Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hemlösa i Uppsala

Jag skrev om hemlösa här på bloggen häromdan. Jag tycker att frågan är angelägen och jag slogs av att så många människor i Sverige lever utan bostad – lika många till antalet som antalet invånare i en mindre kommun,

I Uppsala är 1 772 personer hemlösa, enligt lokalblaskan . Tidningen har skrivit om det hela, men tyvärr ligger inga länkar till artikeln ute på hemsidan, enbart en hänvisning till tröttsamma 24UNT (Lägg ner, jag vill läsa!).

Jag är osäker på siffrorna, men i de 1 772 är tydligen inräknade personer som har bostad via det sociala, ungefär 1 000 personer, tror jag. För mig är det ett lite konstigt sätt att räkna hemlösa, för dessa har ju ett boende. Jag vet folk som har bott i ”sociallägenhet” i många år och bor kvar där trots att deras ekonomiska situation förändrats. Därför tycker jag att det är bra att kommunen nu ska göra en översyn. Det rimliga måste nämligen vara, anser jag, att de som verkligen behöver ska få hjälp till en bostad. De som har ekonomiska möjligheter att själva betala hyra ska förstås göra det. Tyvärr finns det som alltid folk som fifflar även när det gäller sin ekonomiska situation – på grym bekostnad av dem som verkligen är i behov av hjälp. Jag skulle önska att dessa fifflare ägnade de behövande en eller ett par tankar och därefter agerade som medmänniskor, utan att visa upp falsk rättrådighet som man så gärna visar annars. (Ja, jag har ett par personer i åtanke, men nej, jag tänker inte berätta vilka, kloka personer ser bakom ord och fasad.)

Parkbänken nästa för en del… 

Oavsett om de akut hemlösa i Uppsala ”bara” är cirka 700 behöver de hjälp. Och om det är lämpligt eller inte att låta Livets Ord driva Grottan, en verksamhet för hemlösa, kan man också diskutera, som till exempel Janne på TV4 Uppland gör. Jag tycker inte att det är lämpligt att Livets Ord driver verksamheten, jag tycker att det är kommunens ansvar.

Read Full Post »

Vecka 48: Säng och Peng

Dags för veckans höjning (säng) respektive sänkning (peng). Det är inte svårare än så här:

Säng

• Scandic Uppsala Nords julbord (oslagbart på fisksidan)
• Fästmön (som passar i vilken glasögonbåge som helst – allt klär en skönhet!)
• Thaistället (kycklingspetten med jordnötssås är helt fantastiska!)
• Ro (tänk om jag kunde få lugn och ro och bara få vara… Och arbeta…)
• Sova en hel natt (dröm om det, liksom…)

Peng

• Pengar (utan inkomst från den 1 januari)
• Bostadsfunderingar (jaha, dags att planera för försäljning och bli hemlös miljonär, kanske. Parkbänken nästa!)
• Oro (för att vara utan inkomst och bostad)
• Folk som behandlar mig som ett tjänstehjon (de finns i alla läger)
• Snö (jag vet att det är dags, men jag vill inte!)

Read Full Post »

En VÄÄÄLDIGT lååång listjävel

Jag har varit inne hos Fru Hatt och kleptat en väääldigt lååång listjävel. Vassego! Och du… Tala gärna om ifall nåt svar överraskade dig!!!

1. Hur gammal är du om fem år? 53, snart 54.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Fästmön.
3. Hur lång är du? 173 eller 174, minns inte… 😳
4. Vilken är den senaste filmen du sett? Varg Veum: Törnrosa. Den var läskig och bra.
5. Vem ringde du senast? Mamma, tror jag.
6. Vem ringde dig senast? Mamma.
7. Föredrar du att ringa eller skicka sms? SMS ibland, ringa ibland. Jag gillar inte alltid att prata i telefonen. Är det snabba saker som ska avhandlas funkar sms hur bra som helst, oftast.
8. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Mina föräldrar hade varit ihop i 50 år, gifta i 47 när pappa gick bort.
9. När såg du senast din mamma? I trettonhelgen eller där omkring.
10. Vilken ögonfärg har du? Snälla blå.
11. När vaknade du i dag? Runt halv sju, men jag gick inte upp förrän vid halv åtta.
12. Vilken är din favoritjulsång? Ave Maria. Fast det är inte bara en julsång, tycker jag.
13. Vilken är din favoritplats? Min fåtölj, vid datorn eller vid Vättern nånstans.
14. Vilken plats föredrar du minst? Svekets Hus.
15. Var tror du att du befinner dig om tio år? Om jag lever, på en parkbänk, som det ekonomiska läget är just nu…
16. Vad skrämde dig om natten som barn? Att bli levande begravd! (Jag säg för många skräckisar redan då…)
17. Vad fick dig verkligen att skratta senast? En konversation vid köksbordet i eftermiddags.
18. Hur stor är din säng? En stor dubbelsäng, typ 180 centimeter bredden och runttvå meter, 2,10 på längden.
19. Har du stationär eller bärbar dator? En av varje.
20. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan.
21. Hur många kuddar har du i sängen? Två.
22. Hur många landskap har du bott i? Tre.
23. Vilka städer har du bott i? Motala, Tranås, Motala igen, Brighton, Uppsala.
24. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Tofflor så klart! 😆
25. Är du social? Ja. Men jag har inga problem med att vara ensam om jag själv fått välja det.
26. Vilken är din favoritglass? Just nu GB Sandwich.
27. Vilken är din favoritefterrätt? Citronfromage, för det gjorde alltid min mormor. Men sen gillar jag friterade camembert med hjortronsylt, glass och persilja också…
28. Tycker du om kinamat? Jarå, men inte för ofta och för mycket friterat.
29. Tycker du om kaffe? JA! Jag måste ha kaffe för att överleva!
30. Vad dricker du till frukost? Svart kaffe och Pro Viva Svartvinbär.
31. Sover du på någon särskild sida? Mage eller typ höger sida med högerarmen utsträckt uppåt. Det är därför jag behöver så stor säng.
32. Kan du spela poker? Ja några olika varianter.
33. Tycker du om att mysa/kela? Ja jag tycker i vart fall inte om att slåss! Dum fråga!
34. Är du en beroendemänniska? Jag är så himla beroende av choklad just nu… Man jag är väldigt stolt att jag lyckades sluta röka efter nästan 30 års beroende!
35. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej, men min bästa kompis i skolan fyllde år dagen för min födelsedag. På  min födelsedag inträffade Tjernobylolyckan 1986, inte så kul… 😦
36. Vill du ha barn? Nej! Jag har fyra bonusbarn och det räcker bra. De är så fina, så!
37. Kan du några andra språk än svenska? Engelska mest, franska, tyska och latin på gymnasienivå, nybörjarnivå på finska, spanska och teckenspråk.
38. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
39. Föredrar du havet eller en bassäng? Vättern!
40. Vad spenderar du helst pengar på? Böcker.
41. Äger du dyrbara smycken? Detgör jag kanske, jag vet faktiskt inte.
42. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Desperate Housewives, den enda TV-serien jag har följt slaviskt genom alla år!
43. Kan du rulla med tungan? Jaa!
44. Vem är den roligaste människan du känner? Anna, förstås! Fru Hatt är jädrigt rolig också! Och flera av mina bloggkompisar! 😆
45. Sover du med gosedjur? Nej, verkligen inte! Jag är 48 år!!!
46. Vad har du för ringsignal? På mobilen har jag lite olika så att jag vet vem som ringer. En del har nämligen egna signaler! 😀
47. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Ja, i samband med mammas flytt fick jag ta hem min dopklänning.
48. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En minimal kobratelefon som är en penna!
49. Flirtar du mycket? Aldrig sen jag träffade Anna!!!
50. Kan du byta olja på bilen? Nej det tror jag inte.
51. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Nej.
52. Vilken var den senaste boken du läste?  Familjehemligheter av Niclas Ericsson.
53. Läser du någon dagstidning? Ja just nu enbart lokalblaskan, annars gärna DN också.
54. Prenumererar du på någon veckotidning? Mja, mer en månadstidning, Antik & Auktion.
55. Dansar du i bilen? Verkligen INTE. Jag kör bil.
56. Vilken radiostation lyssnade du till senast? Bandit Rock.
57. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Ett kryss på a-kassekortet.
58. När var du i kyrkan senast? Den 2 februari.
59. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Minns inte. Minns bara att jag tyckte att de flesta var knäppa. Men jag hade en bra franskafröken ett tag, fast jag kommer inte ihåg vad hon hette.
60. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Några dar. Och då var jag barn…

Read Full Post »

Utförsäkrade: Stöd ökar chansen till nytt jobb

Idag kom den andra artikeln i lokalblaskans serie Utförsäkrade – artikeln ligger nu ute på hemsidan! Det handlar om att få stöd så man ökar sina chanser att kunna börja jobba igen. Först extra stöd, sen kanske arbetsträning.

Många drabbas av diffusa och stressrelaterade symtom, har det visat sig. För att tala klarspråk handlar det om psykisk ohälsa. Många blir passiva och isolerade – nåt som inte underlättar återgång till arbete.

Här i Uppsala län har 59 personer deltagit i en studie. Gemensamt för dem alla är att de varit sjukskrivna i genomsnitt sju år med just diffusa och stressrelaterade symtom. Ett gäng myndigheter var inblandade i projektet och samarbetade kring varje deltagare. Alla deltagare fick en handlingsplan och erbjöds bland annat praktik. Man fokuserade på det friska hos var och en. Och efter ett år hade 40 av deltagarna kommit ut i arbetslivet eller börjat arbetsträna eller studera.

I ett annat projekt i länet deltar 200 kvinnor som är utförsäkrade eller på väg att bli det. De får bland annat hjälp med en viss sorts kognitiv beteendeterapi.

Som långtidsarbetslös får man

• en minst sagt torftig handlingsplan som går ut på att man ska RINGA kundtjänst, inte sin handläggare, varannan månad och rapportera om sitt jobbsökeri.
• ingen praktikplats så länge man har a-kassa.
• ingen hjälp att ta sig ut ur isolering och passivitet genom arbetsträning.
• ingen kognitiv beteendeterapi när man börjar få diffusa symtom eller stressymtom.

Nu vill jag verkligen inte spela ut sjuka och arbetslösa mot varandra, men jag vidhåller att det verkligt sjuka är att tvinga ut svårt sjuka, kanske i kroniska sjukdomar eller sjukdomar som förvärras med tiden, i arbetslivet, medan fullt friska går sysslolösa. Fullt friska som inget heller vill än att arbeta.

En utvärdering visar att 70 procent av alla som deltar i Arbetsförmedlingens jobb- och utvecklingsgaranti lämnar programmet innan fas tre, det vill säga där man hamnar efter 450 dagar. Och de som blir kvar är personer med funktionshinder, personer med många perioder av arbetslöshet genom åren och äldre (det står så i TT-artikeln), det vill säga personer som är 50 år eller äldre. Dessa tre grupper tvingas att söka socialbidrag. Som de då kanske inte får.

Framtid? Vilken framtid? Nej, det blir väl Fyrisån. Jag tror inte det finns några lediga parkbänkar.

Read Full Post »

Gnälligt

En mjuk säng är inte alla förunnat och jag är tacksam att jag har en sån – även om jag ser att dagen när jag måste lämna den ifrån mig kommer allt närmare. Jag är också tacksam för att jag får ersättning från a-kassan, men det går tyvärr inte att leva på den. Inte här, i alla fall. Och leva… Jag är inte så särskilt intresserad av att fortsätta med det, går på nån sorts autopilot just nu. Försöker hänga upp mig på krokar som går ut på att jag bara ska göra det eller det först, sen…

Omväxling förnöjer, men jag vill nog helst ha huvet på kudden.

                                                                                                                                                      Den mjuka sängen… Den är allt annat än bra och skön för den onda ryggen. I natt har jag vaknat flera gånger på grund av smärtan och för att jag hamnat i nåt läge som gjort extra ont. Hyfsat bekvämt var det att ligga på rygg med vänsterbenet i vinkel utåt. Men man kan inte ligga i den ställningen alltför länge för då kan man inte röra sig till slut. Jag har varit uppe och smort in ryggen med gel och hade gärna värmt på vetekudden. Fast mamma sover och microns plingande skulle ha väckt henne, så det får vara. Jag hittar ingen bra ställning med datorn i sängen heller, att sitta är SVÅRT och jag känner mig tämligen sned i hela kroppen.

Jag undrar hur Fästmöns natt har varit. Elias hade ju hög feber igår och var allt annat än stilla i sängen när han gått och lagt sig hos mamma. Gissningsvis har hon inte fått så mycket kvalitetssömn hon heller… Inte blev det populärt på hennes jobb heller när hon ringde för att anmäla vård av barn från idag. Julveckan går de flesta på knäna och många går med förkylningar och harvar. Mig är det ingen som bryr sig om ifall jag är sjuk och det är väl en fördel med livet idag. En av de få, skulle jag vilja tillägga.

Igår hittade jag ett sånt där jätteintressant jobb som jag skulle vilja ha och eftersom det var ledigt skickade jag in ansökan och CV. Annars går ansökningar och CV iväg på rutin hitan och ditan, inte särskilt inspirerande. Men tro inte att jag inte söker en massa jobb, för det gör jag! Tyvärr har jag  emellertid ingen gammal arbetsgivare som håller mig om ryggen gentomot den senaste, elaka, men jag är vuxen och klarar mig själv. Fast jag hade nog inte heller sagt nej till en miljon eller en och en halv. Gissningsvis får barnen och frun fina julklappar. Här blir det kanske sista gången barnen får julklappar av mig över huvudtaget.

De sista klapparna jag ger?

                                                                                                                                                  Nästa steg blir väl att sälja mina smycken – så kanske jag kan ta en semestertripp utomlands sen. Det hörde jag en berättelse häromdan om en som hade gjort. Först beklagat sig i en av våra kvällsblaskor över den tuffa tillvaron som ensamstående mamma som överlevt på att pantsätta sina smycken, sen lämnat bostadsrätten och åkt utomlands med alla barnen en månad. Jo jo, det var ju… motsägelsefullt, om inte annat. Men bostadsrätten kanske man inte står för som ägare själv utan låter ett av barnen göra det. Det är ju så lätt att dra in barnen i sina ”affärer”. Det är riktigt ruskigt beteende, om du frågar mig. Men det gör du inte. Detta är bara min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag har för övrigt också en bostadsrätt som praktiskt nog har elen som ingår i månadsavgiften. Visst skulle jag kunna sälja min bostadsrätt fast frågan är vart jag skulle bo då. Vem vill ha en arbetslös hyresgäst? Och hos Anna och barnen i Himlen finns det inte plats, där bor de redan för många på för liten yta. Det slutar väl med att jag får göra som andra vuxna barn jag känner till – flytta hem till mamma. Tror jag varken hon eller jag vill. Det hade möjligen varit ett alternativ när hon hade huset, men inte nu. Så det är bara att inse att jag inte har nån plats på denna jord. Möjligen en parkbänk. Du anar inte, CB, vad ditt skratt när jag pratade om det i höstas, gjorde ont. Men jag har ju förstått att du är en backstabber. Spelar ingen roll att jag räddade ditt jobb åt dig en gång, men det vet du ju inte. Eller nu vet du väl det, för det är många svikare från mitt förra liv som läser min blogg, har jag förstått. Jag hoppas att det bereder er en stor njutning att se mitt läge idag.

Nej, nu har jag skrivit av míg en massa skit. Kanske klarar jag att möta dagen och mamma med ett litet leende och tålamod. Idag ska vi ut på shoppingtur, inget jag ser fram emot eftersom ryggen inte mår bra av den kalla bilen eller att slänga i och ur mammas rollator. Men det får gå. Allting går. Tills jag lägger mig ner och inte vill mer. Då går det inte ens att få upp mig med pengar och ett bra och stimulerande jobb.

Read Full Post »

Onsdagso-roligheter

Rubriken anspelar på att livet är så himla o-roligt just nu – att jag nog snart sätter mig ner och asgarvar. Det kan liksom knappt bli värre. Livet är lika ljust som på insidan av en bajspåse. Jo, det kan det! Jag kan bli utsparkad till en parkbänk och Anna kan få nog av mig. DET är värre. Men annars… Tja, att skratta är bättre än att gråta, så…

Livet är lika ljust som inuti en bajspåse just nu.

                                                                                                                                                           O-roligt är det också på kyrkokansliet i här i Uppsala. I morse basunerade pensionärsradion Radio Uppland ut att en tredje chef får sluta. Emellertid inte på grund av de trakasserier h*n varit anklagad för eller för nåt brottsligt utan för att h*n betett sig kränkande (rent allmänt då, undrar man..?) och inte varit nån bra ledare. Det är alltså helt OK beteende men ändå får man sparken??? Det känns inte riktigt riktigt…  Får jag gissa så återvänder personen ifråga till ett ställe i stan där man inte är lika petig med hur chefer får bete sig mot sina medarbetare. Men det är en kvalificerad gissning. Här är kyrkokansliets pressmeddelande som gick ut idag. Av detta framgår att inget brottsligt har uppdagats. Men med den texten tolkar jag det som att det inte är brottsligt att kränka medarbetare. Vad är det då? Snällt? Mänskligt? Eller bara småelakt? Tillräckligt för att man inte får vara kvar på jobbet i alla fall. Men det är konstigt att kränkande av medarbetare ENBART är brottsligt om det skulle vara sexuellt. Det finns ju ganska många sätt att kränka underlydande på… Men tydligen är det inte brottsligt. Inte brottsligt.

Idag på rolighetsagendan står att slå in två julklappar. Vidare ska jag traska över till Tokerian för sedvanligt onsdagsärende samt uppdraget att posta ett brev till Anna. Det är fint att ha meningsfulla saker att göra om dagarna och att gå till Tokerian piggar ju alltid upp. Förutom sedvanligt onsdagsinköp ska jag där också inhandla choklad, Choklad, CHOKLAD – så då kanske du kan gissa vad jag upptäckte för trevligt i morse? BAH!

Nu blir det kaffe och lokalblaska!

Read Full Post »

Ingen bra dag idag

Det är ingen bra dag för mig idag. Idag är det svårt med sociala kontakter, men jag försöker att ”utsätta mig” för det jag tycker är svårt för att jag vet att det är bästa medicinen. Jag har varit med Fästmön och handlat, jag har haft ett vuxet samtal med Frida och jag har fikat med barnen minus Linn men plus deras snälla mormor. Så säg inte att jag inte försöker. Däremot känns det som om jag var tvär mot två vänner via mejl, men det är svårt att förklara varför jag inte orkar mejla, men klarar att blogga – också om trams. Fast glöm aldrig bort att bloggen är min gratisterapi!!!

Det kan vara svårt att förstå att jag klarar att skriva på vissa håll och på andra håll inte.

                                                                                                                                                     Familjen vill jag orka finnas till för mest. Det är också i familjen jag finner kraft att orka en timme eller en dag till. För där är jag så gott som oförställd. När jag bloggar är jag en roll – ÄVEN om jag skriver mycket personligt och absolut inte ljuger.

Idag räckte krafterna knappt till familjen heller. För hur det än är kan man ju inte sätta sig ner och vråltjuta när man har barn och unga omkring sig. Och det är ju på gott och ont! Jag tränar mig i att hålla masken och behärska mig, samtidigt som jag befinner mig i en omgivning som vill mig väl.

Det bara är en sån där dag idag när inte mycket är bra. Jag är orolig för framtiden, orolig för ekonomin. Och även om jag vet att rättvisans kvarnar mal så skänker det mig inte mycket glädje. Möjligen, som sagt, att jag blir nöjd med att kanske få bekräftat att det inte var mig det var fel på. Men det ger mig inte mitt gamla liv tillbaka och ett jobb måste jag ha så att jag kan betala mina räkningar och inte hamnar på den där parkbänken som alla tror att jag skämtar om hela tiden. Du ska veta att det är allt annat än ett skämt.

Jag känner en sån skuld gentemot Anna och min lilla mamma, framför allt. Anna får bära ett sånt tungt lass och min tanke var ju att avlasta henne. I stället får hon bära mig också vissa dar och det var absolut inte meningen.

Anna du, du skulle inte behöva bära mig också…

                                                                                                                                                                   Min lilla mamma drabbas av elakheter på grund av mig och det har jag svårt att acceptera. Jag erkänner, jag kan vara skitförbannad på mamma ibland, men det har jag rätt att vara – precis som hon har rätt att vara skitförbannad på mig. Men ni skvallerkärringar, gå på mig i stället, inte min mamma. Min mamma har ett tungt nog kors att bära ändå. Jag tycker att hon är beundransvärd hon också som har orkat med allt som har hänt sen sommaren 2006 utan att bli totalt snurrig i bollen!

Fast ibland är hon en riktig kladdmaja, mamma! 😀

                                                                                                                                                        Jag hade tänkt lägga det här inlägget bakom lösen, men jag ska blotta mig. Det ingår i projektet att bli mitt nya jag. Ett ödmjukare jag. Ett jag som vet att allting kan gå itu – och inte bara itu utan till och med i tusen bitar…

Nej, idag är det ingen bra dag, men då borde den ju verkligen kunna bli bättre..?

Read Full Post »

Och så kom jag på en fråga till…

En sista fråga till dig idag:

När jag bosätter mig på parkbänken, vilket av dina två hem bor du i då – huset eller cityvåningen???

Read Full Post »

Jag borde inte, men…

Medan Fästmön jobbar träffade jag hennes yngsta dotter på stan. Bussen från Förorten var försenad och jag blev lite orolig. Ringde hem vid 12.30-tiden och väckte upp Storasyster. Ingen Frida. Ringde pappa, som också var på stan med Elias – och precis då kom hon.

Efter en stunds funderande och promenerande ordnade vi det som var huvudsyftet med dagens tur. Frida ville gå till ”vinylaffären”. På vägen dit passerade vi några klädaffärer. Inte våra favoritställen, men vi tog tjuren vid hornen och tittade in i ett par. Frida hittade en snygg, figursydd svart luvatröja på New Yorker för ett bra pris.

Sen blev det en tur ner i källaren där ”vinylaffären” ligger. Frida hittade två LP-skivor med Mott the Hoople. Och jag, som absolut INTE ska handla några prylar till hemmet eftersom det är parkbänken nästa som väntar, hittade en mellanskål som gjorde min trio Coronaskålar från Orrefors komplett.

Mellanskålen, längst till höger i bild, blev dagens fynd.

                                                                                                                                                       För bara 120 pix blev skålen min – och då ska du veta att den är signerad också… I morgon har vi bjudit bort oss på fika och jag lovade ordna fikabröd, men tyvärr har jag inga pengar till det nu. Tills vidare blir det till att leva på fil till middag, typ.

Kvällens middag är emellertid redan inhandlad. Det blir tunna kycklingfiléer, potatisklyftor och het béarnaisesås – och det finns till och med grönsaker till en sallad!

Pratade med mamma en snabbis nyss, men kände mig inte så väldigt pratbar utan bad att få ringa senare i morgon eftermiddag i stället.

Anna slutar klockan 16 och ska hämtas då. Själv ska jag ta hand om tvätt som är torr och ska läggas i strykhög i rätt ordning efter antal prickar (jorå, sån är jag!). Och kanske, kanske hinner jag läsa en stund. Har ungefär 50 sidor kvar, bara och boken är SÅ spännande!

För övrigt är mina köksstolar på fest just nu, men beräknas återvända hem vid 17-tiden. Bara så där…

Read Full Post »