Gnälligt

En mjuk säng är inte alla förunnat och jag är tacksam att jag har en sån – även om jag ser att dagen när jag måste lämna den ifrån mig kommer allt närmare. Jag är också tacksam för att jag får ersättning från a-kassan, men det går tyvärr inte att leva på den. Inte här, i alla fall. Och leva… Jag är inte så särskilt intresserad av att fortsätta med det, går på nån sorts autopilot just nu. Försöker hänga upp mig på krokar som går ut på att jag bara ska göra det eller det först, sen…

Omväxling förnöjer, men jag vill nog helst ha huvet på kudden.

                                                                                                                                                      Den mjuka sängen… Den är allt annat än bra och skön för den onda ryggen. I natt har jag vaknat flera gånger på grund av smärtan och för att jag hamnat i nåt läge som gjort extra ont. Hyfsat bekvämt var det att ligga på rygg med vänsterbenet i vinkel utåt. Men man kan inte ligga i den ställningen alltför länge för då kan man inte röra sig till slut. Jag har varit uppe och smort in ryggen med gel och hade gärna värmt på vetekudden. Fast mamma sover och microns plingande skulle ha väckt henne, så det får vara. Jag hittar ingen bra ställning med datorn i sängen heller, att sitta är SVÅRT och jag känner mig tämligen sned i hela kroppen.

Jag undrar hur Fästmöns natt har varit. Elias hade ju hög feber igår och var allt annat än stilla i sängen när han gått och lagt sig hos mamma. Gissningsvis har hon inte fått så mycket kvalitetssömn hon heller… Inte blev det populärt på hennes jobb heller när hon ringde för att anmäla vård av barn från idag. Julveckan går de flesta på knäna och många går med förkylningar och harvar. Mig är det ingen som bryr sig om ifall jag är sjuk och det är väl en fördel med livet idag. En av de få, skulle jag vilja tillägga.

Igår hittade jag ett sånt där jätteintressant jobb som jag skulle vilja ha och eftersom det var ledigt skickade jag in ansökan och CV. Annars går ansökningar och CV iväg på rutin hitan och ditan, inte särskilt inspirerande. Men tro inte att jag inte söker en massa jobb, för det gör jag! Tyvärr har jag  emellertid ingen gammal arbetsgivare som håller mig om ryggen gentomot den senaste, elaka, men jag är vuxen och klarar mig själv. Fast jag hade nog inte heller sagt nej till en miljon eller en och en halv. Gissningsvis får barnen och frun fina julklappar. Här blir det kanske sista gången barnen får julklappar av mig över huvudtaget.

De sista klapparna jag ger?

                                                                                                                                                  Nästa steg blir väl att sälja mina smycken – så kanske jag kan ta en semestertripp utomlands sen. Det hörde jag en berättelse häromdan om en som hade gjort. Först beklagat sig i en av våra kvällsblaskor över den tuffa tillvaron som ensamstående mamma som överlevt på att pantsätta sina smycken, sen lämnat bostadsrätten och åkt utomlands med alla barnen en månad. Jo jo, det var ju… motsägelsefullt, om inte annat. Men bostadsrätten kanske man inte står för som ägare själv utan låter ett av barnen göra det. Det är ju så lätt att dra in barnen i sina ”affärer”. Det är riktigt ruskigt beteende, om du frågar mig. Men det gör du inte. Detta är bara min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag har för övrigt också en bostadsrätt som praktiskt nog har elen som ingår i månadsavgiften. Visst skulle jag kunna sälja min bostadsrätt fast frågan är vart jag skulle bo då. Vem vill ha en arbetslös hyresgäst? Och hos Anna och barnen i Himlen finns det inte plats, där bor de redan för många på för liten yta. Det slutar väl med att jag får göra som andra vuxna barn jag känner till – flytta hem till mamma. Tror jag varken hon eller jag vill. Det hade möjligen varit ett alternativ när hon hade huset, men inte nu. Så det är bara att inse att jag inte har nån plats på denna jord. Möjligen en parkbänk. Du anar inte, CB, vad ditt skratt när jag pratade om det i höstas, gjorde ont. Men jag har ju förstått att du är en backstabber. Spelar ingen roll att jag räddade ditt jobb åt dig en gång, men det vet du ju inte. Eller nu vet du väl det, för det är många svikare från mitt förra liv som läser min blogg, har jag förstått. Jag hoppas att det bereder er en stor njutning att se mitt läge idag.

Nej, nu har jag skrivit av míg en massa skit. Kanske klarar jag att möta dagen och mamma med ett litet leende och tålamod. Idag ska vi ut på shoppingtur, inget jag ser fram emot eftersom ryggen inte mår bra av den kalla bilen eller att slänga i och ur mammas rollator. Men det får gå. Allting går. Tills jag lägger mig ner och inte vill mer. Då går det inte ens att få upp mig med pengar och ett bra och stimulerande jobb.