Killbesök

Ett sällskapligt inlägg.

---

 

Elliot gick direkt ut i köket, för det är där det händer saker. Tror han…

Idag har jag killbesök. Redan före klockan åtta knackade det så försiktigt på min dörr. Utanför stod morfar LP och Elliot. Den förre ska gunga på Ålands hav idag med sin mor. Den senare ska vara hos mig. Det är så roligt och mysigt att ha sällskap av nån som viftar på svansen, nån som är glad att se mig och nån som pratar lite med mig. Eller kanske mest att han lyssnar.

Elliot har gått runt i mitt hem och spanat lite, men det var till köket han gick först. Han tror att det är där det händer saker. Ha! Ja, ibland, som igår, slår ju matmor till. Andra dar står hon still. Det var tur att morfar hade med sig lite mat i en påse så att Elliot slipper svälta. Men tyvärr, tyckte Elliot, la ju hon, den däringa Tofflan, påsen på en bänk i köket, dit han inte når. Och så ställde hon bara fram en skål med vanligt kranvatten… Hmpfff!.. Dålig meny på det här stället…

Sin egen säng har killen med sig också. Jag ställde den i mitt arbetsrum framför hörnbokhyllan, nära annonspärmarna från Corren (som innehåller anteckningar från mina universitetsstudier).

Elliot slappar före vår stundande långpromme.

Det har hittills inte varit nån gråt och tandagnisslan. Men Elliot är ju faktiskt stor kille och bara nio år yngre än jag räknat i människoår. I höst ska han börja på dagis för nu har han fått plats, berättade mormor i telefonen igår. Tofflan får vara lite back up då och då. Som idag. Och det gör hon så gärna, tvåsamhet är extra mycket bättre än ensamhet vissa dar.

Jag klev upp lite tidigare än vanligt idag för att hinna jobba undan en del innan mitt killbesök. Men somligt måste jag ändå göra lite mer av. Då är det gott att ha ett fyrbent sällskap, som just i denna stund snusar i sin korg, i ett hörn av mitt arbetsrum… Så skönt att han trivs här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Titillating Tuesday..?

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.

Livet är kort.

Read Full Post »

Urk…

Ett lite smågnälligt inlägg med funderingar om käppar i hjul, papper och sånt.

Tänk att inga större incidenter inträffade i trafiken på väg hem idag från jobbet! Mer än två puckon som gjorde vansinnesomkörningar. Men det är liksom smällar man får ta. Bara puckona inte smäller i min bil.

Min bil, det vill säga Clark Kent.

Det började regna redan på förmiddagen idag och sen tilltog det. Det blev helt enkelt en perfekt dag för att städa hemmavid! Jag har skurat badrum och duschrum/toa samt dammat. Att själv gå in i duschen och tvätta av sig sen kändes som att bestiga ett berg. Men jag gjorde det!

Just när jag skulle stänga dörren ringde hemtelefonen. Det är nästan bara en person som ringer på den – förutom en del förvirrade säljare som inte fattar det här med NIX – min mamma. Jag bara kände att jag inte orkade gå och svara. Det är torsdag idag och på en vecka har vi telefonerat fredag, söndag, måndag, onsdag och så i kväll, dårå. För naturligtvis ringde jag upp. Sen. När jag hade duschat klart. Idag ville hon höra hur det hade gått med intervjun och det var ju snällt. Men sen sätter ältandet igång och då slutar jag lyssna. Fast det kändes som att hon uppfattade hur trött jag är i kväll, så det blev ett väldigt kort samtal. Jag är så trött att jag mår fysiskt illa…

Dammsugningen tar jag i morgon kväll. Jag ska bara in till Tokerian och handla lite på vägen hem från jobbet. Det behövs fyllas på lite i kylen. Prästostbågar är väldigt nödvändiga att inhandla också. Fästmön jobbar till klockan 20 och då åker jag förstås och hämtar henne.

In hit i morgon.

Annars går jag och tänker på intervjun, förstås. Undrar om jag skulle ha svarat annorlunda, om jag inte svamlade fram nåt dumt svar på nån svår fråga. Troligen. Det är inte så lätt att svara smart när man blir grillad i 35 minuter…

Jag funderar också på människor som sätter käppar i hjulen för andra. Skulle den jag tänker på göra det är det tvärslut med Snäll-Tofflan. Då ska vissa papper skickas vidare. Papper, som jag nästan hade glömt att back up:a. Gulp… Jag ruvar inte på hämnd, jag är för att gräva ner stridsyxor när det har gått så många år. Men när en person på fem minuter så totalt lyckades förstöra en annan människas liv, måste den människan, som nu har försökt bygga upp nåt helt nytt utan ens en träbit från det förra livet, se om sitt hus. Jag är stark, fokuserad och jag har ett mål. (Även om jag är skitüberjävlatrött och bara vill ge upp ibland.)

Inga käppar i det där hjulet, inte.

Nu ska jag slänga mig i bäste fåtöljen och läsa min bok på gång. Den boken som gör lite, lite ont att läsa bitvis. Eller också är det jag som läser in en allegori där det inte finns nån.

Lite senare blir det sista delen av Ice Cream Girls på TV. Det börjar hetta till nu och Serena vill konfrontera Poppy. Eller är det tvärtom? Mycket spännande!

Livet är kort.

Read Full Post »