Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘stökigt’

Hurtig behandling till hård hud

Ett thrillerartat inlägg om otrevliga myndighetspersoner, trevliga dito och mina bokhyllor.


 

Hurtig behandling till hård hud

”Hurtig behandling till hård hud..” Tänk om det fanns en teoretisk sån också och inte bara den här krämen, som är till fötterna…

Flera gånger har jag försökt få ett Besked av viss ekonomisk natur från en myndighet, vi kan kalla den Otrevliga myndigheten. Varje gång har jag nämligen bemötts otrevligt, av olika personer, när jag har kontaktat den. Jag har till exempel fått ta skit för att andra människors barn har de senaste mobiltelefonerna och paddorna, men också hånats för att jag vill ha just Viktiga Besked med snigelpost, på papper (”tänk om alla skulle vilja ha det…” Ja, tänk om… Då hade ni fått arbeta lite…). Och Otrevliga myndigheten står fast: Besked kan inte lämnas förrän mina dagar är över.

I kontakterna med just den här myndigheten behöver man ha hård hud. Det har jag inte just nu. Jag har blivit en rädd mes som ofta fäller en tår i stället för att spotta upp mig och bli sträv och krävande. Men idag fick jag hjälp. Min handläggare vid en annan myndighet, vi kan kalla den Den Andra myndigheten, hade lovat ringa mig – och jag i min tur hade lovat att inte prata länge. Det handlar om ett möte jag är kallad till på måndag och om framtiden. För är det så att jag får ett Besked i positiv bemärkelse från Otrevliga myndigheten, behöver min handläggare och Den Andra myndigheten inte dra igång ett samarbete kring min person med Den Tredje myndigheten. Låter det krångligt? Ja, men det är så här verkligheten är för en sån som undertecknad. Jag försöker lära mig att stava till byråkrati, men det är svårt…

Min handläggare och Den Andra myndigheten vill självklart inte dra igång nånting med Den Tredje myndigheten om det inte behövs. Det är ju rätt mycket byråkrati även för dem, som du kanske förstår, och onödigt arbete. Så när min handläggare ringde mig och jag uttryckte min starka oro erbjöd hon sig att ringa Otrevliga myndigheten för att efterfråga Besked. Jag tackade lättad och fick löfte om mejl angående samtalet. Sen gick jag och hängde tvätt…

Efter nån kvart ringde min mobil igen. Det var min handläggare.

Jag har aldrig blivit så otrevligt bemött!

sa hon. Ungefär.

Välkommen i klubben!

svarade jag. Ungefär.

Min handläggare hade, förutom att hon blivit otrevligt bemött, också förvägrats svar med anledning av att 6,5 dar återstår (fast den sista halva dan var igår, men jag kan inte skicka in nån redovisning förrän tidigast måndag eftersom allt ska redovisas två veckor i taget hos Otrevliga myndigheten). Det enda hon kunde få var ett Preliminärt besked i positiv riktning. Hon skulle nu anteckna detta så att personen jag ska träffa på måndag är medveten om allt strul.

Jag tyckte att det var lite bra att min handläggare fick göra upptäckten hur otrevligt bemötandet är på Otrevliga myndigheten. Men självklart vill jag egentligen inte att varken hon eller jag eller nån annan ska bemötas otrevligt av nån enda på nån myndighet. Varför är det så svårt att vara trevlig mot nån som befinner sig i underläge och i en utsatt position och som ringer för att få svar på sina frågor?

Allt sånt här krångel skapar mycket oro. Jag har fått eksem och konstant ont i magen. Det är svårt att sova igen, vaknar vid fyratiden varje morgon och ligger och grubblar. Försöker hitta lösningar. Och visst, jag har en joker i i fickan som kanske kan leda till nåt där jag slipper alla tre myndigheterna ovan. Ett tag, i alla fall.

Medan allt detta pågår försöker jag understundom sysselsätta mig med roligare ting, bland annat för att skingra tankarna. Jag grejar med mina bokhyllor. Hyllorna i hallen är nu fulla av deckare och thrillers, medan hyllorna i arbetsrummet inrymmer annan skönlitteratur, biografier, lyrik, litteratur om skrivande och journalistik, litteratur om litteraturvetenskap med mera. Här har blivit glesare på hyllplanen och jag har ”knyckt” två hyllplan och tryckt in i hallhyllorna. Men böckerna från att läsa-högarna kommer inte att få plats som det är nu och jag har planerat lite för en eventuell ”ny” tredje rödbrun Billyhylla som en vän till mig möjligen har och har lovat skänka mig. Och kanske en låg, vit hylla till får plats i sovrummet…

Men fram till ett eventuellt hylltillskott går jag och plockar och arrangerar om, tar ut, sätter in, stuvar om, försöker snygga till. Och så gör jag fynd, som den där gamla tidningen jag skrev om i morse och som noga sorterade arbetsprover från tidigare arbetsplatser, Skrivrummet vid Upsala Nya Tidning, UppsalaNyheter med mera. Detta plockande ger min själ lite ro. En stund.

Och by the way… Otrevliga myndigheten är A-kassan Vision, min handläggare Alexandra – stort TACK till dig! – jobbar vid Den Andra myndigheten, det vill säga Arbetsförmedlingen (där man borde få göra rätt saker och ge rätt hjälp och stöd till de arbetssökande) och Den Tredje myndigheten är Försäkringskassan.

För allas information: det enda jag vill ha är ett jobb.

För allas information 2: Clark Kent* fick en anmärkning på en trasig bromslampa, men slipper ombesiktning!


Här är de senaste hyllbilderna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 *Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Promenaden Tokerian tur och retur var ungefär vad jag klarade av innan jag kollapsade ovanpå bädden. Vilken tur att jag strax fick sällskap av en synnerligen god vän – per telefon, dårå. (Vad trodde du??? Fästmön jobbar faktiskt och jag är monogam!)

Sen var jag redo för matlagning. Dagen till ära, med stor omtanke om mig själv, hade jag valt en fryst pizza. Från Dr Oetker. Vegetarisk. Jättegod! Tog den vanliga, inte den stenugnsbakade som visserligen är större men också dyrare. Kompletterade pizzan enligt bilden nedan med ketchup, sweet chili sås och Bluffen. (Bokmärket är fortfarane signerat Milo Lilja och en julklapp från Anna, men tyvärr har jag tappat den lilla lappen med mitt namn på.) Tänkte att en doktor kan ju aldrig vara fel när man är så sjuk, så sjuk som jag är! :oops: *rodnar av feber*


Pizza från den käre doktorn, mjölk och Bluffen utgjorde dagens middag.

                                                                                                                                                             Och nu några fler ord om omtanke. Det är ju ett populärt ämne att blogga om. Jag har själv skrivit om det ett antal gånger och varit tydlig med vad jag anser vara omtanke. Jag har skrivit att omtanke till exempel kan vara en kram. Det kan räcka så!

Min blogg är mitt virtuella vardagsrum, kan man säga. Här är lite stökigt ibland, välorganiserat och städat vid andra tillfällen. Hade det varit mitt verkliga vardagsrum, emellertid, gissar jag att ingen av mina gäster hade kommit på tanken att fälla synpunkter på det. Synpunkter på hur jag har det i mitt rum. Men i cyberspace är det annorlunda. Där tar man sig friheter. Bara det att den så kallade omtanken inte blir nån omtanke ibland utan bara skriverier på näsan.

Som vardagsrummets ägare känner jag mig trampad på tårna, klappad på huvudet, betraktad som lite dum och inte så lite negativ… Jag har inte bara bloggat, jag har talat om detta också åtskilliga gånger. Ibland är det som att man inte vill lyssna på värdinnan. Man vill bara lyssna till sin egen röst. Då slår värdinnan bakut och protesterar. Uppfattar man det som att man trillar i ett betonggolv kanske man borde granska sig själv lite utifrån och in. Man blir lite… för mycket. Och övriga gäster i mitt vardagsrum blir oroliga. Här blir inte trivsamt. För övrigt har jag parkett i mitt vardagsrum. Det står jag för!

Det händer att jag efterfrågar tankar och idéer om hur jag kan möblera och inreda mitt virtuella vardagsrum – och mitt verkliga liv. Jag gör det inte ofta, för se det var länge sen jag var en liten flicka, jag är faktiskt tant nu. Men jag gör det ibland. Jag är inte fullkomlig. Då tar jag ödmjukt och tacksamt emot.

Ingen kan leva eller förstå en annan människas liv till hundra procent. Ingen har heller alla fakta. Det kanske är så att alla fakta inte lämpar sig att lyftas fram eftersom personer i närområdet kan känna sig utlämnade. I min värld är det omtanke att inte lämna ut. Att visa hänsyn och respekt.

Jag har två regler vad gäller umgänget i mitt virtuella vardagsrum: Jag svarar på allt tilltal, men jag publicerar inte allt tilltal. Tilltal som är kränkande mot andra eller en grupp av människor är exempel på sånt jag inte publicerar. Till exempel

Du fröken Fräken är så jävla inskränkt och mossig.

eller

Såna där bögare och flätor tycker jag ska bosätta sig i Narrland. Där är det i alla fall ingen annan som vill bo.

Däremot har jag börjat publicera tilltal som är kränkande mot mig. Jag ska inte skonas. Om mina… mindre välkomna gäster ser hur hedersgäster uppför sig kanske de lär sig ett och annat. Och kanske mina hedersgäster ser en del av skälen till att jag tycks knuffa omkull dem på det hårda golvet ibland. I själva verket försvarar jag min rätt att vara mitt virtuella vardagsrums enväldiga värdinna. Jag visar omtanke. Omtanke om mig själv.

Read Full Post »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 462 andra följare