Nominerad till Augustpriset 2014: Doktor Nasser har ingen bil

Ett inlägg om en bok.

---

 

Min drömresa gick länge till Egypten. Jag drömde om pyramider och folkmyller på marknader, precis så där som man ser i filmer baserade på Agatha Christie-deckare och liknande. Kanske var det därför jag sparade Tina Thunanders bok Doktor Nasser har ingen bil. Kairo i omvälvningens tid till sist av de de tre Augustnominerade böcker jag fick för recension. Doktor Nasser är nominerad i klassen Årets svenska fackbok.

Några pyramider ser jag inte tillstymmelse av i den här boken. Journalisten Tina Thunander har skrivit en bok om revolutionernas och krigens Kairo. Doktor Nasser blir hennes lärare i arabiska, ett extraknäck han har för att klara ekonomin. För trots att han har läkarpraktik har doktor Nasser inte de rätta kontakterna, nåt som bland annat gör att han inte äger en bil. Eftersom lärarens resor till språkstudenten tog två timmar enkel väg, beslutade Tina Thunander att de skulle träffas på andra ställen och ha lektion i stället. Just därför får hon följa med och se ställen hon annars inte skulle ha besökt. Boken börjar i december 2011 och epilogen är skriven i juni i år.

Eftersom jag inte har möjlighet att resa utanför Sveriges gränser är det alltid spännande att läsa böcker om andras resor. Men jag hade nog inte själv valt just den här boken. Det är ju inte nån turistguide, precis. I stället tas jag med på en resa in i en kultur som är väldigt främmande och annorlunda jämfört med den jag lever i här. Mot slutet av boken skriver författaren bland annat detta, som jag tycker visar på den största skillnaden mellan där och här:

[…] Även den som aldrig hört en bomb tidigare, känner igen ljudet när den detonerar. En kort hård knall, fönsterrutor som skallrar. Ända ner under täcket kände jag hur hela världen för ett kort ögonblick skakade, rusade sedan upp, drog undan gardinen och såg ett svampformat gråsvart mol som växte på himlen, bortom Tahrirtorget. […]

Hela boken handlar om krig, revolution och politik. Som en röd tråd är också bilen som doktor Nasser inte har. Bilen, som är en symbol för framgång och goda inkomster. På ett ställe i boken beskrivs en grupp unga män som på eget initiativ kontrollerar folks väskor så att de inte för in vapen på torget. Och så frågorna om vad den främmande besökaren tycker om revolutionen och islam. Det är verkligen inga trevliga och tillrättalagda turistbeskrivningar.

En del roligare passager finns emellertid också i boken, dess huvudteman till trots. Jag blir till exempel mycket förtjust i beskrivningen av hur städningen går till hos doktor Nassers moster och morbror och vad som händer om man en sån dag kommer oanmäld på besök. Intressanta är också kontrasterna mellan yttersta fattigdom och smartphonesurfade och Facebookande.

Boken är välskriven och ger initierade beskrivningar av ett Kairo som inte är turisternas. Den innehåller lite för många korrekturfel. Formgivningen är enkel, men snygg: det är mjuka pärmar med flikar för bokmärkning. Fast jag hade, som sagt, inte valt att läsa den själv.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning

Ett väldigt blandat inlägg.

---

 

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En annorlunda lunch

Det blev en annorlunda lunch idag. Jag skulle ju in till stan, nära trakterna där jag tillbringade mina dagar under mitt förra arbetsliv. Bara det var jobbigt, men det tror jag inte nån förstår. Domkyrkan tornade upp sig mot en blå himmel och skänkte mig viss tröst i alla fall. För den är ju rätt vacker.

Trösterik och vacker.

Sen kom den riktiga prövningen. Jag tog mig upp och in i fräscha, relativt nyrenoverade lokaler. Tillbringade en stund med min bok på gång innan Sara kom och hämtade mig. Jag fick lägga mig på en hård brits och långsamt fälldes den och jag bakåt. Det var ingen sol som bländade mig, det var en lampa…

Ingen sol som bländade utan denna.

Sara maskerade sig och påbörjade sen sitt arbete. Hon hade många tortyrredskap till sin hjälp. Lotta kom och avslutade det hela. Då skakade hela jag.

Värst är tortyrredskapen vid pilarna.

Men allt gick bra, jag överlevde och porslinskronan är på plats. Allt till en kostnad av 1 440 kronor, trots att jag ville få det gratis. Dessutom bokade jag frivilligt in en ny tid nästa vecka eftersom det var 18 månader sen jag gjorde en sedvanlig undersökning av pliggarna. Och jag vet att jag har åtminstone ett hål till. Låt pengarna rulla, bara. Jag har två löner till att få. Dessutom är jag totalt vettskrämd när jag är hos tandläkaren – trots att alla där är så snälla och gulliga.

Medan jag väntar på att få trycka i mig en macka, som blir min försenade lunch, har jag skrivit detta. Om ungefär tio minuter får jag trycka i mig den. Under 48 timmar får jag inte äta hårda eller sega saker, definitivt inga kolor. Jag har inte ätit sen klockan sen i morse, så jag känner mig lite snurrig. Vaknade dessutom med huvudvärk och den hänger kvar lite grann.

Dagens höjdpunkt hittills är inbjudan till ett spännande boksläpp den 23 april. Jag tror att jag ska vara på ett möte just då, men det skiter jag i. Boken är viktigare!

Efter jobbet ska jag plocka upp Min Räddare i Datanöden. Jag är så tacksam, så tacksam!

Livet är kort.

Read Full Post »

Alla borde ha en Anna i sitt liv

Om det är nån som kan få mig att både tänka nyanserat och att skratta när många saker i livet är tuffa, så är det Anna. Anna, den mest älskade fästmön. Igår eftermiddag åkte vi in till stan för att äta tidig thaimiddag. Bra och prisvärda bufféer hittade vi på Thai Village mitt i stan. Däremot lämnade servicen ett och annat att önska…

Maten var supergod. Jag provade sesambollar och dumplings för första gången!

En i personalen var totalt ointresserad av sina arbetsuppgifter – periodvis. Samtliga gäster som anlände fick BE om att se menyn – alla ville ju inte ha buffé. Sen satt h*n och mobilsurfade mitt i restaurangen vid ett bord. Men hallå! Och när vi skulle gå hann vi knappt resa på oss innan Mobilsurfaren plötsligt fick eld i baken och trängde sig fram till vårt bord för att plocka disk. Vi är ju inte några små damer, så vi gav upp försöket att kränga på oss jackorna och tog med dem för påsättning utanför restaurangen. Ville ju inte riskera nån porslinskrossning.

Vaniljglass och konserverad frukt tog jag till dessert, men det fanns också friterade bananer.

Men som sagt, maten var supergod! Jag var modig och provade två för mig nya saker – sesambollar och dumplings med kyckling och grönsaker. Anna vågade först, sen vågade jag. Anna hade förresten en egen liten show. Hon är en sån… entertainer… Se bara!

Anna showar

Först äter vi lite…

Gott det här, ser du!

Sen äter vi lite till…

Banta? Va?

Och sen kan vi inte hålla oss för skratt för att fotografen inte vill sluta ta bilder när vi stoppar saker i våra små söta pussmunnar.

Ha ha ha!!!

Så anlände vi till biografen. Det var en lååång promenad på… två minuter. Våra biljetter och biogodiset betalades av vännen Karin, som inte längre finns bland oss, och fru Klon. Tack snälla båda! Jag är för övrigt säker på att Karin sitter på ett moln där uppe och läser varenda rad jag skriver och nickar förnöjt när hon nämns och skakar på huvudet åt stalkern (som hon berättade för mig är ökänd). För nej, vännen, jag glömmer dig aldrig!

Vi var först i den lilla biosalongen och fick de två bästa platserna. Jag hade gott om tid att studera mina jeans.

Mina jeans.

Faktum är att vi var först väldigt länge, så jag trodde att vi skulle förbli ensamma.

Tomt var det här.

Men sen dök det upp två välförberedda brudar som hade läst in sig (!) på filmen/boken. De var fullastade med popcornbunkar och jag sa till Anna att hon skulle vifta lite med sin vänstra armbåge och välta ut popcornen om de inte slutade vara så förnumstiga prata. Men de slutade prata, tur för dem! Vidare var det en genomförkyld människa som snorade och snöt sig och spred sitt jävla virus så nu blir väl alla tio som såg filmen sjuka lagom till påsk. Sånt där tycker jag är oförskämt! Man stannar hemma när man är smittsam. Basta!

Två som inte heller hade vett att stanna hemma var ett ungt par som skulle ha behövt silvertejp (jag säger inte till vad, initierade människor förstår). Vi såg de redan i lördags och de var liksom redan då limmade vid varandra. MEH! Hångla kan man väl göra hemma likaväl som man kan snora? Dessutom satt killen och fipplade med ena stolen nära min så att det både lät illa och skakade om hela stolsraden. Tjejen tyckte att det var helt OK att sätta upp fötterna – med skorna på – på armstödet i stolen framför. Uppfostran? Nej, inte tillstymmelse till nån.

Om filmen kan du läsa i ett separat inlägg. Jag frös under hela föreställningen, så när vi kom ut var det skönt att få sätta på sig dunjackan. Vi ville båda fota ett upplyst träd, men ibland får en del av oss… stå tillbaka…

Anna Ren?

Vi hann hem lagom till den sjunde delen av danska Brottet på SvT1. Tio delar ska det bli totalt och ärligt talat tycker jag att serien är lite seg. Det händer nästan ingenting som för handlingen framåt. Men så klart jag är nyfiken på att få veta vad som har hänt med den kidnappade lilla flickan och skälet till att hon kidnappades.

I morse var det dags att skutta upp och jobba. Anna har ju haft ryggskott ett tag, så det var nog lite ovant att kliva upp för en arbetsdag. En lång sådan, dessutom. Jag ska försöka plocka upp henne på vägen hem innan jag åker och köper påsköl.

I kväll blir det korv till middag. Mitt kylskåp är ovanligt välförsett – också ett tecken på att jag har en Anna i mitt liv. De veckor hon bor hemma hos sig kan man möjligen skymta en gurkburk, några öl, fil och en ostbit i min kyl.

Välförsett kylskåp.

På onsdag kommer så mamma för att fira påsk med mig. Jag ska vara ledig på torsdag, nu är det slut med att jobba gratis och extra och svara på mejl på kvällar och helger och publicera hemsidor efter klockan 16. Det ska bli skönt att få vara ledig, men samtidigt vet jag att jag måste tänka klart snart. Tänker ta delar av den här arbetsdagen för att ringa en del samtal, bland annat försöka få lite information från facket, vilket jag vet är i det närmaste omöjligt. Men jag måste försöka i alla fall. Vidare måste jag jaga nån på personal HR och så hoppas jag att jag får nån form av svar på det mejl jag skickade prefekten för en vecka sen där jag krävde ett förtydligande av anbudet, inte mera ludd. Men som sagt, det har gått en vecka och jag räknar inte med att få klara besked nånsin. Detta tär. Det tär så in i helvete.

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur gick det sen då?

Jorå, tack som frågar! Lunchdejten gick bra och det efterföljande mötet också. Nu hoppas jag att ingenting annat eller ingen annan krånglar så att det kan bli nåt bra av det hela. Vad det handlar om? Tja, en mig närstående person som behöver få lite flyt på tillvaron. Nuff said!

Min artikel hann jag skriva färdigt och den har varit ett par rundor på kontroll. Det gäller att komma överens. Bilderna har jag däremot inte kollat än, det får sparas till i morgon förmiddag.

Framåt eftermiddagen åkte jag sen ner till stan för att röntga hälen. Jag hittade en bra parkeringsplats ganska nära. Parkeringspriset var också bra, 15 kronor i timmen. Lite skillnad mot parkeringshuset som ligger intill mottagningen – där kostar det 25 pix i timmen att låta bilen stå. Vinkade förresten till Fästmöns mamma och L som passerade när jag skulle betala parkeringsbiljett! De undrade vad jag gjorde där, på kryckor och allt…

Inne på mottagningen var det verkligen fint i väntrummet. Fräscht och snyggt i svart-vitt-grått och med gröna växter.

Fräscht väntrum. Mina kryckalainen i förgrunden.

På väggarna var det målat grenverk i grått. Tilltalade mig alldeles förträffligt eftersom jag älskar träd!

Älskar träd!

Här satt vi och väntade, hälen, kryckorna och jag. Det kom en del folk – och det gick en del. Men det är inget ställe man bara kommer till utan man måste ha remiss, förstås. Svaret kommer till min husläkarmottagning senast fredag, utlovades det, så jag ska väl ringa och få en telefontid med doktorn i nästa vecka, som vi kom överens om. Faktum är… och jag vågar knappt säga det… men hälen känns bättre! Jag har nu tagit två tabletter och ska strax ta den tredje antiinflammatoriska. (En tablett morgon och kväll.) Den isande, ihållande värk som jag plågades av igår eftermiddag har inte infunnit sig – och då har jag trots allt gått ganska mycket idag. Med kryckor, förstås, men ändå.

Ond häl på väg att bli bättre???

Jag hade tur som en tokig, för jag hann göra ett bankärende också. Jag hade en tung burk med mynt som jag länge tänkte växla in. Eftersom banken och röntgenmottagningen ligger nära varandra passade jag på idag. Hela 625 kronor blev det, mest enkronor. Allt hamnade nu på mitt konto!

Sen var det bara att åka hem. Hade jag åkt till jobbet hade blivit en tur ut och sen vända igen. Har jobbat lite hemifrån, svarat på en del mejl och så. Dessutom hann jag göra en förmiddagsmacka till i morgon. I samband med detta uppstod nästa skada, med blodvite som följd!

Jag lyckades skära mig på tummen.

Eftersom jag nästan svimmar av blod var det bra KBT-träning att fota tummen och blodet, men jag skakade, som synes, bilden är oskarp.

Strax ska jag åka in till stan igen för att klippa mig. Håret känns lite tjockare nu, det har annars fallit av mig i tussar. Fult och jobbigt, för jag har alltid varit stolt över mitt hår och vårdat det ömt.

Mina aliens bråkade med mig idag, så det var bra att jag hann hem och fräscha till mig lite. Jag känner mig emellertid yr och har ont i magen. Men det är bara att bita ihop och tänka att snart, snart är detta elände över. Och då menar jag verkligen över. Ingen mer behandling efter operationen!

Livet är kort.

Read Full Post »

Blodtransfusion???

Man kan ju undra om det pågår blodtransfusion i mitt badrum.

Från den ena…

                                                                                                                                                          Kanske den elaka Tofflan har tömt ett barn eller två på blod så här till Halloween? Bäst du springer och kollar så dina barn mår bra… 😈

…till den andra.

                                                                                                                                                          Skämt åsido – trots att jag vet att vissa föräldrar inte tål att man skojar om barn. Själv tål jag inte att se blod för jag svimmar. Nej, jag tappar om vin för att sen tillsätta jässtopp. Den här satsen har bubblat i två månader nu och om jag inte vill ha sherry utan rödvin som planerat är det nu hög tid att stoppa jäsningen.

Men först måste bottensatsen avlägsnas. Då tappar jag över allt vin minus bottensatsen i dunk nummer ett till dunk nummer två. Sen tömmer jag och sköljer ur dunk nummer ett innan jag skjutsar tillbaka vinet. Sist häller jag på jässtopp. Dunken ska sen skakas under minst en veckas tid – eller tills det slutar att låta som om den innehåller champagne när man skakar den. Därpå väntar klarning i minst en månad, gärna längre.

Så kanske, kanske att jag har runt 25 nyupptappade flaskor rött till jul. Matchande och bra till den högtiden, eller hur?

Read Full Post »

Kan vi vara utan bilen?

Fem transportforskare hävdar i en debattartikel i Svenska Dagbladet att bilen är en lyxpryl som vi kan vara utan. De menar att bilen är

[…] en  konsumtionspryl för njutning snarare än ett nödvändigt transportmedel […]

Och de menar att folk inte skulle må dåligt av att minska sitt bilåkande.

De fem forskarna menar att politikernas syn är att bilåkandet ska göras miljövänligt och inte begränsas. Faktum är att privatbilismen har ökat under 50 år. Bilen ses som nödvändig för välfärden. Men forskarna ifrågasätter varför folk köper bilar med sån prestanda som högt överskrider vad som behövs. Njutning går före funktion, menar de. Samtidigt finns det utsatta grupper som verkligen behöver åka bil. Forskarna ifrågasätter varför politikerna i såna fall inte diskuterar vilka bilresor som ska anses som nödvändiga.

De flesta åker inte bil till arbetet, men de flesta åker bil när de ska handla. Lösningen vore att

[…] placera bostäder, arbeten och inköpsställen på kortare avstånd […]

menar de fem forskarna. Bilresandet går att minska med bättre samhällsplanering, alltså. Höjda bilskatter och bränsleskatter skulle kunna finansiera allmänna kommunikationer, anser de.

Jag har bil. En liten och bränslesnål och ganska miljövänlig bil. Jag vet inte om jag kan säga att jag använder den till nöjesresor, precis. Bilen används för transporter och resor till arbete och skola i syfte att spara tid. Och också därför att det inte finns allmänna kommunikationer eller att såna finns men tiderna fungerar inte. Jag och Fästmön använder bilen till att handla. Det går nämligen åt diverse mat- och hygienvaror när vi är sex personer. Ska vi ”bara” in till stan tar vi oftast bussen.

Mitt problem är också att jag har bussfobi. Jag har tränat och blivit bättre på att åka buss, men det är en sån pina och plåga att jag aldrig skulle klara att åka buss typ varje dag. Dessutom är jag åksjuk och mår fysiskt illa. Naturligtvis förstärks illamåendet av att jag mår dåligt psykiskt av bussåkandet.

Jag tänker inte ställa min bil i garaget och börja åka buss. Inte så länge busstrafiken i stan är så dålig och så dyr som den är. Uppsalas busschaufförer är dessutom (ö)kända för att vara fruktansvärt otrevliga. Detta gäller naturligtvis inte alla. Och skälet kan tänkas vara stress på grund av för pressade scheman.

Att köpa en bil som har jättestark motor har jag inget intresse av. Jag håller nämligen fartgränserna när jag kör och den högsta hastighet vi har i Sverige är 120 kilometer i timmen. Det finns ingen anledning att köpa en grand danois när det går bra med en tax, så att säga.

Jag behöver ingen grand danois, en tax går lika bra.

                                                                                                                                                         Dessutom betalar jag skatt för att jag ska få köra på gator och vägar. Mina skattepengar används till att rusta gator och vägar – ett arbete som många irriterar sig på, men som är nödvändigt. Med fler bussar blir vägarna mer slitna och det kommer in mindre skattepengar till vägunderhåll om privatbilismen minskar.

Att göra samhällsplaneringen bättre så att folk får närmare till jobb och affärer är väl bra, men låter sig ju inte göras på en kvart.

Så nej. Jag kör min lille Clark Kent* och kommer fram utan att kräkas, darra, skaka, svettas och vara okontaktbar i ett par timmar efteråt. Det blir bäst så för alla inblandade.

                                                                                                                                                              PS Ja just det! Jag använder bilen när jag åker de 2 x 30 milen till mamma för till henne går det varken tåg eller långfärdsbussar.

                                                                                                                                                              *Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Dags för knäppa nyheter igen!

Nej, jag vet. Det är inte söndag. Men det finns så himla gott om knäppa nyheter. Dagens Nyheter är till exempel en superbra källa! Kolla här, bara:

• Chefsutbildningar ofta verkningslösa. Tja, var det nån som hade förväntat sig nåt annat? Det handlar liksom om arbetsklimat. Och det är bara att inse att somliga inte är bildningsbara.
• Årets första gurka är skördad. Vilken tur! För oss som gillar grönsaker, alltså. Nu kan vi vara med på auktionen där 20 kilo av denna gurka ska säljas…
• IP-adresserna har tagit slut. Iiiiiiiiiiiiiiiii… Innebär det att Internet är slut också???
• Dödsdrog föreslås bli narkotikaklassad. Kan ju vara bra att man klassar den som NÅNTING med döskallar på eller så, typ… Fast Krypton, som den ingår i, trodde jag hade med Stålmannen att göra..?
• Marken skakade i Rimforsa. Ja, det kanske var alla östgötar som var ute och marscherade eller nåt..?
• Körde med nedisade rutor på bilen. Ja, hon som gjorde det kom från Mjölby.
• Ofredad genom bokbeställningar. Men… kära Byhålebo, det är BRA att läsa böcker. Man kan faktiskt LÄRA SIG nåt… Fast det klart, ibland vill man ju själkv välja vilka böcker man vill läsa och framför allt köpa…
• Krympte 15 centimeter innan hon fick hjälp. Damen började undra varför hon plötsligt inte nådde upp till köksskåpen. Men… hon var ju gammal och kvinna – det vill säga lågprioriterad i vården. Dum är hon däremot INTE – hon ställde diagnosen själv, nästan… Svensk sjukvård i ett nötskal!
• Miljoner att hämta om trött hantverkare och har nykter fru. Det finns massor av stipendier att söka! Och många har minst sagt konstiga kriterier… Jag ska kolla om det finns nåt där man är en trött och arbetslös toffla med söt fästmö som har fyra hungriga barn…
• Tony är svensk pizzamästare. Han har komponerat en SVENSK pizza med kronhjort, lingon och tranbär. Urrrrrk… Vem vill äta??? Jag vill ha flottig ost och italiensk tomatsås och andra vanliga pizzaprylar på!

På tal om Dagens Nyheter…  Var prenumerationen på fyra veckor mot att delta i en enkät via e-post bara ett skämt, eller? Det var länge sen jag skickade in kupongen…

Read Full Post »