Ett smått matfixerat inlägg med en touch av det förflutna och en del teknikstrul. Det vill säga… om livet, helt enkelt/komplicerat.
Den ljuvligaste middagen på länge.
När en har problem med magen är det inte ovanligt att en blir matfixerad. För tillfället har jag svårt att få i mig fast föda igen, men igår bestod middagen av en underbar leverpastejmacka. Jag tuggade långsamt och i en evighet, kändes det som. Det gick bra. Det gjorde inte ont/ondare i magen. Jag tog en till. Om du visste hur ljuvligt dessa mackor smakade… Och för att de skulle bli lättare att smälta avnjöt jag inte sedvanlig litteratur vid middagen, utan även den var i en lättare form – veckans TV-tidning.
Magen vägrar emellertid fortfarande att samarbeta. Därför gjorde jag igår kväll iordning en liten pyts med linfrön i blöt. Genom att lägga fröna i blöt blir de geleiga, nåt som är bra för tarmen. Tar en bara linfrön som de är på till exempel filen kan de däremot verka än mer stoppande!
Linfrön i blöt över natten.
Festmåltid med fil och linfrön. Detta krävde dock en deckare.
I morse vaknade jag ännu tidigare än igår. Klockan visade 5.21. Vid sex-tiden gav jag upp försöken att somna om och klev upp. Satte mig vid datorn och sökte några jobb. När klockan hade passerat sju startade jag en maskin tvätt. Sen gick jag med dammvippan – aprilsolen lyste skoningslöst upp varje dammkorn idag och sånt står jag bara inte ut med. Belöningen blev frukost, en riktig festmåltid (^== ironi).
Jag gillar att Instagramma och därför finns flera av bilderna i det här inlägget att se på mitt Instagramkonto också. Jag gillar också att min operatör Telia numera inte drar nån surftid när jag Instagrammar. Hur somliga kan få detta till en yttrandefrihetsfråga begriper jag icke! Det är väl bara att tacka och ta emot – om en är Teliakund, vill säga. Är en inte det kan jag förstå att somliga blir sura. Men min mobil krånglade idag och stängde ner sig och startade om just under Instagrammandet – och samtidigt som jag fick ett spännande sms och Wordfeudade lite. Ja, alltså jag fattar. Det är åldern. Åldern på mobilen. Den blir tre år i sommar och det är väl ungefär hela dess livslängd…
Åldern kan däremot inte min webbläsare skylla på. Jag uppdaterade den igår kväll för jag tyckte att den uppförde sig dåligt. Inte fan hjälpte det. Idag har den bara krånglat ännu mer. Så då sitter jag med två webbläsare igång samtidigt. Teknikens under, my ass!..
Samkörs inte register och patientjournaler?
Ovanpå teknikstrulet, som jag dock lyckas komma runt rätt hyfsat, känner jag mig smått jagad av det förflutna. Det är inte så att jag inte vågar se bakåt, men nu har det gått så lång tid att jag främst vill se framåt och verkligen lägga vissa saker bakom mig. Det började med att det kom ett brev från Sjukstugan i Backen – med en inbjudan till undersökning av ett organ som de opererade bort för ett antal år sen på mig! Tack för påminnelsen, liksom… Men hallå! Samkörs inte registren på nåt sätt med patientjournalerna? Hur svårt kan det vara när såväl register som journaler är elektroniska?!
Ett av gårdagens möten rev också upp en del av såret från Det som hände, fast inte så att det gjorde alltför ont. Men när en snubbe från Arbetsförmedlingen ringde idag och ville lämna mig som kandidat till en tjänst inom Organisationen, kunde jag hålla mig för skratt. Som om jag skulle vilja jobba inom Organisationen som förstörde det liv jag en gång hade?! Jag fick behärska mig rejält, men jag ville ju inte skjuta budbäraren (han kunde ju inte veta), så jag försökte förklara och fick acceptans. Annars tycker jag att det är jättebra att Arbetsförmedlingen nu tycks jobba lite mer förmedlande! Fortsätt med det – fast tipsa mig inte om tjänster inom Organisationen…
Efter chocken tog jag att varv med dammsugaren där jag verkligen använde vida gester, allt för att bli av med det som gjorde så ont. (Hur fan kan det fortfarande göra så ont?)
En av böckerna i de många bokpaketen från Karin var Varför gråter inte Emma?
Mitt liv går vidare, men vänt har det inte gjort än. Det har emellertid Emma Jangestigs liv gjort och henne tänker jag titta och lyssna på i kväll när hon samtalar med Anja Kontor i När livet vänder. I september 2011 läste jag boken som Emma skrev tillsammans med journalisten Magnus Wennerholm, Varför gråter inte Emma? (Den som har lånat boken får gärna lämna tillbaka den!!!) Även om jag inte tyckte att boken höll nån högre litterär klass än medel var jag naturligtvis gripen av ödet. Så här nästan fem år senare minns jag trots allt ändå mest givaren av boken, Karin. Karin, vars bokpaket trillade in då och då under några riktigt tuffa år. Både bokpaketen och Karin var enormt uppskattade. Men Karin is no more. Hennes liv tog slut alltför tidigt.
Fiskbullar av torsk från Bornholm i hummersås… Vi får se om de slinker med behag i kväll. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv.
Och detta leder mig över till det faktum att jag far neråt landet på en begravning i slutet av nästa vecka. Livet är kort för en del, långt för andra. Har det kvalitet spelar kanske inte längden nån större roll. Jag fick sällskap till Tokerian av en granne som undrade om hon inte vid nåt tillfälle kunde få följa med neråt Metropolen Byhålan, eftersom hon har en bror i krokarna. Självklart får hon det! Nästa vecka blir det emellertid inte, men nästa gång. Så hon lurade mig att köpa en ny sorts fiskbullar i stället. Se där, nu är jag tillbaka till det här med maten. Fiskbullar av torsk i hummersås blir kvällens gastronomiska höjdpunkt. Såsen matchar i alla fall mitt köksgolv – snygg-orange!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 