg om en dokumentär.

---

 

I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj Sjöwall. Ja egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.

Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.

För den som är obildad kan avslöjas att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.

I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.

Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.

Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.

Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Renässans för tanten?

Det sägs att tanten genomgår nån sorts återupprättelse eller rentav en renässans. Samtidigt är det många som kämpar mot de gamla bilderna av en tant. Jag minns när jag var liten och den tidens tant: hon var tjock och hade stora tuttar, kappa och hatt och så skulle hon allt baka kakor och fika.

En rätt sur tant Toffla.

Dagens tant ser betydligt annorlunda ut, tror jag. Några forskare i Umeå har samlat sina tankar kring tanten i en antologi, Tanten vem är hon? Med antologin vill de både synliggöra den osynliga och maktlösa tanten, men också visa upp tanten som nån sorts representant för trygghet och beständighet.

Tant är ju ett ord som kan användas både positivt och negativt. Det kan handla om en äldre släkting eller en äldre okänd kvinna, men också om en skvallertant. Eller en kulturtant. Och kanske är tantsnusk en ny bokgenre..? Oftast hyllar vi ju ungdomliga ideal, men faktum är att tanten ofta är en dam med skinn på näsan. En som vågar säga ifrån. (Om det handlade om en man skulle man kanske använda ordet civilkurage..?)

Marianne Liliequist är professor i etnologi vid Umeå universitet och en av redaktörerna för antologin. Hon säger bland annat att

[…] allt fler unga kvinnor går klädda i kappa och blommiga klänningar, de har handväska och tantskor. Risken att de ska ses som ”tantiga” är ju obefintlig. […]

Fast om jag går till  mig själv klär jag mig aldrig i kappa eller blommig klänning eller har handväska eller tantskor – det är just sånt som gör en tant utseendemässigt, tycker jag. Och jag tycker att även unga kvinnor på 25 kan se ut som tanter tack vare att de bär tantklänningar och tanthandväskor. Men å andra sidan är inte jag särskilt representativ för gruppen tanter – även om jag förstås är en med tanke på min ålder… Jag tänker fortsätta gå i mina tjockis-svarta t-shirtar, jeans med hängarsle, luvatröjor och gympadojor. Möjligen att jag kompletterar utstyrseln med accessoaren silverkrycka just med tanke på min ålder…

Read Full Post »

Var femte svensk tror på spöken

Sifo har gjort en undersökning på uppdrag av Svenska Dagbladet om förnimmelse av döda. Varför just Svenska Dagbladet har låtit göra den här undersökningen förtäljer inte historien, men… Av tusen tillfrågade tror 21 procent på att döda kan gå igen och 20 procent säger sig ha haft en förnimmelse av en död person.

Kvinnor under 65 år är bäst på att se spöken. En liknande undersökning gjordes 1998, men då var det bara 17 procent som tror att döda går igen. Vad har hänt? Enligt en professor i Dalarna kan det bero på att det övernaturliga har fått en sorts

renässans

med till exempel alla TV-program som tar upp saken.

Och själv då? Vad tror jag? Ja, nu får du skratta om du vill, men, för att citera en känd film

I see dead people…

Ofta ser jag dem i samband med att nåt ska hända. Vissa döda förebådar bra händelser, andra dåliga.

Hur är det för dig? Tror du på ”spöken”???

Read Full Post »