Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘glömmer aldrig’

Ett resande, irrande och tacksamt inlägg.


 

Citron ansjovis o äggmacka

Det var rätt mycket citron på ägg- och ansjovismackan…

En långkörning är över. För många är kanske inte dryga 30 mil nån långkörning, men resan blir lite extra lång när regnet bara öser ner heeela vägen. En måste vara så koncentrerad. Sikten är dålig, det kan vara halt och alla medtrafikanter kör kanske inte efter vädret, så att säga. Värsta typen idag kom i en röd BMW och skulle om på ett ställe där jag inte kunde köra åt sidan. Då började idioten blinka med hellyset och blända mig i backspegeln. Galning! Jag var så glad när han sen hade passerat mig och försvunnit med vattnet sprutande omkring sig. Inte rädd om sin fina bil ens uppenbarligen.

Det var sen ganska skönt att få svänga in på vanliga stället, nånstans i Gnällbältet, gå på toa (gissa vem som varit kissnödig sen Enköping?!..) och ta en kaffe och en macka. Tyvärr stördes friden av tre tjocka, tunnhåriga gubbar som kommenterade ALLT av kvinnokön som passerade. Utseendemässigt. Självinsikt = noll. Jag menar, de var ju inte precis superdupersnygga själva… Jag bytte nästan plats, men valde i stället att trycka i mig ägg- och ansjovismackan – men skippade citronen – snabbt och sen ge mig ut på vägen igen.

Jag anlände till Metropolen Byhålan vid 15-tiden och mötte då mamma utanför huset. Mammas hår var inplastat efter ett besök hos frissan. Vi tog kaffe och åt var sin bit tårta som jag hade med mig från Uppsala. Jag fick födelsedagspresenter och en grattis-till-nya-jobbet-present i form av papper med nån kung på. Kanske, kanske blir det en ny mobiltelefon framöver. Den jag har blir tre år gammal i sommar och nu börjar batteriet bli dåligt.

Innan jag åkte för att köpa frukostmat och middag deklarerade jag åt mamma. Det gick snabbt. Jag överlämnade den vinröda skyddsängeln från Sister of Pain. På ICA Maxi irrade jag runt som vanligt, idag kunde jag inte hitta linfröna. En STOR skylt i taket aviserade just linfrön, påpekade personalen jag frågade. Ehum… jaa…

Vitsippor

Vitsippor finns det gott om här.

Middagen tog vi från ett gatukök, men mat och kolsyrat vatten med citron till trots botade inte min huvudvärk, så jag fick ta en tablett. Klumpvärken släppte och nån magvärk ersatte den inte, tack och lov. En promenad med frisk luft vid vattnet hade varit kanon för skallen, men i kväll skippade vi det på grund av vädret. Kanske morgondagens väder blir bättre. Jag skulle så gärna vilja se hur långt våren har kommit här nere i Östergyllen. Jag noterade i alla fall stora, vita fält av sippor när jag for genom landskapet.

Morgondagen, ja… Det blir begravning för mammas och min del. I kväll talade vi med närmast anhöriga som telefonerade. Lite ledsen, men ändå samlad, tyckte jag. Det blir väl tuffare i morgon, begravningar är ju jobbiga tillställningar, samtidigt nödvändiga. Det är viktigt att säga ett sista farväl. Jag är ledsen att jag inte hann berätta om nya jobbet, men kanske vet E ändå.

Dagarna här lär gå snabbt. Jag stannar en extra dag, nu när jag inte behöver ägna mig åt jobbsökeri. För lägenhetsvakten var det inget problem eftersom vi bor vägg i vägg. Men nästa vecka är jag tillbaka i Uppsala igen. Det är en hel del att fixa före jobbstarten.

Jag är tacksam att jag kom fram helskinnad idag men samtidigt lite förvånad, förundrad, snarare. De sju goda åren tycks ha börjat. De började ju egentligen redan på min förra arbetsplats SGU, där jag blev många erfarenheter och flera arbetskamrater rikare. Jag glömmer er aldrig och vid första bästa tillfälle ska jag… Äh, det tar vi i verkliga livet!

Tack till alla som tänkte på mig idag och som bad mig köra försiktigt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

 Thaimiddag
Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!


En i personalen var totalt ointresserad
av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Dessert
Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.


Men som sagt, maten var supergod!
Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Anna äter
Gott det här, ser du!


Sen äter vi lite till…

Anna äter
Banta? Va?


Och sen kan vi inte hålla oss för skratt
för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Anna skrattar
Ha ha ha!!!


Så anlände vi till biografen.
Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Jeans
Mina jeans.


Faktum är att vi var först väldigt länge,
så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Biosalong
Tomt var det här.


Men sen dök det upp två välförberedda brudar
som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna renhorn
Anna Ren?


Vi hann hem lagom
till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

 Kyl
Välförsett kylskåp.


På onsdag kommer så mamma
för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.


Livet är kort.

Read Full Post »