Ett sällskapligt inlägg.
Elliot gick direkt ut i köket, för det är där det händer saker. Tror han…
Idag har jag killbesök. Redan före klockan åtta knackade det så försiktigt på min dörr. Utanför stod morfar LP och Elliot. Den förre ska gunga på Ålands hav idag med sin mor. Den senare ska vara hos mig. Det är så roligt och mysigt att ha sällskap av nån som viftar på svansen, nån som är glad att se mig och nån som pratar lite med mig. Eller kanske mest att han lyssnar.
Elliot har gått runt i mitt hem och spanat lite, men det var till köket han gick först. Han tror att det är där det händer saker. Ha! Ja, ibland, som igår, slår ju matmor till. Andra dar står hon still. Det var tur att morfar hade med sig lite mat i en påse så att Elliot slipper svälta. Men tyvärr, tyckte Elliot, la ju hon, den däringa Tofflan, påsen på en bänk i köket, dit han inte når. Och så ställde hon bara fram en skål med vanligt kranvatten… Hmpfff!.. Dålig meny på det här stället…
Sin egen säng har killen med sig också. Jag ställde den i mitt arbetsrum framför hörnbokhyllan, nära annonspärmarna från Corren (som innehåller anteckningar från mina universitetsstudier).
Elliot slappar före vår stundande långpromme.
Det har hittills inte varit nån gråt och tandagnisslan. Men Elliot är ju faktiskt stor kille och bara nio år yngre än jag räknat i människoår. I höst ska han börja på dagis för nu har han fått plats, berättade mormor i telefonen igår. Tofflan får vara lite back up då och då. Som idag. Och det gör hon så gärna, tvåsamhet är extra mycket bättre än ensamhet vissa dar.
Jag klev upp lite tidigare än vanligt idag för att hinna jobba undan en del innan mitt killbesök. Men somligt måste jag ändå göra lite mer av. Då är det gott att ha ett fyrbent sällskap, som just i denna stund snusar i sin korg, i ett hörn av mitt arbetsrum… Så skönt att han trivs här!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 