Kan vi vara utan bilen?

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.

Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Gnälligt

En mjuk säng är inte alla förunnat och jag är tacksam att jag har en sån – även om jag ser att dagen när jag måste lämna den ifrån mig kommer allt närmare. Jag är också tacksam för att jag får ersättning från a-kassan, men det går tyvärr inte att leva på den. Inte här, i alla fall. Och leva… Jag är inte så särskilt intresserad av att fortsätta med det, går på nån sorts autopilot just nu. Försöker hänga upp mig på krokar som går ut på att jag bara ska göra det eller det först, sen…

Omväxling förnöjer, men jag vill nog helst ha huvet på kudden.

                                                                                                                                                      Den mjuka sängen… Den är allt annat än bra och skön för den onda ryggen. I natt har jag vaknat flera gånger på grund av smärtan och för att jag hamnat i nåt läge som gjort extra ont. Hyfsat bekvämt var det att ligga på rygg med vänsterbenet i vinkel utåt. Men man kan inte ligga i den ställningen alltför länge för då kan man inte röra sig till slut. Jag har varit uppe och smort in ryggen med gel och hade gärna värmt på vetekudden. Fast mamma sover och microns plingande skulle ha väckt henne, så det får vara. Jag hittar ingen bra ställning med datorn i sängen heller, att sitta är SVÅRT och jag känner mig tämligen sned i hela kroppen.

Jag undrar hur Fästmöns natt har varit. Elias hade ju hög feber igår och var allt annat än stilla i sängen när han gått och lagt sig hos mamma. Gissningsvis har hon inte fått så mycket kvalitetssömn hon heller… Inte blev det populärt på hennes jobb heller när hon ringde för att anmäla vård av barn från idag. Julveckan går de flesta på knäna och många går med förkylningar och harvar. Mig är det ingen som bryr sig om ifall jag är sjuk och det är väl en fördel med livet idag. En av de få, skulle jag vilja tillägga.

Igår hittade jag ett sånt där jätteintressant jobb som jag skulle vilja ha och eftersom det var ledigt skickade jag in ansökan och CV. Annars går ansökningar och CV iväg på rutin hitan och ditan, inte särskilt inspirerande. Men tro inte att jag inte söker en massa jobb, för det gör jag! Tyvärr har jag  emellertid ingen gammal arbetsgivare som håller mig om ryggen gentomot den senaste, elaka, men jag är vuxen och klarar mig själv. Fast jag hade nog inte heller sagt nej till en miljon eller en och en halv. Gissningsvis får barnen och frun fina julklappar. Här blir det kanske sista gången barnen får julklappar av mig över huvudtaget.

De sista klapparna jag ger?

                                                                                                                                                  Nästa steg blir väl att sälja mina smycken – så kanske jag kan ta en semestertripp utomlands sen. Det hörde jag en berättelse häromdan om en som hade gjort. Först beklagat sig i en av våra kvällsblaskor över den tuffa tillvaron som ensamstående mamma som överlevt på att pantsätta sina smycken, sen lämnat bostadsrätten och åkt utomlands med alla barnen en månad. Jo jo, det var ju… motsägelsefullt, om inte annat. Men bostadsrätten kanske man inte står för som ägare själv utan låter ett av barnen göra det. Det är ju så lätt att dra in barnen i sina ”affärer”. Det är riktigt ruskigt beteende, om du frågar mig. Men det gör du inte. Detta är bara min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag har för övrigt också en bostadsrätt som praktiskt nog har elen som ingår i månadsavgiften. Visst skulle jag kunna sälja min bostadsrätt fast frågan är vart jag skulle bo då. Vem vill ha en arbetslös hyresgäst? Och hos Anna och barnen i Himlen finns det inte plats, där bor de redan för många på för liten yta. Det slutar väl med att jag får göra som andra vuxna barn jag känner till – flytta hem till mamma. Tror jag varken hon eller jag vill. Det hade möjligen varit ett alternativ när hon hade huset, men inte nu. Så det är bara att inse att jag inte har nån plats på denna jord. Möjligen en parkbänk. Du anar inte, CB, vad ditt skratt när jag pratade om det i höstas, gjorde ont. Men jag har ju förstått att du är en backstabber. Spelar ingen roll att jag räddade ditt jobb åt dig en gång, men det vet du ju inte. Eller nu vet du väl det, för det är många svikare från mitt förra liv som läser min blogg, har jag förstått. Jag hoppas att det bereder er en stor njutning att se mitt läge idag.

Nej, nu har jag skrivit av míg en massa skit. Kanske klarar jag att möta dagen och mamma med ett litet leende och tålamod. Idag ska vi ut på shoppingtur, inget jag ser fram emot eftersom ryggen inte mår bra av den kalla bilen eller att slänga i och ur mammas rollator. Men det får gå. Allting går. Tills jag lägger mig ner och inte vill mer. Då går det inte ens att få upp mig med pengar och ett bra och stimulerande jobb.

Read Full Post »

Hellre tappat än förlorat!

Så blev äntligen den stora, härliga vinsatsen upptappad! Med lite blåshjälp av Fästmön gled den röda drycken så fint upp genom häverten. Totalt blev det 27 flaskor rött vin.

Lite svettigt blev det att tappa upp alla 27 flaskorna.

                                                                                                                                                         Efter tappning följer korkning och det var ett tungt göra idag i värmen. Därpå skulle hättorna ångas på, ännu ett svettmoment som dessutom sker vid påslagen platta på spisen. Och så slutligen etikettering.

Husets Vin, 27 flaskor rött, upptappat den 18 maj 2010.

                                                                                                                                                        Av alla flaskor avsätts alltid två per upptappning till vinskåpet. Där kan de lagras i upp till sex år.

Två flaskor per upptappning avsätts till vinskåpet. Här får de trängas med finare köpeviner!

                                                                                                                                                        Och resten, i det här fallet alltså 25 flaskor, hamnar i ”vardagsvinstället”.

Vardagsvinstället fick resten av flaskorna!

                                                                                                                                                             Men tro nu inte att jag dricker vin till vardags! Det är YTTERST sällan och gårdagens alkoholintag var ett mycket ovanligt undantag. Den förra vinsatsen jag tappade upp, runt 27 flaskor det också, räckte i två år…

Hellre tappat än förlorat!

som det står på etiketterna. För omdömet tappar man lätt när man intar för mycket alkohol… En lagom njutning ska det vara!

Read Full Post »