Svensken söker kraft och tröst i naturen

Ett inlägg om tröst.

---

 

Även i höstmörkret finns tröst att hämta i naturen, tycker jag. Färgerna är ju underbara då!

Naturen – det är stället där vi svenskar söker kraft och tröst! Det visar en studie gjord vid högskolan i Gävle, enligt en artikel jag läste hos DN på nätet för ett tag sen. Bakom studien står en iransk professor, som, enligt DN, redan när hon kom till Sverige på 1980-talet, förundrades över svenskarnas starka känslor för naturen. Nu har Fereshteh Ahmadi undersökt hur den kulturella bakgrunden påverkar hur människor hanterar allvarliga kriser i livet. Totalt fick fler än  2 400 personer med cancerdiagnos i Sverige svara på en enkät.

Majoriteten av respondenterna, 68 procent, anger att de vänder sig till naturen i första hand för att få tröst. Jämför det med bara 14 procent som vänder sig till kyrkan… Enligt Fereshteh Ahmadi kan man se skillnader mellan olika länder. I USA är det till exempel vanligare att man går till kyrkan vid en kris. Det är också skillnad på var man är uppvuxen – i stan eller på landet.

Uppiggande blommor helt klart!

Intressant läsning var att flera i undersökningen tog upp att vården fokuserar på att bota och rädda liv. Vården hjälper inte patienterna att leva vidare. Människor kan bli fysiskt friska och trots detta kan de må dåligt efter flera år. Att ha trädgårdar runt sjukhusen, fågelsång vid operationer, trädgårdsterapi med mera är förslag som professorn lägger fram i artikeln.

Jag går till mig själv och nickar instämmande. När jag mår skit brukar jag tvinga ut mig. Det finns alltid nån fåglalåt att lyssna till, nåt grönt gräs, nåt vackert träd eller nån väldoftande blomma att fota – och få tröst och hämta kraft ur.

 

 

 

Naturen är verkligen läkande för min del! Är den det för DIG? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lördag igår, midsommarafton idag

Ett till synes dagvillt inlägg.

---

 

Undras om jag är en av dem som avses i den här texten eftersom jag inte har så många blodsband här i stan…

När man är tillsammans med nån som jobbar inom vård och omsorg får man snart lära sig att stuva om bland dagar och helger. Vårdarbetande följer nämligen scheman som struntar i om det är röda dagar eller så. Därför lekte vi lördag igår på onsdagen eftersom Fästmön var ledig. Och eftersom hon är ledig även idag, men jobbar i morgon leker vi midsommarafton idag.

Igår var vädret först ganska OK, det vill säga det var lagom varmt, solen stekte inte och ösregnet höll sig borta. Det var som en dag gjord för att umgås med nära och kära med tillgång till trädgård. Jag har ju inte många såna här i Uppsala blodsbandsmässigt sett, men som bekant snikar jag gärna in mig i Annas familj och släkt. Vi for alltså till hennes snälla mamma och L i Slottet.

På vägen till Slottet stannade vi för Anna hade ett ärende. Jag satt kvar i bilen och läste min post, det vill säga sprättade upp ett kuvert med en räkning samt läste en av mina facktidningar, Journalisten. Faktum är att veckans nummer var så bra att jag läste det en gång till senare OCH sparade det! Jag kunde inte bara konstatera att Jan Gradvall och jag är väldigt lika när jag har mina brillor på mig,  jag läste också ett reportage om ett företag där jag mer än gärna skulle vilja jobba! Att Omni behöver kvinnor framgick av artikeln, så jag sträckte ut en tass via Twitter och funderar nu på att skriva en spontanansökan.

Lika som bär: Jan Gradvall och Tofflan… eller tvärtom. Jag är den som gör en ful min, Jan Gradvall ser normal ut.

 

Några färggranna blommor i Slottsträdgården.

Vi fick ingen kontakt i förväg med Slottsfrun och Slottsherrn, men vi for dit i alla fall. Vi tänkte att vi kunde titta på blommor och gå ner till vattnet och glo om ingen var hemma. Men paret var i Slottet. Det blev ett par fina timmar med kaffe utomhus bland fåglalåt och blomdoft. Jag älskar att bara gå omkring och titta i Slottsträdgården på allt som växer och gror och fota, förstås. Blommor är ungefär som böcker för mig – nåt snällt att fly till – och mycket bra humörhöjare och tröstare!

 

Pionerna hade inte slagit ut än i Slottsträdgården.

Det var väldigt skönt att bara vara utomhus. Jag har numera mina jeansshorts när jag går ut. Jag skiter i att mina håriga, vita smalben, med blåsvarta inslag av åderbråck syns. Om jag aldrig exponerar benen för sol kan de ju aldrig få nån annan färg än sjukligt blåvit. Men himlen mörknade framåt eftermiddagen och vi gav oss iväg hemåt innan regnet kom. För det klart att det regnade igår!

Dagen till ära – det var ju låtsaslördag – plockade jag fram födelsedagsvinet jag fick av Annas snälla mamma till middagen. Jag stekte kalkon och serverade med tillbehör. Till dessert blev det kaffe och så smög sig handen ner i den där julklappschokladasken med belgiska sjöfrukter som jag grävde fram förra veckan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag leker vi midsommarafton. Det passar bra för det regnar och Anna ska till Sjukstugan i Backen. Ja inte till akuten, dårå, utan som ledsagare. I eftermiddag/kväll serverar köket i New Village matjessill med färskpotatis, gräddfil och gräslök samt Östgöta sädes i snapsglasen av tenn. Jag tror inte jag kan misslyckas med att koka färskpotatis. Anna ska sno ihop några laxrullar med pepparrotsfyllning. Och medan folk tycks jobba halv dag idag och Anna gästspelar i vården pinnar jag väl över till Tokerian för att köpa svindyra jordgubbar. Är det midsommarafton så är det! (Och i morgon, på den riktiga midsommarafton, jobbar Anna. Men nån har förbarmat sig över mig och bjudit hem mig. Så glad för det!)

Vi fick en fin midsommarbukett med lupin och prästkragar med oss hem från Slottsträdgården.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårtecken och annat i environgerna

Ett inlägg om en vårlig marssöndag.

Idag frågade jag ju dig som läser här om du har noterat några vårtecken. Kände att jag själv behövde ge mig ut på en klinisk undersökning för att kolla våren i Förorten. Vid min sida, min älskade följeslagare Fästmön. Nån pojke av modell mindre fick vi inte med oss, ej heller nån ung vuxen. Vi fick helt enkelt göra egna observationer. Förutom fåglalåt var detta vad vi upptäckte:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag och vinter igen

Ett inlägg om den här dagen när det plötsligt blev vinter igen.

 

Så här såg det ut på baksidan i morse: snö,snö och åter snö. Och så grannens jätte-bigga TV som står på dygnet runt.

Egentligen blev jag inte så väldigt förvånad när jag hissade persiennerna i morse. Det har varit två morgnar med minusgrader, igår ner till nästan sju grader kallt. Och så i natt hade den kommit tillbaka igen med besked. Vintern. Det hade snöat ganska mycket här under dygnets mörka timmar. Men det är ju februari månad och vad annat är att vänta än att det plötsligt kan slå om och snöa efter några ljuvligt soliga dagar, med blå himmel och fåglalåt.

Nä, förvånad blev jag inte, men besviken, förstås. Jag gillar inte alls snö och kyla. Vintern är den sämsta årstiden, enligt min mening. Nu vill jag ha vår! Jag vill fota blommor och knoppar och njuta av kvitter, vårsol och himlar utan moln. Men jag får uppenbarligen ge mig till tåls.

Även på jobbet var det snö.

Det var rejält halt och moddigt att köra i morse. I kväll när jag åkte hem hade mycket av snön försvunnit, men i stället var det halt. Som vanligt vid halka gäller det att hålla avstånd. Jag fixar det, dessvärre gäller det inte alla bilförare.

Arbetsdagen försvann i ett nafs. Jag var på ett möte och så blev det ett lunchmöte med M där vi förberedde pressmeddelande med mera inför ett pris som M ska ta emot på måndag. Som pricken över i kom ett mejl senare på eftermiddagen att M hade fått det där eftertraktade jobbet. Vilken kanondag för somliga! M är SÅ värd det!

På tal om jobb är jag förstås glad åt att min älskling nu får chansen att visa det jag redan vet att hon fixar på sitt jobb. Det blev klart redan igår. Lite läskigt förstår jag att det är, men Anna har alla förutsättningar att lyckas: hon är lugn och sansad, hon är kompetent och erfaren, hon har kollegorna bakom om sig och chefens förtroende. Jag är fullkomligt övertygad om att det går hur bra som helst. I morgon kväll hoppas jag att vi kan fira lite med ost och kex och ett svindyrt rödvin. På lördag ska vi eventuellt fira ett födelsedagsbarn först och därefter oss själva med en försenad Alla Hjärtans-middag nånstans på lokal.

Men vi är inte framme vid helgen ännu. Det är bara torsdag. Jag städade i kväll efter jobbet, det vill säga dammsög. Sen var det skönt att duscha och sätta sig renhårig vid köksbordet och käka knäckemackor och dricka mjölk. Till måltiden avnjöts en flukt i UppsalaTidningen. Den börjar bli alltmer lik sin storebror. Journalisterna gör till och med samma stavfel. Pinsamt och trist, tycker Vän af Ordning. Dessutom fnös jag lite åt reportaget om Uppsalas största twittrare. Bara för att man har många följare på Twitter behöver man inte vara störst. Eller bäst. Tycker jag, dårå, som bara har 200nånting följare till skillnad från den som ligger i topp med över 9 000 följare. Jag visste inte ens att man kunde ha så många följare…

Torsdag innebär förstås Antikrundan. Just den här torsdagen visades ett program från Lysekil. Som vanligt satt jag med appen och värderade och gissade. En del av mina värderingar blev vilda fantasier, medan andra stämde ganska bra. Ändå kommer jag inte upp i nån högre klass, utan stannar kvar i gruppen Antikintresserad. Till skillnad från Herr Raffa som jag har hört ska vara en väääldigt duktig antikvärderare. Suck!..

Livet är kort.

Read Full Post »

Titillating Tuesday..?

Ett rätt typiskt tisdagsinlägg. 

 

Tycker själv att jag är värd en pokal eftersom jag har klarat av veckans värsta dag, tisdag.

Veckans värsta dag är äntligen över. Snart. Det där med att tisdagar är hemska hänger verkligen kvar hos mig. Inte kan jag riktigt förklara det heller. Jag kände ju likadant inför torsdagar för några år sen – nu är torsdag min favoritdag.

Men dagen började fint. Det var faktiskt så ljust och soligt i morse att jag fick rafsa fram ett par skitfula solbrillor ur handskfacket. (De snigga ligger hemma.) Dagen slutade också ganska fint, för när jag gick till bilparkeringen på jobbet hörde jag en vacker fåglalåt. Fast nej. Jag vet inte vad det var för pippi.

Jobbdagen idag innebar möten så gott som hela förmiddagen, med avbrott för lunch, före dagens sista möte. Lite däremellan och runt omkring har jag försökt få några saker rent fysiskt ur händerna.

Annonsen för tjänsten jag håller liv i just nu visade sig inte ha gått ut igår. Nä. Och vem upptäckte felet??? *pekar med hela handen på mig själv* Det kanske var osmart att säga nånting, men… NU är den publicerad och ska så vara till och med månadens sista dag. Det man söker är en person som är en kombination av några av de olika specialistroller som finns på en kommunikationsavdelning eller motsvarande. Och så ska man vara bra på att samarbeta med marknadskommunikatören. Samarbete med intranätredaktören nämns inte. Som det är idag fungerar vi redaktörer lite som back up för varandra. Nu tänker man sig en annan… inriktning. Jag vill inte säga vad jag tycker och tänker just nu. Mest vill jag samla tankarna och fundera på om detta är en tjänst jag vill söka. Jag har ungefär en och en halv vecka på mig att fundera. Flera saker ska vägas in. På plussidan står att jobbet är mer åt kommunikatörshållet samt alla fina ord jag har fått från chefer och kollegor på andra avdelningar om det arbete jag utför idag. På minussidan står… lite annat. Tål att tänka på, med andra ord.

Livet är kort.

Read Full Post »