Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘släpbar’

Ett blandat inlägg.


Den här helgen
hade jag helst av allt velat gå omkring i mjukisbrax och bara varit. Och visst har jag gjort det stora delar av helgen, men… När man jobbar som kontorsråtta på heltid på annan ort och pendlar, blir vardagarna snabbt fyllda. Det är alltid nåt

måste

efter jobbet, som att handla eller tvätta eller betala räkningar. Sen ska man äta nåt litet – vilket ska tillredas och så ska det diskas. Möjligen hinner jag se nåt ett TV-program eller läsa några sidor innan det är dags att gå och lägga sig.

Rutigt och randigt

Rutigt och randigt. Det rutiga är Annas julklappspyjamasbyxa, det randiga tyget på hennes kökssoffa.


På helgerna
är det därför så mycket som ska hinnas med. Det där

andra

som man inte hinner eller orkar göra måndag till fredag. Städa, till exempel. Eller storhandla.

Främsta prio för mig på helgerna är emellertid familjen. Men inte ens familjen hinner jag riktigt med, känner jag. För det är ju som sagt alltid nåt

annat

jag behöver fixa under helgen också.

Igår åkte jag ut till Himlen på eftermiddagen. Fullastad som en packåsna. Fästmön kan ju inte rimligtvis släpa alla sina prylar från en längre vistelse hos mig i New Village först till jobbet, sen på bussen. Anna är så duktig att hon promenerar till sitt jobb de dagar vi inte kan samåka. Då funkar det inte att ha tunga väskor att släpa på.

När jag åker till Himlen en helg har jag då först delar av Annas prylar och sen mina egna. Lapdancen* följer med och den är mer släpbar än bärbar. Sen ska jag ha necessär, ett ombyte, min bok på gång, kanske nåt drickbart och – HEPP! – så var ryggsäcken väldigt tung.

Vi hade en bra och slapp helg. Jag kände mig jätteslapp! Först åkte vi och handlade. Sen kunde jag ligga på soffan och läsa en stund. Anna fixade underbart god mat – som vanligt. Det är en njutning att äta hemlagat, det gör jag typ en eller två gånger i månaden. Ja, alltså hemlagat av nån annan hand än min. Min egen hand lagar jag inte så mycket mat med, förresten. Det blir när Anna är här på helgen, ungefär.

Resten av kvällen slappade vi båda två i var sin soffa. Vi kollade på Leif Andrée och hans medstjärnor på Slottet. Sen fastnade vi i nån obegriplig film där folk blev slajsade av laserstrålar eller zombier. Jag fattade inte mycket, men sent blev det innan vi kom i säng. Läste nåt kapitel innan sömnen tog överhanden.

Sovmorgon idag. Underbart! Anna fixade äggfrukost. Jag satt vid Lapdancen en stund efter frukosten, men Annas trådlösa nätverket är väldigt instabilt, så det blev bara lite smått gjort.

Innan jag for hem till New Village blev det en sväng till bästa ICA-affären – ICA Solen i Förorten. Anna hängde med, för det är ju alltid nåt som fattas i kyl, frys eller skåp när alla fyra ”barnen” är hemma. Jag passade på att utnyttja en av mina kuponger från Boxholmsost som jag vann. Det blev den här osten, som jag aldrig har provat tidigare:

Boxholms chiliost

Boxholms chiliost – mild, men het. Den ser jag fram emot att smaka på.


Stannade till vid apoteket
på vägen hem och hämtade ut medicin. Lottot lämnade jag också in och mamma och jag hade vunnit hela 60 kronor! När jag hade packat upp hemma i New Village slog jag lilla mamma en signal och tillbringade runt en halvtimme med henne i telefonen. Jag vet hur det är när man känner sig opratad efter en hel ensam helg. Jag har det i färskt minne, inte bara helgdagar, utan oändliga vardagar när

alla andra

jobbar utom jag…

Tvättmaskinen tvättar grönt just nu. När tvätten är hängd ska jag äta söndagsmiddag – kycklingchorizo med bröd och räksallad – den senare ska jag försöka fånga innan den går ut ur kylskåpet av sig själv, tänkte jag. Jag har duschat och tvättat håret och plockat fram rena kläder till i morgon.

Resten av min kväll planerar jag att läsa och glo på TV och inte göra nånting annat mer än samla krafter inför en arbetsvecka. Jag ser inte fram emot att köra i vinterväglag och mörker, kan jag meddela. Pendeltåg är inte att tänka på – det räcker med en snöflinga så står tågen stilla, ungefär. Dessutom pallar jag inte att åka UL-buss in till stan. Dyrt, sura chaufförer och fullt av människor som snorar, hostar och luktar illa.


*lapdancen = min största laptop


Livet är kort.

Read Full Post »

Jo tackar som frågar, idag känns det lite bättre. Det brukar hjälpa att grina en stund och sen sova på saken. Hälen är rätt OK idag på morgonen. Jag har gått ett par svängar i korridorerna här på jobbet för att känna efter. Men riktigt solig känns inte sinnesstämningen. Jag känner mig ledsen, ledsen djupt inuti. Försöker slå bort såna där tankar om sorgligt och en oviss framtid, men de har liksom slagit klorna i mig.

Novemberträd.


Det är inte så
att jag påverkas av årstiden. Jag har det nog svårare på våren när man ska och måste så mycket. Hösten är min favoritårstid. I år kan jag tyvärr inte njuta av den. Jag kan till exempel inte vara ute och fota alla vackra färger. Livet liksom passerar utanför mina fönster. Och tittar solen fram under dagtid på jobbet, måste jag dra för min egentillverkade wellpappgardin – annars ser jag inte vad det står på datorskärmen.

Sist jag hade riktigt deppiga tankar fick jag ett mejl från vännen K. Rakt på sak frågade K. Nu finns K inte kvar här och kanske är det just det som sänker mig. Begravningen är ju på fredag och jag ska åka dit med två vänner. Det sista jag kan göra för att hedra K:s minne. Men du ska veta att jag förbannar mig själv för att jag inte var mer lyhörd! Och framför allt för att mitt sms kom två dagar försent…

Under förmiddagen hoppas jag att min lap top på institution 1 blir klar för trädlöst nätverk. Jag trodde att den var det, men det visade sig att S inte hade gjort nödvändiga installationer. Lite oroande, eftersom jag ska på en kurs i eftermiddag och behöver ha med mig datorn. Den stationära är ju liksom inte ens släpbar…

I kväll måste jag städa av i badrummet och i duschrummet/toan innan jag städar av mig själv med dusch och hårtvätt. Jag orkade inte det igår. Framför allt orkade jag inte stå i duschen. I kväll måste jag orka.

Varför känns det som om jag inte har nånting att se fram emot? Det måste jag ändra på! Min pappa sa alltid att jag skulle komma ihåg hur mycket jag har att vara tacksam över – tak över huvudet, arbete, nån som älskar mig, en familj. Ingenting i livet är fast utom de fakta att du själv är den enda du med bestämdhet vet att du ska leva hela livet med och att du ska dö. Men jag försöker verkligen vara just tacksam och jag försöker se framåt med tillförsikt. (Jag lyckas inte alltid.) Problemet är bara att det är så gott som omöjligt att planera nånting – av olika skäl. Läste på Twitter att en person jag följer opererades igår, en liknande operation som jag själv väntar på. Kanske var den personens tillstånd mer akut, vi gjorde biopsin ungefär samtidigt. Kanske får jag en kallelse snart…


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag bara undrar, liksom, för nu är det liiite mycket – på riktigt! Kontorsflytten tog några timmar och innebar ingen lunch, men sen kunde jag jobba. Installerad och klar i ett skitigt rum och med min gamla stationära dator eftersom laptopen är kass. JA, JAG ÄR TJATIG!

Datorjobbare…


Vi skulle stanna
för att handla lite medikamenter på vägen hem. Just när jag hade parkerat bilen ringde Sjukstugan i Backen. På måndag ska jag dit igen.

Till middag i kväll blev det pizza. Jag var vrålhungrig och trött och Fästmön är urförkyld. Pizza funkar alltid. Men stackars Anna kände nog ingen smak.

Jag slog en signal till mamma innan jag hoppade in i duschen för att tvaga mig själv efter en svettig dag.

(Notera nu tempusbytet…)

Plötsligt tycker jag att det låter… väldigt bubbligt… Lyfter då täckelsen duschdraperiet och får se att duschrummet/toarummet står i vatten. Skitkul- NOT!

Duschelände…


Det är bara att ösa och ösa och ösa
och till sist sjunker vattnet undan. Jag spolar av mig på kroppen, schamponeringen var redan klar, tack och lov. Men vad gör man sen? Jag testar, med Annas hjälp,  med lite propplösare efter att ha rensat golvbrunnen. Ingen nytta. Kollar BRF:s hemsida och fattar inte vad vi har för avtal med vem kring rörmokeri. Ringer därför ordföranden. Och tack och lov är han på sitt mest tillmötesgående humör (TACK!) och lovar kontakta nån i morgon bitti som kan komma hit och spola rören – EFTER att Värmlänningarna Dalkarlarna först har klampat in och och lyft ner de gamla fönstren från ballen*. (Den trasiga persiennen är reklamerad – de har varit här och tittat idag – men när den blir fixad är inte klart, troligen inte i morgon, i alla fall.) Rörmokarna får helt enkelt ta huvudnyckeln från Dalkarlarna. Ordföranden frågar för övrigt om grannarna under har samma problem och jag svarar att jag inte vet eftersom de inte pratar med mig och jag har verkligen, VERKLIGEN ingen lust att plinga på hos dem… Hejåhå, hängderume?

Hälen gör nåt djävulusiskt ont i kväll och jag bara undrar om det är nåt mer som ska hända nu. Kanske får jag Annas förkylning, men det tror jag inte. Det händer säkert nåt ännu värre i morgon, som att puckonas nån grannes bajs kommer upp ur golvbrunnen eller nåt.

Snart, mycket snart, orkar jag inte mer. Men faktiskt har jag det inte värst av allt. Vi såg nyss klart på Line of duty och en av poliserna där satt i en riktig, jävla knipa… En riktigt bra serie i fem delar var detta!!!

Och nu… Nu kanske jag ska läsa lite i boken jag ska recensera. Av de tusen klassikerna är jag nu på 600nånting. Det är såå intressant läsning, men oj så tung boken är! Lika släpbar som min stationära dator på jobbet.


*ballen = balkongen


Livet är kort. Duschgolv är hala.

Read Full Post »