Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fånga’

Ett inlägg om en film.


 

SkumtimmenEn av mina svenska favoritförfattare är Johan TheorinJag har nog läst alla hans romaner och fängslades genast av spänningen med en aning övernaturliga inslag i. I kväll visade SvT Skumtimmen (2013), baserad på boken med samma titel. Det var självklart att jag skulle titta.

Filmen handlar om Julia som aldrig riktigt har förlåtit sin pappa Gerlof för att han inte höll kollen på Julias son Jens. Jens försvann för 21 år sen, men nån kropp hittades aldrig. Det sades att han hade drunknat. Eller också mötte han den mystiske Nils Kant, mördaren som återvände till Öland – i en kista.

Det är nästan lite skönt att det för en gångs skull inte är Gotland som är ön för otäckheterna i kvällens film, utan Öland. Skämt åsido, öar är spöklika och Johan Theorin lyckas genialt fånga det i sina böcker. Lika genialt hade inte Daniel Alfredson regisserat den här filmen. Skådespeleriet var dessutom bitvis väldigt platt.

Toffelomdömet blir medel – och då är Tofflan snäll.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett vänskapligt inlägg.


 

I

Vännen I tog emot i ett rött hus på landet.

Å vilka gulliga, gulliga människor det finns här i världen! Idag var det så roligt att få åka på okända vägar ut på landet, till ett rött hus. Där möttes mamma och jag av vännen I och hennes H samt sonen J. Så varma och snälla människor – bara det att jag kunde ta med mamma var toppen. Det är ju en hel del knorr när jag är nere i Metropolen Byhålan och vill träffa mina vänner. Mamma vill ha minst 100 procent av mig, helst mer. Nu fick hon var lite i centrum också. För munlädret är det inget fel på. Gärna ska det pratas när andra pratar – och överröstas. Och kan man inte överrösta så säger man elaka saker om att andra pratar för mycket. Ibland kan jag ta det, ibland gör det ont. Men nu är det som det är.

Vi blev bjudna på underbara räkmackor som I hade gjort. Vi misstänkte starkt att mr Lumbago hade fångat den gravade laxen på mackan, men han svor sig fri. Däremot hade hans mamma gjort den underbara flarntårta vi bjöds på till kaffet. Maj gadd, jag hade sett framför mig en slät kopp kaffe och en massa prat. Nu blev det en massa prat OCH en massa gott. Dessutom fick jag med en Dramaten till FästmönTACK GOA NI! 

Nog hade jag önskat att vi kunde få prata lite mer, men jag ska ju åka hem till Uppsala i morgon och det måste packas. Innan dess behövde Clark Kent* få lite soppa och det sista i matväg handlas till mamma. Vidare skulle det lagas mat och allt som har med det att göra. Så tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa vännen FEM. Men hon hade ändå varit här när vi var ute och lämnat en bok och ett paket. TACK SNÄLLA! Paketet ska jag låta ligga till sig till min födelsedag, jag lovar!

Här är några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Avslutningsvis kan jag säga
att jag längtar hem väldigt mycket – samtidigt som jag får med mig det dåliga samvetet för att mamma får klara sig själv. Men nu är det som det är, precis som jag skrev ovan. Jag är glad att det finns gulliga, gulliga människor i mitt liv. PÖSS på er!

Silverfågel och kyckling

PÖSS på er, gulliga!

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Natt öfver UpsalaLyrik…  Det är nånting jag läser väldigt sällan. Men det händer! Igår gjorde jag det, till exempel. Mohamed Omars lilla bok Natt öfver Upsala trillade nämligen ner i min postbox. Jag hade väldigt lite tid, men kunde inte låta bli. Vem kan väl motstå när Peter Bergtings omslag är så fantastiskt som det är?

Men innehållet då? Är det lite bra som omslaget lovar? Det jag genast gillar är berättandet i dikterna. Nån lyrik i vanlig mening är inte detta. Snarare skulle jag vilja säga att boken består av fyra prosadikter. Det finns en tjusning med diktens korta form, men ärligt talat tjusas jag mer av själva berättandet i en text! Och det är här jag tycker att Mohamed Omar lyckas.

Den första dikten, Svenska institutet för missionsforskning, fångar genast in mig. Jag gillar beskrivningarna av Uppsala och de uppsaliensiska personerna – för mig såväl kända som okända – som passerar. Trots att personbeskrivningarna är så kortfattade ser jag dem framför mig. Jag som läsare skapar förstås min egen bild utifrån det jag läser, blandat med mina egna referensramar. Men när en författare får en läsare att göra det då har han lyckats, enligt min mening. Det enda jag har lite svårt för i just den här dikten är hoppet på två år – från 17-årig praktikant till 19-åring. Början och slutet hänger för mig inte riktigt ihop.

Den andra dikten, Pasolini kom aldrig till Uppsala, har jag svårare att ta till mig. Den griper mig först mot slutet – men då gör den det rejält vid den skändade graven.

Den tredje dikten är kanske den som berör mig mest. Jag hittar inte den hängde är dess titel och den handlar om svåra saker som arbetslöshet och självmord. Dikten beskriver en verklighet som många av oss alltför väl är bekanta med, tyvärr – allt ifrån aktivitetsrapporter och att delta i meningslösa kurser till att bli sjuk och slutligen ta livet av sig. Det här är mycket starkt!

Finn Malmgren vid vansinnets berg är den fjärde och avslutande dikten. Och dessvärre hänger jag inte alls med i dess svängar. Men det har nog att göra med de ovan nämnda referensramarna.

Man ska inte döma en bok efter dess omslag. I det här fallet lovar omslaget en sak som innehållet sen infriar: det är spännande och berörande läsning.

Toffelomdömet blir högt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg inför vilket jag i förväg varnar för snusk!!!


 

Jag måtte ha blivit överexponerad för STÅ UPP-komik, för allt jag tänker på – och skriver om – tycks handla om saker under bältet. Det är därför jag varnar redan nu, i början av det här inlägget.

 

Hemtrampat vin från sep 2006

Härtappat, det vill säga hemtrampat, vin från september 2006 serverades till gårdagens middag. Notera hur dammig flaskan är!

Igår var det en väldigt tråkig dag. Skid-VM är slut och samma gamla trollpackor som tidigare… Nej, nu ska vi tänka positivt! Jag börjar om:

Igår var det ganska dåligt väder. Jag fick mycket gjort här hemma, både vad gäller sedvanlig administration och hushållsarbete. Kunde känna mig nöjd framåt kvällen. Lagade kyckling i lergryta med hetkall sås som Fästmön och jag proppade i oss på kvällen. Till pippin öppnade vi ett åtta och ett halvt år gammalt härtappat (<== självtrampat) rödvin. Vi låtsades att det var lördag och ville fira att Anna nu har två lediga dar. Det var en flaska från den rödvinssatsen som min pappa aldrig hann smaka. Döden kom emellan.

Kanske var det vinet, kanske var det Magnus Carlsson som inspirerade mig att skriva de ord jag gjorde i några av mina pågående Wordfeud-matcher. Ja, vi lyssnade på Magnus på Spottan och la ord medan vi väntade på Jordskott. 

 

I den ena matchen skrev jag så här (dessutom vann jag!)…

Hor i Wordfeud

HOR


I den andra matchen blev jag lite grövre…

Fjong i Wordfeud

FJONG


Jag visste inte ens
att det ordet var godkänt, jag trodde det var ett slangord. Eller kanske räknas det möjligen som ett onomatopoetiskt ord? Jag får nämligen associationer till en stålfjäder. Vad associerar du till, din snusker/snuska???

Som bonus bjuder jag på det bästa Wordfeudandet ever, från ett spel för länge sen:

Hetero invalid word

HETERO är ett ogiltigt ord i Wordfeud!


I morse vaknade jag fem över sex
med världens klumpvärk. Ungefär som den där känslan bröderna Olsson fick när Göran Ragnerstams karaktär i Jordskott fångade in dem och skrek:

Kull!

Det kan mycket väl ha berott på vinet, men inte på mängden – vi drack var sitt glas. Däremot var vinet av riojatyp. Den som känner mig vet att jag tycker att spanjacker – i vinsammanhang – är alldeles för simpla saker. Italienare ska det vara! Jag skyller gladeligen på spanjacken, alltså. Det kändes som om jag hade festat hela natten. En tablett och lite mer sömn så satt jag sen pigg och nykter vid datorn och skrev och skrev och skrev.

Vår dag har knappt börjat, men vi har bestämt oss för att bland annat göra en liten utflykt idag och TITTA om Billybokhyllan finns kvar på Återbruket. Vi ska INTE prata med personalen, för då får man en gratis föreläsning. Bara TITTA. Inte handla heller – hyllan och Clark Kent* är inte kompatibla. Dessutom är Annas och mina axlar inte i skick att lyfta saker.

Som avslutning får du beskåda en vardagsinstallation – min frukostdisk. (Alla människor finns ju inte på Instagram.) Sen får du gärna skriva några rader och berätta om vad du har för dig idag – minus allt som har med sport att göra!!!

Disk

Disk – en vardagsinstallation av Tof Flan.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en lördag med fokus på kräftor.


 

Kräftor hör augusti till! Fast jag kan äta kräftor när som helst, egentligen. Igår var det emellertid bestämt att vi skulle ha kräftskiva, Fästmön och jag. Jag hade hoppats att vi skulle kunna hålla till på ballen* och det kunde vi. Lycka! Vi satt på ballen nästan hela dan, till och med. Det var skönt att ta det lugnt, prata, läsa, äta nåt lätt på dan, sörpla och suuuga på kvällen.

Jag slog en signal till mamma innan vi traskade över till Tokerian. Det var en varm dag igår igen, men luften har blivit bättre. Jag har lyckats få ner temperaturen i lägenheten till en dräglig nivå. I natt regnade det och det gjorde förstås sitt till. Sen var Anna smartare än jag och fällde persiennernas lameller åt rätt håll förra måndagen – så att de stänger ute solstrålarna i stället för att släppa in dem… Därför hade det varit möjligt att ha kräftskiva i köket – om vi på kvällen hade helöppnat de två mindre köksfönstren. Nu blev det inte nödvändigt.

På eftermiddagen plockade vi ihop var sin sallad på Tokerian. Var sitt kanelwienerbröd följde också med hem i påsen. Det var underbart gott! Jag köpte mycket melon och annan frukt i min sallad. Kaffe och det söta, kladdiga wienerbrödet till dessert var perfekt.

Det fanns ostpaj till kräftskivan, men eftersom vi intog lunch så sent (15.30-tiden) bestämde vi oss för att nöja oss med kräftor, bröd, smör och ost. Och naturligtvis öl och Östgöta sädes. Jag hade köpt nya servetter med tolv snapsvisor på. Vi sjöng (tyst) en till varje snaps. Fast naturligtvis tog vi inte tolv snapsar, utan sex. Anna bet av några av sina, dessutom.

Jag gick ut med skalen till soprummet efter skivan och Anna diskade. Vi satt inte uppe så sent. Värmen på ballen gör en ganska trött, säkert alkoholen också. Idag vaknade vi i lagom tid med kräftluktande fingrar. Vi funderar på nån sorts utflykt, vi har ju paj vi kan packa ner till picknick.

Här kommer några bilder från vår lördag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om Sarah Dawn Finer och Sally Bowles.


 

Sarah Dawn Finer Foto Carl Thorborg

Sarah Dawn Finer som Sally Bowles. Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: Carl Thorborg

På långfredagskvällen såg Fästmön och jag den sista halvtimmen av K-Special-programmet Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles på SvT 2. Nu på annandagens eftermiddag såg jag programmet från början. Och tänk så märkligt det är. Jag tycker nästan att programmet har två delar – och jag såg del två först.

Sarah Dawn Finer är en av mina tre drömintervjupersoner. Därför var det självklart att titta på just det här programmet, där hon, i samband med uppsättningen av Cabaret vid Uppsala stadsteater, söker sin roll. Eller Sally Bowles, rollfiguren. Bland annat åker Sarah Dawn Finer till Berlin. Hon dyker både ner i Christopher Isherwoods fiktiva värld och i verkligheten. Jag tror inte att nån sitter oberörd när Sarah Dawn Finer går på museum över Förintelsen tillsammans med sina föräldrar. För hade hon levt kring den tid när Cabaret utspelar sig, hade Sarah Dawn Finer rensats ut –  som judinna.

Det är ungefär i mitten av programmet jag fångar upp hennes ord. När hon har gjort sin research och när repetitionerna pågår. Hon säger ungefär så här, med en mycket speciell glimt i ögat – en glimt som är både road och skärrad:

[…] Allt som är tragiskt, ser jag fram emot. Allt som är tungt. Allt som gör ont. Jag älskar det. Jag är verkligen en melankolihora. […]

Men vi tittare får också se delar av det lättsinniga Berlin. Sarah Dawn Finer går på fetishklubb, hon besöker Kit Kat Club, som numera är… ett matställe, tror jag.

En stor del av programmet besöker vi repetitioner vid olika tidpunkter i förhållande till premiären. Det är spännande och fascinerande att se musikalen växa fram! Intressant är även när Sarah Dawn Finer träffar andra skådespelare och artister – såväl svenska som utländska – som har spelat Sally Bowles.

Sarah Dawn Finer står som sagt på min Most Wanted-lista över intervjupersoner. Och hon försvann inte därifrån, precis, när jag i fredags bara twittrade vilket bra program det var och att man ska gå och se henne i Cabaret. Sarah Dawn Finer är nämligen så jordnära att hon svarade:

Tack!

Detta lilla, svåra, men alltför underskattade ord… Så tack själv, Sarah Dawn Finer! Jag ser fram emot att möta dig – på ett eller annat sätt!


Missade du att kolla
när Sarah Dawn Finer söker Sally Bowles? Här kan du kika på SvT Play några dagar till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med dagens selfie.


Tro nu inte
att jag håller på att bli helt självfixerad – med tanke på de senaste inläggen selfiesar. Men jag jobbar med min självkänsla och min självuppfattning en hel del. Då kommer det här med den fysiska bilden av sig själv in.

I morse fångade jag mig i språnget på väg ut. En spegelbild i Fästmöns solbrillor, som sedan ett tag vilar i en korg i min hallmöbel.

Spegelbild i solbrillan.

En reflektion, en spegelbild, i språnget.


En reflektion i all hast.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett blandat inlägg.


Den här helgen
hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.


På helgerna
är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.


Stannade till vid apoteket
på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.


*lapdancen = min största laptop


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens promenad, förbi Den Hemliga Trädgården, bland annat.


Det var friskt och fuktigt
att gå idag! Jag testade att gå fort och jag testade att gå normalt, men ändå lite fortare än igår. Runkeeper är bra på det viset, man peppar sig själv. (Eller, appen! Det är ju appen och tjejen som tjatar var femte minut i mina öron som kommer med de glada tillropen jag blir peppad av. På amerikansk engelska, så att mina öron krullar ihop sig. Har hon en tennisboll i halsen, eller?) Resultaten förbättras! Går jag snabbt klarar jag en kilometer på strax över nio minuter. I normal takt, tolv minuter. Bättre än gårdagens normala takt som la en kilometer under sulorna på över 13 minuter! Jag är nöjd!

Löv-sepia

Gårdagen: en kilometer på tretton minuter.


Övning ger färdighet!
Träning ger bättre ork och bättre humör. Men det ska vara på mina villkor. Att skutta omkring bland andra svettiga människor på en träningslokal passar inte mig. Jag beundrar dem som passar in där och som det funkar för där, dock!

Röda löv på grus

Idag: en kilometer snabb gång: strax över nio minuter. En kilometer normal gång: runt tolv minuter.


Dagens mål
var Den Hemliga Trädgården. Den rundan är ganska precis fyra kilometer. Och jag klarade den!

önnlöv och lönnäsor på marken

Det gäller att se ner så man inte halkar!..


Lite rädd är jag
att jag ska halka eller trampa snett med min friska fot (= hål-foten, ledbandseländet, du vet). Det gäller att gå på trottoarer som är bra och till exempel inte tjäl- eller rotskadade i asfalten. Eller att slå på arslet på hala löv. Man måste se lite ner, alltså.

Den Hemliga Trädgården var förstås kvar – i värre skick än nånsin! Å, om jag vågade mig in i den, jag är så nyfiken!  Trädgården är totalt igenväxt, men idag gjorde jag en spännande upptäckt: där finns fler än ett boningshus! Det är en stor tomt, med andra ord.

Hus i Den Hemliga Trädgården

Ett av boningshusen skymtar mellan bladverken i Den Hemliga Trädgården.


Jag lyckades bara fånga
ett av boningshusen på bild, tyvärr. Vill inte snoka för mycket eftersom jag faktiskt också noterade hela fönsterglas och gardiner på övervåningen i det andra boningshuset… Men ett litet hus på tomten vågade jag mig på att föreviga i alla fall.

Litet hus i Den Hemliga Trädgården

Litet hus i Den Hemliga Trädgården.


Undrar vem som bor där!
Vem som äger stället! Det är så konstigt, den här igenväxta tomten ligger alltså mitt i ett villaområde där alla hus och trädgårdar är snudd på trist välskötta. Och med trist välskötta menar jag snaggat gräs, alldeles för hårt beskurna träd och knappt några blommor, möjligen ett äppleträd. Välskött, men trist! Så skulle inte jag ha det i min trädgård. Men nu har jag ju ingen, så jag behöver ju inte fundera vidare på detta egentligen.

Trädkrona höst

Jag lyfter mina drömmar över trädkronorna, ovan regnbågen…


På hemvägen tilltog regnet.
Det var ganska skönt. Nyllet var nog högrött och jag var varm.

 Droppar på små blad

Regnet tilltog på hemvägen.


Nu är jag värd en helgfrukost
med kokt ägg och sen blir det en dusch. Hur långt har DU kommit i DIN lördag, tro???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en promenad vid lunchtid en septemberdag som denna.


En promenad i det vackra höstvädret
var det rätta att göra idag. Att bli totalt genomblåst. Att lämna det trygga hemmet ett tag. Att låta höstvindarna torka upp eventuella tårar som vill falla nerför en i förtid fårad kind. (Vaknar jag i morgon med alldeles vitt hår, tro???)

En bänk under en björk

En bänk för samtal, kontemplation eller bara vila.


Nej jag vill inte gråta mer utanpå!
Jag gråter inuti så syns det mindre! Stoppade iPhonens lurar i öronen, men klarade bara två minuter radio. Ändå fortsatte jag att gå med öronpropparna i öronen! Eventuella människor som närmar sig tilltalar en nämligen inte då. Jag fokuserade på att höra mina andetag. Jag insåg att jag lever.

2 Löv på marken

Vackert på marken!


Träden är så vackra nu!
Tyvärr gör inte iPhonens kamera dem rättvisa.

Ett träd m röda löv blå himmel skymtar

Många.


Ibland är det skönt
att vara många, ibland är det OK att vara en.

Rött lönnlöv på asfalt

En.


Idag kom jag till flera insikter.
En av dem är att löv är som människor: de är svåra att få grepp om när det blåser.

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att få grepp om.


När det blåser
är det lätt att bli ensam. Bortglömd. För det är, som sagt, svårt att fånga både människor och löv när vinden blåser. På bild blir det baske mig aldrig bra…

Terrakottafärgade löv i ett träd

Svåra att fota.


Nä, jag håller mig till stora stenar.
De ligger där de ligger lagda. Stelnade jättar, trygga i sin tyngd.

Stenparti

Stenar som trygga jättar.


Men också stenar
som utmaning att nå toppen. Befrielsen. Den blåa himlen. Evigheten.

Stor sten underifrån o blå himmel

En glimt av evigheten där uppe.


Min promenad
förde mig till en plats där ett mord en gång skedde. Mina onda fötter förde mig därifrån och hem igen. Levande. Och jag kunde verkligen konstatera att hälsenan i friska foten gör ondare än hälsporren i den onda. Det tror jag är bra.


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »