Posted in Böcker, Film, Personligt, TV, tagged agent, barn, Beckfilmerna, bonus, deckare, dokumentär, författarskap, förnya, filmatisera, gå bort, Göta Kanal, genre, Guld och gröna skogar, karaktär, leva på arvodet, litteratur, liv, Maj Sjöwall, Mannen på taket, Martin Beck, måndag, modern polisroman, Motala, natt, nyskapande, obildad, påver, Per Wahlöö, projekt, renässans, repris, resa, Roseanna, samhällkritik, skola, skriva, skriva för hand, Sveriges Television, SvT Play, unik on 05 januari 2016|
Ett inlägg om en dokumentär.
I måndags kväll visade SvT en dokumentär om och med Maj Sjöwall. Ja egentligen handlade den lika mycket om Per Wahlöö, hennes partner. Men Per Wahlöö gick bort alldeles för tidigt det år han skulle fylla 49. I den här dokumentären berättar Maj Sjöwall om deras liv och författarskap.
Maj Sjöwalls och Per Wahlöös projekt var att ge ut tio polisromaner.
För den som är obildad kan avslöjas att författarduon ligger bakom Beck & co. Det sägs att de förnyade deckargenren och skapade den moderna polisromanen, den med en touch av samhällskritik. Jag kan bara hålla med. Sjöwall-Wahlöös böcker var nyskapande när de kom och de är helt unika.
I den här dokumentären berättar 80-åriga Maj Sjöwall om både deras böcker och om familjen. Paret reste mycket, vanligen för att skriva. Och böckerna skrev de om nätterna, för hand. På morgnarna, när de inte var på resande fot, förstås, såg de till att barnen kom till skolan innan själva sov större delen av dan efter sitt nattliga arbete.
Men författarlivet var inte enbart guld och gröna skogar. När Sjöwall-Wahlöö skrev sina böcker gick det knappt att leva på arvodet. Och när Per Wahlöö gick bort levde hans kvinna väldigt påvert ett tag. Till dess att böckerna fick en renässans och hon en agent – och böckerna eller karaktärerna filmatiserades.
Jag föredrar förstås böckerna framför filmerna. Det vill säga de senare Beckfilmerna, som jag tycker har ballat ur totalt, på ren svenska. Mannen på taket, däremot, den från 1976, vill säga… I bokform är nog Roseanna min favorit. Det var den första boken i deras projekt om tio polisromaner. Händelserna i boken utspelar sig på Göta kanal med nån glimt från Metropolen Byhålan som bonus.
Men vilken bok är DIN favorit??? Eller föredrar du filmerna??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!
Missade du dokumentären kan du kika på SvT Play eller på repriserna på fredagen den 8 januari kl. 1.25 och lördagen den 9 januari (2016) 6.15.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, HBTQ, Musik, Personligt, Vänner, tagged akustisk, arbetsrum, ätbart, öppet fönster, överraskning, barn, besserwisser, biljett, block, blogginlägg, bussresa, centralen, dator, Dödlig åtrå, dotter, förälder, före midnatt, fest, fluga, folkskygg, frissan, fristad, frottera, glad, glädje, gratisnätter, grinig, gryta, hacka, höra, helg, hemma, hotell, hyssja, Idol, Instagram, inte bjuden, inte välkomnande, irriterad på folk, jobba, konsert, kul, lägga på några extra kol, läsa, lördag, lördag eftermiddag, ledsen, litteratur, livegen, ljuv stämma, magisk, mamma, måndag, måndag lunch, mejl, närvarande, november, omkringliggande hus, ord, Parksnäckan, party, penna, Pride Park, QX, rätt illa ställt, röster ekar, recension, resa, Sarah Dawn Finer, schema, semester, sjunga, skjutsa, skriva, skriva för hand, sol, sommar, sorgsen, stadsbesök, Stadshuset, stan, Stockholm, Sverige, tandställning, tära, teater, text, tid, tidning, tröttsamt, tremannaband, tvätta håret, Twitter, underbett, unge, uppleva, Uppsala, utan problem, utan respons, utomlands, vakta mitt hem on 07 augusti 2015|
14 Comments »
Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.
Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.
Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.
I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga
Det är en fluga!
sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.
Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!
En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.
Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.
I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.
Datorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.
Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 