Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kvällsblaskor’

Ett litet omvärldsspanande inlägg.


Det är mitt i sommaren.
Jag har knappt glott i en tidning på jag vet inte när (jo, senast idag igår, faktiskt…). Besöken bland nyheterna på nätet har varit glesa från min sida. Så nu tar jag en runda och du hänger med – om du vill, förstås!

Fingerborgsblomma

Fingerborgsblomma. (Foto: Peter Bohlin)

Planterade dödligt giftig växt mitt i city. Vem gjorde det? Jo, Uppsala kommun. Fingerborgsblomma (digitalis purpurea) är så giftig att två till tre blad räcker för att ha ihjäl en vuxen. Ansvariga i Uppsala kommun känner väl till detta, men har inte gjort nån riskbedömning. Men är det smart, det??? Och… ja just det… Den som tipsade Uppsalanyheter.se om detta var bloggaren Olsson.

Misstänkt mordbrand i Nyby. Det är uppenbarligen nån som gillar att leka med elden. I december var det nån som tuttade på en bil och tidigt i morse var det dags för en lägenhetsbrand. Polisen misstänker mordbrand och utreder nu händelsen. Har inte din mamma eller pappa lärt dig att den som leker med elden kissar på sig på natten? Vavavavava???

Somna på väg till sängen

En liten trött svensk. (Foto: Fästmön)

Sex eller sova – vad vill folk göra på semestern? Expedia har låtit göra en undersökning bland över 8 600 vuxna i 21 länder om vad de vill göra på semestern. Resultaten visar att tyskarna vill sova, malaysierna vill ha sex och britterna vill dricka alkohol. Svenskarna då? Tja, de är som tyskarna, de vill helst sova.

Apple ger bort appar. I morgon Idag, onsdag, fyller App Store fem år. Det firar man genom att ge bort appar, som vanligen är skitdyra, gratis. Kanske värt att kolla upp…

Anna skickar upp foton från mobilen

Inga säljsamtal, tack!

NIX öppnar för fler säljsamtal. Det är i alla fall vad Konsumentverket tror. Det tror inte jag. Faktum är, att sen jag anmälde NIX på min privata mobiltelefon har jag fått ett enda säljsamtal – och det har jag anmält. Så för min del har NIX för mobilen fått önskad effekt – färre samtal. Men om man nu tror att NIXandet leder till fler samtal, varför lagstiftar man inte bort säljsamtal helt? Eller kräver medgivande från abonnenten? Gör nåt, för fan! Till dess NIXar jag, både mobilt och fast telefoniskt! Det funkar, faktiskt…

Anna Wahlgren tvingas tigga pengar. Kvällsblaskorna slår upp det stort, att Anna Wahlgren har bloggat om sin ekonomi och tagit emot pengar från sina bloggläsare. Ekonomin är raserad efter dottern Felicias bok om sin uppväxt. Sägs det. Själv vädjade jag en enda gång på min blogg när jag var i ekonomisk kris. En (1) person erbjöd mig ett handlån. Jag behövde inte ta emot det. De övriga som ens besvärade sig med att svara talade bara om hur taskig ekonomi de själva hade. Så jaa… Anna Wahlgren bör vara tacksam. Tack är ett underskattat ord.

Och i övrigt är det ganska torrt bland nyheterna. Det handlar om semesterprylar, vädret, glassar, Håkan Hellströms (vem f*n är det..?) framträdande på Skånska och så Pia Sundhage. Den sistnämnda verkar så sympatisk och hon brinner verkligen för det hon jobbar med – fotboll. Så skulle även jag vilja brinna för mitt jobb!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Kvällsblaskornas löp skriker ut att Sveriges Television ska göra sig av med sina hallåor. Eller programpresentatörer, som det heter på korrekt svenska numera. (Jag drar parallellen städerska – lokalvårdare…). Men hallå! Är inte det lite… dumt? Eller i vart fall väldigt trist!

Det är visst inte helt klart när hallåorna försvinner och det KAN bli så att det rösthallåor ersätter bildhallåor. (Då kanske till och med fula jag, som sägs ha radio-/telefonröst, kan komma i hallå-fråga!) En översyn av TV2 gjordes redan för några år sen och nu är det alltså dags för ”Ettan”. Syftet: att modernisera.

Jovan Radomir är en av hallåorna som sitter med i arbetsgruppen som tittar på hur det hela ska utformas. Han säger i Expressen:

[…] Jag kan tycka personligen att det är lite tråkigt om den (hallåan) försvinner från kameran. Jag tror att väldigt många människor tycker att det är skönt med en människa som gör oss sällskap under en tv-kväll. […]

Enligt Jovan Radomir riskerar ingen av hallåorna att stå utan jobb eftersom deras röster ska användas. Ett tag, i alla fall. Frågan är vad alla hallåor ska göra sen? I nästa fas. Joina Fas-3, kanske? (Jag var ironisk nu.)

TV4, däremot, satsar på FLERA människor i rutan. Och skälet är att man vet att publiken önskar det. Enligt ”Fyrans” kommunikationsdirektör är hallåorna

[…] viktiga för helhetsupplevelsen i vår kanal. Det är någon som både vägleder och ger kanalen en personlig närvaro. Vi tycker att det är trevligt att någon tar emot och hälsar välkommen och vet att vår publik uppskattar det. […]

Intressant är att både Aftonbladets och Expressens läsare har en majoritet som vill ha kvar hallåorna. Och själv tycker jag att TV-hallåor för det mesta tillför nånting och är ett sällskap när man är ensam, precis som Jovan Radomir uttryckte det. Varför är det så farligt med RIKTIGA MÄNNISKOR, Sveriges Television???

Här kan du titta på några hallåor genom tiderna. 

PS Min favorit genom tiderna är förstås tant Anita, hon med dockan Televinken som bland annat lärde oss som var barn på stenåldern 1960- och 1970-talen trafikvett. Bland annat med Gullan Bornemarks… lustifika sånger (som jag för övrigt ÄLSKADE som barn! Inte konstigt jag är som jag är… Har du inte hört Herr Gårman-låten har du missat nåt!!!).

Read Full Post »

En av våra kvällsblaskor basunerar ut på löpsedeln att man hittat författaren Kerstin Thorvalls sista önskan i ett kuvert, bland diverse handlingar på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Det var en journalist på Svenska Dagbladet, Karin Thunberg, som fann svaret när hon gjorde research.

Karin Thunberg hittade ett brunt kuvert den andra dagen hon satt på KB. På kuvertet stod textat att det var

Till barnen när jag är död

Kuvertet var inte öppnat och efter en viss vånda öppnar inte heller Karin Thunberg det. Klokt och omtänksamt lämnade hon det till de efterlevande.

Karin Thunberg försöker få grepp om Kerstin Thorvall, som nu varit död i ungefär ett år. Sönerna hade lämnat in allt material de hade hittat hos sin mamma, men ingen fann det här kuvertet förrän nu.

Kerstin Thorvall levde ett spännande liv, kontroversiellt många gånger. Ett yrkesliv som inleddes som modetecknare, fortsatte med romanförfattande. Ett liv som mamma, mansslukerska och långt in i ålderdomen debattör. Ensam. Och in i döden en sista hemlighet, ett slutet kuvert med en önskan. Skriven på den internationella kvinnodagen den 8 mars 1983. Ett brev om kärlek till barnen och texten hon vill ha på sin gravsten:

Hon var en människa som ville säga som det var och hon lärde sig aldrig att inte alla ville veta det.

Vilken otroligt spännande människa! *antecknar på måste-läsa-lappen* Och jag kan ju inte låta bli att undra vad Karin Thunberg skriver framöver, mer än artikeln med länk ovan…

Read Full Post »

Jag tänkte inte skriva nåt först. Ingenting alls om kvinnan som tog sitt liv men innan dess talade om det på Facebook. Jag tycker att det är så hemskt! Jag tycker att det är så vedervärdigt hemskt att INGEN reagerade – därför att man ansåg att hon hade ”ropat på vargen” alltför många gånger tidigare. Fy te rackarns sicken dålig ursäkt, säger jag bara.

Jorå, vi har alla eget ansvar för våra liv – och till viss del för vår död. Men aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle ignorera en människa som så uppenbarligen ropade på hjälp – till sina över tusen ”vänner” på Fejan… Särskilt ironiskt blir det hela när man klickar på länken ovan (ordet Facebook) och får veta att Facebook är

[…] Ett sätt att umgås… […] med riktiga vänner.

Jorå, tack så mycket. Såna riktiga vänner var det verkligen tal om för kvinnan som tog livet av sig.

Vännen Jerry har skrivit ett mycket bra inlägg om såväl kvinnan som detta att ropa förtvivlat. Han skriver bland annat:

[…] För några år sedan när jag mådde riktigt dåligt då höll jag på att skriva om att jag inte ville leva längre och att jag skulle göra si och så för att göra slut på allting. Det var ju ett rop på hjälp, helt klart. Facebook var inte aktuellt då utan det var chatt som gällde. En vän reagerade starkt och helt plötsligt så stod det två poliser utanför min dörr. Detta lärde mig en läxa. Att aldrig hota om något sådant allvarligt igen och vara försiktig med vad jag skriver gällande mitt eget mående. […]

Helt klart hade Jerry tur och det var en riktig vän som reagerade – och reagerade på rätt sätt. Personligen skulle jag aldrig, ALDRIG ignorera nån som meddelar att h*n tänker ta livet av sig. Aldrig! För även om det är miljonte gången kan det vara allvar just den här miljonte gången.

Det får mig att tänka på det jag skrev till min handläggare på ett visst ställe när jag för nån månad sen blev ombedd att fylla i ett formulär. En fråga handlade om mina planer framöver och jag skrev:

[…] Ta livet av mig. […]

När en färdig handlingsplan sen damp ner i min brevlåda – en plan som är bland det torftigaste jag har sett, för övrigt – berördes inte min kommentar på nåt sätt. Inte med ett enda ord. Då är man byråkrat ut i fingerspetsarna, eller hur, och inte ett dugg människa. Det var det kallaste.

Det är inte så många på nätet som skriver om kvinnan som skrev till sina ”vänner” på Facebook att hon stoppat i sig en massa piller – mer än kvällsblaskorna, förstås. Aftonbladet skriver att kvinnans avsked startade ett ordkrig. Expressen skriver att vännerna kallade kvinnan för lögnare och ansåg att det var hennes val. Svensk media är uppenbarligen inte intresserad, annat än i form av våra två kvällsblaskor, med betoning på sista ordet i dubbelordet…

För mig skulle det vara otänkbart att INTE reagera om jag såg, läste eller hörde att nån höll på att ta sitt liv. Jag skrev ett inlägg om detta tidigare här på bloggen, när en ung kille filmade sitt självmord live och ingen ingrep i tid. Och jag vidhåller att vi måste våga titta och inte titta bort. Spelar ingen roll hur många gånger en person har ropat på vargar. Den här gången kan det vara ett förtvivlat rop på hjälp.

Slutligen, jag finns inte på Facebook, så sluta leta efter mig där. Jag har inget intresse av att umgås med ”riktiga vänner” där. Men jag blir varm inuti när Facebook visar sig försöka ta ansvar – visserligen i efterskott, men ändå – genom detta uttalande med viktig information till ”riktiga vänner”:

We were deeply saddened to hear of the recent suicide of Simone Back. We have a close working relationship with the Samaritans and have a process in place whereby friends and family who are concerned about someone can report it to us through the Help Centre. A team of trained professionals are then able to review the case and the Samaritans will make contact with the person at risk. The safety of people who use Facebook is of paramount importance to us and this system is just one of number of tools we have in place to help them stay safe.

Det finns hopp, alltså, även för Facebook. Men för Simone Back är det för sent.

 

Read Full Post »

En mjuk säng är inte alla förunnat och jag är tacksam att jag har en sån – även om jag ser att dagen när jag måste lämna den ifrån mig kommer allt närmare. Jag är också tacksam för att jag får ersättning från a-kassan, men det går tyvärr inte att leva på den. Inte här, i alla fall. Och leva… Jag är inte så särskilt intresserad av att fortsätta med det, går på nån sorts autopilot just nu. Försöker hänga upp mig på krokar som går ut på att jag bara ska göra det eller det först, sen…


Omväxling förnöjer, men jag vill nog helst ha huvet på kudden.

                                                                                                                                                      Den mjuka sängen… Den är allt annat än bra och skön för den onda ryggen. I natt har jag vaknat flera gånger på grund av smärtan och för att jag hamnat i nåt läge som gjort extra ont. Hyfsat bekvämt var det att ligga på rygg med vänsterbenet i vinkel utåt. Men man kan inte ligga i den ställningen alltför länge för då kan man inte röra sig till slut. Jag har varit uppe och smort in ryggen med gel och hade gärna värmt på vetekudden. Fast mamma sover och microns plingande skulle ha väckt henne, så det får vara. Jag hittar ingen bra ställning med datorn i sängen heller, att sitta är SVÅRT och jag känner mig tämligen sned i hela kroppen.

Jag undrar hur Fästmöns natt har varit. Elias hade ju hög feber igår och var allt annat än stilla i sängen när han gått och lagt sig hos mamma. Gissningsvis har hon inte fått så mycket kvalitetssömn hon heller… Inte blev det populärt på hennes jobb heller när hon ringde för att anmäla vård av barn från idag. Julveckan går de flesta på knäna och många går med förkylningar och harvar. Mig är det ingen som bryr sig om ifall jag är sjuk och det är väl en fördel med livet idag. En av de få, skulle jag vilja tillägga.

Igår hittade jag ett sånt där jätteintressant jobb som jag skulle vilja ha och eftersom det var ledigt skickade jag in ansökan och CV. Annars går ansökningar och CV iväg på rutin hitan och ditan, inte särskilt inspirerande. Men tro inte att jag inte söker en massa jobb, för det gör jag! Tyvärr har jag  emellertid ingen gammal arbetsgivare som håller mig om ryggen gentomot den senaste, elaka, men jag är vuxen och klarar mig själv. Fast jag hade nog inte heller sagt nej till en miljon eller en och en halv. Gissningsvis får barnen och frun fina julklappar. Här blir det kanske sista gången barnen får julklappar av mig över huvudtaget.


De sista klapparna jag ger?

                                                                                                                                                  Nästa steg blir väl att sälja mina smycken – så kanske jag kan ta en semestertripp utomlands sen. Det hörde jag en berättelse häromdan om en som hade gjort. Först beklagat sig i en av våra kvällsblaskor över den tuffa tillvaron som ensamstående mamma som överlevt på att pantsätta sina smycken, sen lämnat bostadsrätten och åkt utomlands med alla barnen en månad. Jo jo, det var ju… motsägelsefullt, om inte annat. Men bostadsrätten kanske man inte står för som ägare själv utan låter ett av barnen göra det. Det är ju så lätt att dra in barnen i sina ”affärer”. Det är riktigt ruskigt beteende, om du frågar mig. Men det gör du inte. Detta är bara min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag har för övrigt också en bostadsrätt som praktiskt nog har elen som ingår i månadsavgiften. Visst skulle jag kunna sälja min bostadsrätt fast frågan är vart jag skulle bo då. Vem vill ha en arbetslös hyresgäst? Och hos Anna och barnen i Himlen finns det inte plats, där bor de redan för många på för liten yta. Det slutar väl med att jag får göra som andra vuxna barn jag känner till – flytta hem till mamma. Tror jag varken hon eller jag vill. Det hade möjligen varit ett alternativ när hon hade huset, men inte nu. Så det är bara att inse att jag inte har nån plats på denna jord. Möjligen en parkbänk. Du anar inte, CB, vad ditt skratt när jag pratade om det i höstas, gjorde ont. Men jag har ju förstått att du är en backstabber. Spelar ingen roll att jag räddade ditt jobb åt dig en gång, men det vet du ju inte. Eller nu vet du väl det, för det är många svikare från mitt förra liv som läser min blogg, har jag förstått. Jag hoppas att det bereder er en stor njutning att se mitt läge idag.

Nej, nu har jag skrivit av míg en massa skit. Kanske klarar jag att möta dagen och mamma med ett litet leende och tålamod. Idag ska vi ut på shoppingtur, inget jag ser fram emot eftersom ryggen inte mår bra av den kalla bilen eller att slänga i och ur mammas rollator. Men det får gå. Allting går. Tills jag lägger mig ner och inte vill mer. Då går det inte ens att få upp mig med pengar och ett bra och stimulerande jobb.

Read Full Post »