Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fars’

Ett farsartat inlägg.


 

Barnaskrik o jäkelskapNär man är sjuk och inte orkar göra så mycket… Ja, då kan TV:n och nåt lättsamt program roa en. Men det finns nästan inget bra att se på nån av alla mina 15 TV-kanaler (ingår i husets utbud, inget jag betalar för, bäst att tillägga så att jag inte får höra att jag lever som om jag har lön…) en fredagskväll. Därför utmanade Fästmön och jag ödet och bestämde oss för att se nästan två och en halv timme fars. Sånt som förr om åren kallades bondkomik. Sånt som idag stavas Stefan & Krister. Vi glodde på Barnaskrik & jäkelskap på Sjuan.

Handlingen är egentligen enkel, men eftersom det är en fars är handlingen invecklad. Året är 1949. Sonen Lennart ska tillsammans med sin gravida fru Rakel ta över familjegården från pappan Nils-Erik och mamman Matilda. Den late Nils-Erik ser fram emot att få bo kvar på gården som pensionär, men så snart pappren är påskrivna sätter svärdottern sina svärföräldrar i arbete. För att tjäna lite extra har Nils-Erik bland annat i förskott anmält barnbidrag från staten, vilket ju inte är lagligt eftersom barnbarnet ännu inte är fött. Det blir riktiga problem när det dyker upp en kontrollant. Eller vad/vem är hon, egentligen? Grannen Valdemar väntar på sin kvinna, även hon med barn. Samtidigt har han ett horn i sidan till Nils-Erik. När han råkar höra om barnbidragsfusket…

Ja det är en salig röra. Och det var tur att jag hade min mobil att fippla med under timmarnas gång, annars hade jag blivit galen. Detta är riktigt låg humor på riktigt låg nivå. Men ändå… jag erkänner… Jag skrattar då och då, faktiskt. Sen blir jag smittad av alla underlivsskämt och twittrar

Stenis penis 

med anledning av att Ingemar Stenmark vann en viss danstävling i en annan kanal. Ja ja, ingen läste min tweet. Det var ingen som reagerade på den, alla var väl upptagna av… nåt annat än Twitter.

Men åter till farsen. Här är ständiga förvecklingar. Den korkade brevbäraren gör sitt till för att sabba all form av logik i handlingen. Det är en sån fruktansvärt irriterande karaktär att jag nästan smäller av. Det springs på scenen, men smälls inte i så många dörrar – det mesta sker ju på gården utanför huset. Den sedvanliga gömda brännvinsflaskan hittas i en urholkad vedklabb, ölflaskan är gömd i hängrännan och… ja…

Eller nej. Det här är inte bra. Det var en upplevelse att titta på en hel föreställning via TV:n, men nej tack. Aldrig mer.

Toffelomdömet blir…

halv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det röda fältet

Rosalie, Kitty och Flora – tre unga volontärer i första världskriget. (Bilden är lånad från Sveriges Televisions webbplats. Foto: Todd Antony/Endemol.)

Premiär i kväll för Det blodröda fältet, en brittisk dramaserie i sex delar och det enda sevärda på svensk TV en lördagskväll. Tja, krigsromantik… Är man mer än lovligt desperat då eller tittar man för att det är brittiskt och bra rent dramaturgiskt?

Tre unga kvinnliga volontärer – och senare även en utbildad sjuksköterska – kommer till ett brittiskt fältsjukhus för att hjälpa till. De har alla sina skäl att vara där, men de kastas in i en värld som de nog inte kunde föreställa sig. Inte nog med att en av dem hittar amputerade fingrar bland förbandstrasorna. Många av soldaterna lider av psykiska skador som tar sig hemska uttryck. Och inte hjälper det att en av översköterskorna är en riktig bitter hagga.

Tittarna kastas rakt in i fältsjukhusets värld, en liten hierarki i sig. Där finns mänskliga människor, omänskliga människor och väldigt, väldigt skadade människor. Det är bra, det känns realistiskt. Oona Chaplin är heller ingen besvikelse – dessutom är hon väldigt lik sin morfar i kroppsspråket även om detta inte är fars. För det är krigsromantik. Och det är väl lite det jag har svårt för.

Toffelomdömet blir emellertid högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

I natt var jag nog vaken till klockan tre. Såg på TV, en film som var skitdålig och som inte slutade förrän kvart i två. Jag satt hela tiden och trodde och hoppades att den skulle bli bra. Den blev lite bättre mot slutet, så den fick inte bottenbetyg av mig. I morse väcktes jag före klockan åtta av Liv i luckan i barnrummet under mitt sovrum.

Men det var bra att jag blev väckt, för jag låg och läste en stund i min bok på gång innan jag satte fart. Idag var det verkligen dags att bädda rent, så det och att tvätta lakan har jag ägnat förmiddagen åt. Det känns inte skönt att skaka i täckena i påslakanen och det känns inte skönt att hänga dubbelunderlakan och tunga, blöta påslakan på tork. Men det går. Det måste gå. För övrigt är det röda kring operationsärret mycket bättre. Inte helt bra, men bättre. Jag skiter nog i att ringa mottagningen i morgon – om det inte är illrött igen, vill säga.

Vidare har husmorhör och häpna! – stoppat strumpor. Två stycken. Här härjar nämligen som bekant Strumpmonstret. Strumpmonstret är det elände som snor strumpor när man tvättar, till exempel. Så då gäller det att ta vara på de strumpor man har. Fästmön, till exempel, blev av med ett helt par strumpor, inte bara en, förra gången hon var här. Ett alldeles nyinköpt par, dessutom. Detta par dök upp igår när jag skulle tvätta tjockis-svart. Strumpmonstret hade lagt paret i tvättkorgen, blandat in dessa svarta strumpor med vita trosor och handdukar, den busen!

roliga strumpor svarta m ögon

En strumpa som är besatt av Strumpmonstret?


Övriga planer för dagen
är att ta en lätt tur med dammvippan och en lätt promenad med dammsugaren. Jag ska ju ta lätta promenader. Det är inte överskitigt här hemma, men så här års drar man in rätt mycket grus och sand. En lagom strykhög väntar också, den får nog vänta till i kväll. Jag ska hinna ringa mamma, tvätta och klä mig, äta frukost och skjutsa hem Anna från jobbet (Mitt val och erbjudande till henne, inte hennes önskan eller krav, är det väl bäst att tillägga innan nån lämnar en missunnsam kommentar bara för att man försöker vara lite snäll och hjälpsam – Anna har ju barnen). Innemellan ska jag skriva några mejl till släkt och vänner, jag har inte hunnit med.

På fredag kommer Anna hit och är det nån som sätter käppar i hjulet för vår enda lediga helg tillsammans på en månad ska jag personligen straffa den. Hårt. Jag sitter och funderar på god mat som ska lagas. Eftersom vi jobbar på fredagen kan det bli så att vi köper nånting från Saluhallen. Jag fick ju 400 pix i 50-årspresent av vännen Rippe, presentkort som jag ännu inte har utnyttjat.

Presentkort till Saluhallen

Presentkort som kanske går till Fredagsmys från Feskarn…


Igår åt jag potatisklyftor,
kycklingkorv och ärtor-majs-paprika samt räksallad. Det var rätt OK. Men idag blir det god söndagsmiddag! Jag har tagit fram den här burken ur frysen:

U 3 biffar

U 3 biffar…


Anna gjorde ju kycklingköttbullar
åt mig till jul. Men hon gjorde också tre pannbiffar. Och det är dessa jag ska äta till söndagsmiddag i kväll!

Biffar på tining

Tre kycklingfärsbiffar på tining.


Jag minns söndagsmiddagar
när jag bodde hemma. Min morfar kom alltid till oss då och åt middag. För det mesta hade mamma tillagat stek eller nånting fint, men ibland var det pannbiffar. Och hjälp så jag åt! Nu äter jag ju inte vilken färs som helst, utan bara kycklingfärs. Anna var så söt och lagade åt mig. Idag ska jag verkligen njuta!

Det vackra vädret håller i sig och tack och lov har temperaturen stigit till mer behagliga sex minusgrader, jämfört med 22 igår… Jag vet att jag borde gå ut, men hur kul är det att göra ensam? Nej, jag stannar inne tills det är dags att hämta Anna.

I kväll bänkar jag mig för att se andra delen av En pilgrims död. Vi får se om Leffe fortsätter gubberiet eller om det blir lite mer kärringstuk på det hela…

Vad händer hos dig idag???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland känns det som om jag bor mitt på en teaterscen. Det är skrik och gap och smällande i dörrar som den värsta farsen. Och mitt i eländet finns jag. Försöker existera, försöker överleva, försöker skriva, sova, älska, vara, städa. Ja, allt som en människa gör. Men det går inte att komma ifrån att livet är en fars, åtminstone där jag befinner mig. Eller en tragisk komedi. Eller, för att citera ett pucko som en gång skrev ett fult och elakt brev till mig:

[…] Tofflan – en tragisk persons bekännelser […]

Puckot som skrev brevet kunde inte ens stava mitt förnamn korrekt i brevet, så jag tar inte så mycket på allvar det som puckot

[…] skrivigt […]

 – ja, puckot stavade illa (då snackar vi inte stavfel eller dyslexi, vi snackar dålig bildning) – till mig i brevet. För det var ju inte det enda felet heller. Bland faktafelen noterar jag bland annat att det ju inte enbart var EN granne som utsatte mig för sexuella trakasserier, utan TVÅ. Och att sparken kan man väl ändå inte få om man inte är anställd och betalar skatt?

Precis som en blogg är ett brev ju ofta baserat på känslor. Fakta kan vi snacka om när vi snackar om forskning. Jag tror att vi är många som behöver ett andningshål och att blogga om sina åsikter och känslor är både gratis och terapeutiskt. Dessutom ett bra sätt att skaffa sig nya och riktiga vänner på.

Var sak har sin tid – och det gäller också så kallade vänner som visade sig ha tomma baksidor, likt pappfigurer. Pappfigurer som inte tålde det minsta blåst utan att falla omkull – trots att de vände kappan efter vinden genom att skratta med åt vissa andra till dess de själva blev föremål för skratten. Då satte de skrattet i vrångstrupen och kallade mig Karlsson på taket. (Ja jisses så somliga har skrattat!) Platta pappfigurer, knappt tvådimensionella, utan substans, utan själar, utan mod att tala om varför

[…] folk började backa ur […]

Jag hittade ett fult brev i morse och det är det jag citerar ur. För att visa att jag har gått vidare. För att visa hur elaka folk kan vara. Elaka genom att varken säga vad man har gjort för ursprungligt fel eller genom att sprida saker sagda i förtroende vidare. Det är betydligt elakare, nämligen, att snacka bakom ryggen än att lyfta fram allt i det öppna ljuset. Men jag har lärt mig att folk är ljusskygga. Och tänk, jag har överlevt även detta!

↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔ ↔

Dagen är lite svagt bajsbrun idag. Jag tyckte att det var trist att se snöflingor singla ner i morse, trodde först inte att det var sant när Fästmön gav väderleksrapport. Vi tog sovmorgon. Anna börjar inte jobba förrän klockan 16. Härligt att ägna lång tid åt frukost och tidningsläsning – nu har vi ju var sin och slipper vänta på att den ena ska läsa klart lokalblaskans första del. Jag måste säga att jag gillar Dagens Nyheter! Det ÄR liksom en större tidning på alla sätt. Men den har ju inte de lokala nyheterna. Nyheter som man kan läsa på nätet. Ja, jag står faktiskt och överväger saker och ting…

Nu ska jag strax ringa en vän. Jag har noterat att hon är uppstigen! 😀

Read Full Post »

Så blev det måndag och vardag igen. Inte för att det gör nån skillnad för mig, men det känns ändå lite skönt. Fast det är väl kanske lätt för mig att säga som inte måste iväg nånstans. Fästmön var uppe tidigt i morse och jag likaså för att skjutsa henne till jobbet. Hon mår fortfarande inte bra, men ska göra ett försök att jobba idag. I morgon får hon vila igen när hon har ledig dag. Jag har sagt att hon får ringa om hon känner sig dålig och vill bli hämtad innan arbetsdagen är slut.

Hela morgonen har det smällts i dörrar här så man undrar om man är med i en fars. Eller om folk bara har vissa svårigheter att stänga sin dörr försiktigt. Vaktmästaren plogade här utanför också så jag trodde att asfalt och allt skulle ryka med, det lät verkligen förfärligt illa. Men det måste göras.

Det var runt sex grader kallt och väldigt halt ute. Jag såg massor av lastbilar som åkte till snötippen här utanför för att tippa snö. Måste gå och ta en bild därifrån senare idag för det börjar bli alperna där ute i år igen.


Den här bilden är tagen i början av mars förra året och jag tror INTE att det är mindre snö i år…

                                                                                                                                                       Idag står inget särskilt på agendan mer än att jag måste tvätta mitt urskitiga hår och så borde jag ta tag i jordens strykhög. En sån där hög som liksom inte försvinner trots alla förbannelser jag uttalar när jag passerar den.

Sen måste jag väl ut och handla nån middag till mamma och mig. Mamma blir ju kvar till lördag, så vi ska väl hitta på nåt mer än att sitta här hemma och glo. Tyvärr har vi inte riktigt samma intressen – mamma gillar att glo på kungligt och sport på TV, jag föredrar deckare och thrillers. I kväll är vi trots detta ense om att se andra avsnittet av Drottningoffret! Man kan ju nästan säga att den serien är en blandning av kungligt och thriller!..


De två lysande spelade huvudkaraktärerna!

                                                                                                                                                       Och så älskar hon att shoppa, medan jag ser till exempel klädshopping som ett nödvändigt ont. Men jag ska väl åka ut med henne nån dag i veckan så att hon får titta på vad det nu är hon vill se.

Dagarna går annars fort, tycker jag. Sanden i timglaset är på väg att rinna ut. Jag står fast vid min plan och följer den med delmål till dess jag når slutmålet. Det är några saker jobbmässigt som jag ska kolla upp, men det blir först när mamma har åkt. Jag känner att jag varken har ron eller koncentrationen att ringa och att sitta vid datorn när hon är här och pratar lite då och då… Några jobb har jag emellertid sökt i nyårsveckan, men sen när Anna kom dan före nyårsafton fick jag ju en sjukling dessutom att pyssla om. Fast det gjorde jag så gärna, för inte ville jag att hon skulle ligga ensam hemma och vara sjuk!

Read Full Post »

En 40-årsfest banar vägen för ett gäng medelålders killar som lirar rock. Och bandet gör succé. Bandet, som i all hast döps till Clark Kent, tillika titeln på Magnus Linds bok som jag just läst. Tack, FEM!


En mycket speciell och läsvärd Clark Kent!

                                                                                                                                          Huvudpersonen Henry återupplivar tillsammans med några gamla kompisar ett band de hade på 1970-talet. Bandet spelar på en i gängets 40-årsfest, en önskan av födelsedagsbarnet i fråga. De tror alla att det är en engångsgrej, men bandet får snabbt uppmärksamhet, gör succé och ger sig ut på turné i sin gamla buss. Samtidigt lever de fem männen livet, lite grann genom 40-årskrisen…

Den här romanen är rolig och ibland lite farsartad, men den har definitivt ett djup också som gör att den trots sin ålder (boken kom ut 1985) inte är inaktuell. Det är samma saker som ältas nu som då, på nåt sätt. Att söka behålla ungdomen genom att leta upp gamla kompisar känner vi väl alla igen liksom det sista rycket att klara sig igenom en ålderskris.

Lite irriterande är emellertid en del stavfel, till exempel ”fotölj”, ”tunnt” och ”faschinerande”, men det står man ut med. En klart läsvärd och tankeväckande bok som faktiskt också gjorts som TV-serie!

Read Full Post »