Ett farsartat inlägg.
När man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.
Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…
Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar
Stenis penis
med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.
Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…
Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.
Toffelomdömet blir…
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Skönt att jag inte är den enda som har svårt för den typen av buskis.
Äh du vet… Jag tröttnade rätt fort… Men ibland var det så dåligt att jag skrattade bara för det! 😛
De uppsättningar Poppe/Rydberg gjort i Helsingborg håller mycket högre klass enligt mig. 😄
Ja asså… jag har ju svårt för dem också… För mig är farser ett enda springande och smällande i dörrar samt förväxlingar. Det blir… rätt tråkigt…