Frostigt, vänskapligt, rakt ner i 1800-talet och finska känslor

Ett saligt blandat inlägg.

---

 

Frostigt i morse.

Jorå, det blev en bättre dag idag. Det är ju oftast så att efter en dålig dag, när nivån sjunker så lågt, kan det ju bara komma en bättre dag. En del tekniskt trassel är det fortfarande, men det kan bero på yours truly. Jag söker hjälp, men får dessvärre ingen i vissa ärenden. Då blir Tofflan lite… trött. Sen försöker hon på egen Toffelhand – med varierande resultat. Jag gör mitt bästa. Ibland räcker det, ibland räcker det inte. Men jag kan inte sitta och grubbla på nåt jag verkligen inte kan lösa.

Det var frostigt i morse och i förbifarten till garaget böjde jag mig ner och fotade ett löv på gräset. Jag hinner knappt vara ute numera, känns det som, så jag tycker att jag missar hösten. Tro nu inte att jag klagar, jag älskar fortfarande att jobba – även om jag inte älskar alla inslag i mitt konsultuppdrag. Då gäller det att hämta kraft och energi ur uppgifter som är roliga – som språkgranskning. Ja, jag är en nörd! 

Bröd med snorkråkor? Nej då, bröd med nyttigheter!

En av de braiga sidorna med jobbet är att jag har fått två vänner, vill jag tro, i alla fall! Närmaste kollegan är en favorit och på våra torsdagsluncher avhandlar vi både högt och lågt. Idag är det ju torsdag, alltså lunchade vi i restaurangen. Trots att jag åt både vegetarisk ärtsoppa och pannkakor knyckte jag ett par brödbitar. Det är så himla gott, det där bruna, grova, filmjölksbrödet som ser ut att innehålla snorkråkor. Fast det är ju nyttigheter i brödet och inte skräp från näsan, förstås.

 

 

På väg tillbaka till våra kontor tog vi omvägen genom källaren för att leta upp boxbollen (!) jag inte hittade härom fredagen. Nu hittade vi både den och Televerkets skåp med rikstelefon. Jag trodde att vi hade ramlat rakt ner i 1800-talet. Vi har alltså inte bara en ADB-sektion på jobbet, vi har rikstelefon via Televerket också. Nu blev du avundsjuk, va?!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den andra vännen jag har fått har jag annat utbyte av. Det var en person som jag ganska omgående kände att det var lätt och kul att prata med. Jag vet att vi kommer att fortsätta ha kontakt även om vi inte jobbar på samma ställe i framtiden. Tänk så roligt det är att få nya vänner även när en är så gammal som jag! Inte trodde jag att det var så lätt.

Jag jobbade över igen i eftermiddag och nu är jag inte skyldig nån tid för gårdagens möte. Det är bra, för i morgon på fredagskvällen tänkte jag både tvätta och städa lite. I skrivande stund kör jag en maskin grön tvätt, i morgon blir det tjockissvart och i helgen lakan.

Men innan jag tvättade fick jag leka elektriker.

Jag skulle bara, du vet…

Ja, i det här fallet skulle jag bara tända en lampa i ena köksfönstret. Den fullkomligt exploderade – så det gick en propp. Eller propp och propp… Det heter det väl inte nu för tiden? (Snälla Agneta, om du läser detta, fråga maken!) Halva köket, hallen och toan blev svart. Proppskåpet ser inte ut som det gjorde förr, men jag klättrade på en stol. Inte såg jag mycket i ficklampans sken med mina skumma ögon. Men en plupp (?) hade åkt ner. Jag petade upp den och…

Hepp – varde ljus igen!

Nu är det dags för middag (mackor) och tvätthängning. Jag måste bara applådera landet i öst där min pappa är född. Finland är nämligen först ut med egna emojier. Hela 30 stycken emojier för specifikt finska känslor är planerade, ett par av dem har förstås med sauna (bastu) att göra!

Och här skulle jag förstås ha haft en finsk emoji som illustration, men det får bli ytterligare en källarskylt som jag hittade idag. Frågan är bara om nån fattar sambandet mellan orterna. Jag gör det inte!

Vad har Metropolen Byhålan gemensamt med Bäckaskog, Alunda och Vidtsköfle???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Allt jag ska göra

Ett allt annat än avslappnat inlägg.

---

 

Klarar jag detta?

Det här med semester… Det är verkligen inte min grej. Igår fick jag tvinga mig själv till att sitta uppe, så att jag skulle kunna ta sovmorgon idag. Och visst – jag sov ända till klockan åtta i morse. Sen var planen att jag skulle ligga och läsa i sängen och samtidigt inta dagens första senapsmugg kaffe. Det gjorde jag också, men tankarna bara snurrade kring allt jag ska göra den kommande tiden. För om det är så att jag har en vecka till jobbstart ska följande hinnas med:

• umgänge med familjen (helgen)
• vinterinpacka ballen* (det måste vara torrt väder ett tag nu innan jag lägger presenningen på trätrallen)
• betala räkningar (jag fick 300 kronors avdrag för två timmars skrivjobb, hur ska pengarna räcka?)
• stryka kläder (när använde jag alla dem?)
• skriva kontrakt (då måste jag in till Stockholm och då går en hel dag till detta plus en massa utgifter för biljetter och mat, jag måste väl få i mig nåt…)
• göra slut med Arbetsförmedlingen och a-kassan (påbörjat med AF, men a-kassan… det blir ju åtminstone två kort till som ska fyllas i och skickas in)
• bestämma hur jag ska göra med skrivarkursen den 30 september (om jag deltar i kursen får jag åtta timmars avdrag på den lilla lön jag får i oktober. Och så måste jag in till Stockholm igen, det kostar biljetter, fast de bjuder ju på både lunch och kaffe)
• boka tid för bilservice och be om offerter på vinterdäck (ja jag behöver bilen i vinter, annars kan jag inte ta mig till jobbet)
• boka tid hos optikern/beställa linser (linserna börjar ta slut och frågan är om jag ska försöka kolla synen först så jag beställer eventuell ny styrka. Men jag är övertygad om att det blir ny styrka och då måste jag köpa nya läsglasögon också… Och vad kostar inte det? Karl-Bertils generositet räcker till tre månaders linser och några billiga läsglasögon, men var ska jag hitta pengar till vanliga brillor?)

… för att nämna några saker. Jag inser att jag ligger och tänker och snurrar i tankarna precis som den unga Maj i boken jag nu är halvvägs i, Att föda ett barn. Jisses, så svårt jag hade att komma in i den! Här blandas skeenden med Majs tankar – och de senare snurrar precis som mina göra just nu. Högt och lågt i en osalig mix. Korta meningar. Snabba tankeförflyttningar. Och jag som är så van vid de senaste böckernas lååånga meningar… Men Majs tankar rör mest mat, bjudningar och vad som är passande, medan mina rör sig runt omkring kärnfrågan:

 

klarar jag verkligen detta?

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snopet och gratis

Ett lite snopet inlägg om tillvarons frågetecken, men också om gratisjobb.

---

 

Att tro är att icke veta

finns det ett talesätt som lyder. Och det är så sant som det är sagt.  En ska inte tro eller förutsätta nånting – eller drömma heller, för den delen – för det blir aldrig som en har tänkt sig. Själv står jag just nu och känner mig som ett stort frågetecken som jag väntar på att andra ska räta ut. Sånt gillar jag inte, jag vill ha kommandot över valen i mitt liv. Det känns onekligen ganska… snopet.

Idag tycks det vara en sån där dag när folk börjar jobba igen. Lyckliga dem! Samtidigt kan jag som står utanför arbetsmarknaden förundras över hur människor som har jobb sliter ihjäl sig och jobbar extra för att få ekonomin att gå runt. Vi värdelösa arbetssökande tvingas jobba gratis i stället om vi ska överleva med nån sorts självkänsla. För utan jobb är du ingenting idag, varken i dina egna ögon eller andras. Det är svårt att låta bli att undra om vissa av de där gratisjobben är obetalda för att de som redan har lön ska få mer. Varför är det så svårt att sprida ut saker och ting så det räcker för alla?

Plötsligt fann jag att den här torsdagen är ganska blank, förutom sedvanligt skrivande. Natten var orolig och varm och jag vaknade alldeles för tidigt. Då fick jag å andra sidan mycket gjort. Gratis, förstås. Det svider att vissa saker inte betalar några räkningar, men jag får i alla fall känna tillfredsställelsen att jag har åstadkommit nåt. Känslan att mina ord för alltid finns kvar är både skrämmande och mäktig.

Så vad ska jag hitta på idag när allt inför resan i princip är fixat och det jag har åtagit mig att göra innan dess är gjort? Egentligen borde jag städa. Hemmet är sunkigt och skitigt, men det kommer ju många blanka dar snart som behöver fyllas. Jag behöver inte städa idag.

Min himmel har inte svarta moln utan rosa, som synes.

 

Dagens lilla utflykt blir nog att hasa över till Tokerian och ladda på busskortet med en hundring. Det blir några ensamresor kommunalt framöver och det ser jag förstås inte fram emot. Men är en 53 bast ska en väl klara det också utan att jorden rämnar och himlen faller ner på en..? Det finns ingen annan än jag själv som kan jobba med detta. Gratis. (<== jag är ironisk) Nån hjälp har jag ju inte fått trots att jag faktiskt har bett om det. Nä, det är bara att bita ihop, försöka vifta bort andras svarta moln som hotar att invadera min himmel. Vi har alla våra personliga kors att bära. Jag kånkar på mitt varje dag – tro inte för ett ögonblick att jag inte känner det eller att jag har glömt bort det! Men jag försöker tänka positivt mitt i röran och jag försöker se framåt. Det gäller att hitta ljuspunkter och energikarameller.

En ljuspunkt i augusti är en intervju (som ännu inte är inbokad!) med en spännande person som ska göra nåt kul av ett stort intresse. En annan går av stapeln lördagen den 22 augusti. Då kommer nämligen Antikrundan till stan – och jag tänker gå dit med några små saker. Självklart hoppas jag på att få veta värdena, men jag vill också veta mer om härkomst och ålder. Vem vet… jag kanske blir snopen då också..?

Och just nu gjorde jag mig själv snopen genom att tipsa mig om att det går att ta med mig boken jag ska recensera och en filt ut – utomhusläsning skulle funka idag!

PS Jag ser det inte som gratisjobb att hjälpa familj och vänner. Sånt gör en för att en vill.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jordstorm

Ett inlägg om en bok.

---

 

Jag fick så många fina och bra böcker i julklapp förra året! Bland annat fick jag två av Mons Kallentofts böcker. För ett tag sen läste jag ut Zack, som jag fick av Jerry. Idag läste jag ut Jordstorm, som jag fick av mamma. Nu är jag rätt matt i lacken…

Att livet varken är enkelt eller rättvist vet både jag och den fiktiva polisen Malin Fors. Som vanligt drabbas vi ofta av flera olyckor samtidigt. I Jordstorm hittas folk mördade. Men först är de stympade. Dessutom är en ung tjej försvunnen. Fallen hänger samman och snart startar en jakt mot klockan. Mitt i allt försvinner Malins dotter i Afrika. Det är en jakt Malin inte kan ge sig in i. Men tro nu inte att det räcker. Det slutar faktiskt inte med detta utan…

Fy te rackarns vilka spännande böcker han skriver, Mons Kallentoft! Jag slukar och slukar, läser och läser, vill inte sluta läsa. Och när jag måste sluta läsa, för att boken har tagit slut, börjar jag direkt invänta nästa bok. Så skynda dig, Monsen, att skriva nästa!

Toffelomdömet blir det högsta. Det här är en riktigt spännande bladvändare från en miljö (Linköping) nära mina hemtrakter (Metropolen Byhålan).

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nog för idag

Ett inlägg om att det får räcka.

---

 

Jag sparar min gran till i morgon. Granen på gården får stå kvar – den rotade sig för några år sen, redan.

Nu är det nog för idag. Det får räcka. Julavmöblingen har skridit framåt och två maskiner tvätt är avklarade. Utanför har det snöat sen mitt på dan. Det ser riktigt juligt ut. Därför lämnar jag kvar elektriska stakar och stjärnor och min äkta julgran. Men bara till i morgon. Tror jag.

 

Mina vänners hem är tillsett och djuren är matade. Jag har telefonerat med en annan god vän än den jag pratade med igår, tillika en före detta arbetskamrat, med betoning på det senare. Det är gott att ha vänner. Att inte vara ensam. Kretsen av vänner som man har i verkliga livet behöver inte vara enorm. Det är nog med några få, riktigt goda. Tack för att ni finns!

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den hemliga historien

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ganska nyligen gjorde jag författaren Donna Tartts bekantskap med Steglitsan. Donna Tartt har endast gett ut tre romaner. Det har gått många år mellan böckerna. Alla tre är de dessutom tegelstenar. Idag på förmiddagen läste jag ut hennes rosade debutroman, Den hemliga historien.

Richard Papen tar sig från sitt torftiga ursprung genom att förfalska sin pappas namnteckning till Hampden College. Föräldrarna verkar emellertid närmast lättade och Richard återser dem inte. I stället dras han till ett exklusivt gäng intellektuella ungdomar på colleget. Han lyckas ta sig in i gruppen som får mycket speciell undervisning i grekiska av den märklige läraren Julian. Ungdomarna testar de flesta gränser. Med alkohol och droger i överflöd går gruppen mot en katastrof. Det blir en hemlighet som vissa av dem får svårt att bära – det handlar nämligen om ett mord…

Den här boken skulle ha kunnat heta den Den hemska historien eller Den hemska hemligheten. För det är nåt riktigt ruskigt gruppen gör. Var och en av gruppmedlemmarna skildras som väldigt komplexa typer, i mina ögon ganska känslokalla, dessutom. Även berättarjaget Richard, faktiskt. Men när ungefär 200 sidor återstår av boken tycker jag att den bara blir rörigare och rörigare. Ungdomarna snärjer in sig i historien, de ljuger och ingen visar egentligen sitt rätta jag. Det för naturligtvis med sig att ingen kan lita på nån annan – vilket i sin tur leder till nästa katastrof.

Boken är välskriven, men jag tycker att den blir för tung. Det går bara ut på att hålla sig på benen med hjälp av droger. Klarar man det inte själv hjälper nån eller några i gruppen till. Allt handlar förstås om att man inte ska bryta ihop och råka berätta sanningen för nån. Jag tycker nog att just den här hemligen historien inte hade behövt dras ut över 700 sidor. Det hade räckt med… 500.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Övervinna hinder…

Ett inlägg om att det är lite tufft.

---

 

På väg mot nya hinder?

Det är lite tufft just nu. Eller just nu och just nu… Det har det varit länge, tack vare somliga. Och mig själv. Mest för att jag har nån drift att säga sanningar. Inte så att jag måste säga sanningar hela tiden. Jag försöker alltmer välja mina strider. Men ibland har även jag gränser. Då spelar det ingen roll att jag börjar vänligt – jag blir ändå alltid skurken i slutänden. Eftersom det är så kan jag ju lika gärna bli skurk på riktigt, eller..?

Det är många hinder på min bana. Mycket att försöka ta sig över, kämpa med och emot. Inte har jag det värst bland människor, fast jag börjar känna att det snart räcker. Ska jag aldrig mer få känna mig trygg igen?

Igår fick jag två nej på jobb jag hade sökt. Ett av dem var för ett jobb jag verkligen ville ha. Ovanpå det försöker a-kassan och jag kommunicera. Det är svårt, de har för många kockar inblandade och jag är för ärlig. Det tär. Allting tär på mina krafter och min energi som jag så väl behöver till vettigare saker än att diskutera 20 minuters arbete. Mitt liv står stilla. Hindret, som ställdes upp framför mig 2009, står där fortfarande. Jag försöker och försöker komma över det, men puttas hela tiden ner till ett liv i nån sorts standby-läge. Jag kan inte ens gifta mig på grund av detta. Vissa dagar är jag frånvarande för att kraften bara har runnit ur mig. Andra dagar kommer jag igen. Men jag vet inte hur många gånger till jag orkar...

Att få höra att man inte bryr sig om sin omgivning gör ondare än du tror. För jag bryr mig om, det är bara det att jag inte alltid har kraft. Eller tid. Det tar nämligen tid att vara arbetssökande. Som arbetssökande ska du nämligen:

• aktivt söka jobb
• leta lediga jobb
• skriva skitbra ansökningar
• försöka kommunicera med a-kassan
• rapportera dina aktiviteter till Arbetsförmedlingen
• gå på intervjuer
• hantera nej på sökta jobb
• ta kontakt med folk och företag där det kanske kan finnas möjlighet till jobb

Med mera. Så du ser. Det är ett ständigt arbete att vara arbetssökande. Idag har jag i alla fall hittat och sökt tre jobb som verkar intressanta. Och så har jag tagit en kontakt med ett företag där jag en gång var kund (ja, det är lite ironiskt, men…). Jag önskar ingen en tillvaro som arbetssökande. Men att prova på hur det känns under en vecka tror jag skulle skapa en helt annan förståelse.

Igår fick jag inte bara nej, jag fick också veta att en före detta arbetskamrat hade gått bort. Nu är vi bara tre i livet av sex som en gång jobbade just där. De tre som har gått bort var relativt unga. Det är inte så konstigt att jag till exempel hatar rökning – den dödar ju faktiskt människor.

Nu ska jag samla ihop skärvorna av det som är jag och försöka skutta över ett av dagens hinder. Komma igen, bita ihop, inte bryta ihop, ta nya tag. Till middag ska jag laga lax och det blir man smart av, har jag hört… Kan behövas just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nationaldagsplaner

Ett nationaldagsinlägg.

---

 

Denna hissas idag. Tyvärr är himlen inte lika blå i skrivande stund som på bilden…

Jag erkänner. Jag tillhör det där gänget som inte firar Sveriges nationaldag. Dessutom tillhör jag gänget som använder sin lediga dag till att åka till IKEA. Men jag tillhör inte gänget som hånar den som vill fira dagen. Det kan finnas många skäl till att man vill fira. Ett kan vara att man har tvingats lämna sitt hemland och kommit till ett nytt land där man ska stanna för att leva. Tänk på det ett par gånger innan du hånskrattar! Det är dagens oombedda råd – från mig, för en gångs skull.

Såga eller sågad..?

Naturligtvis klarar jag inte av att åka till IKEA på egen hand. För gissningsvis är där horder av människor idag. Jag har en dejt med min Fästmö, som jag ska plocka upp i bilen på vårt speciella mötesställe.

Vi har två ärenden på IKEA. Ett av dem är att titta på trall till ballen*. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska lägga mina pengar på det nu när jag snart inte får in nån lön igen. Men jag fick skatteåterbäringen igår. Den räckte gott och väl till mina nya däck. Det blev ett par tusenlappar över. Och trall till ballen skulle, enligt mina beräkningar, gå på nånstans mellan 800 och 900 spänn. Tål att tänkas på… Sen skulle det få mig lite sysselsatt med nåt vettigt en stund också, att lägga trall, alltså. Inte enbart sitta vid datorn, som är på väg att lägga av nu (stordatorn, i alla fall), eller hänga över en bok (för tillfället Kranvridarna). Och såg har jag. Jag har tittat i lådan med verktyg i mitt linneskåp (där har väl alla sina verktyg, i linneskåpet, menar jag?..) och där ligger sågen jag fick av pappa kvar.

Öl och ostbågar kompletterade min middag igår.

Snart tillrar mitt mobillarm för att tala om för mig att jag ska kliva ur sängen. Det har jag redan gjort. Annars skulle jag ju inte sitta här och skriva. Men jag ställde alarmet ifall att. Och ursprungstanken var att jag skulle ut på en mini-after-work igår kväll, nåt som kunde ha gjort mig trött. Nu blev det inte så. En av personerna valde att hänga med ett gäng ut på orten där vi jobbar (undrar bara hur h*n tog sig hem sen när det inte går några tåg…). Den andra hade eventuellt nåt annat för sig och skulle höra av sig med besked. Jag hörde inget. Därför tog jag bilen bort till restaurangen och köpte med mig en kycklingtallrik hem. Slukade den (ja, maten på den, alltså, inte tallriken i sig!) med en starköl. Maten var inte god. Jag slängde halva portionen. Lite senare på kvällen fyllde jag på med ytterligare en öl samt en skål ostbågar. Idag har jag inga middagsplaner alls, men nu ska jag i alla fall äta lite frukost så jag orkar med horderna!

På tal om horder ser jag en av de gapande männen som lekte med segway igår gå och städa på sin uteplats. Han ser inte lika pigg ut idag som igår kväll och han skriker eller skrattar definitivt inte. Men han städar och gör ordning efter festen. Själv städade jag i badrummet och inne i toa-/duschrummet igår. (Jag kunde ju inte sitta på ballen, eftersom jag inte orkade med de skrikande och skrattande gubbarna.) Det behövdes. Städas, alltså. Nu tänker jag stilla:

Å, så skönt att slippa städa när man är bakis…

Idag ska jag nämligen inte städa. Och jag är inte bakis…

*trall till ballen = trätrall till balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny på jobbet?

Ett inlägg om att vara ny på jobbet.

För ett tag sen läste jag en artikel i Dagens Nyheter om att vara ny på jobbet. Artikeln innehöll en del råd, dessutom, som baserade sig på arbetslivsforskaren Samuel Wests forskning vid Lunds universitet.

De främsta råden från Samuel West är att vara ambitiös och jobba hårt. Den sociala biten får man heller inte glömma bort. Men naturligtvis ska det vara lagom av allt. Han säger bland annat i artikeln:

[…] För att klara sina arbetsuppgifter behöver man ofta ha en god relation till sina kolleger, därför kan det vara bra att försöka lära känna dem direkt. Men å andra sidan, om man bara pratar och aldrig riktigt jobbar, kommer man troligtvis inte att få fortsätta på arbetsplatsen […]

Balans är viktigt, enligt Samuel West. Man ska inleda lite lågt, men ta mer plats stegvis. Skälet är att man som ny blir skärskådad av dem som redan jobbar på stället. Därför ska man inte gå hem tidigare eller fika längre än andra och man ska inte heller försöka imponera. Festnissar och skitsnackare riskerar att får dras med den stämpeln resten av anställningen.

Eftersom jag har bytt arbetsplats fyra gånger under de senaste tre åren (även om några var inom samma företag) vet jag hur viktigt det är med ett första intryck. Allra helst om man är där för en tidsbegränsad period, kanske i syfte att utföra ett visst avgränsat arbete.

På min förra arbetsplats var det högt i tak.

Ett råd som jag fick av en klok handläggare en gång var att le. Jag skulle le och vara glad och trevlig. Det gjorde jag på min förra arbetsplats. Det var nämligen inte svårt, jag trivdes väldigt bra, framför allt för att där var högt i tak. Men det räckte naturligtvis inte när besparingens vindar drog fram. Och jag hade ju bara en visstidsanställning.

Det jag har lärt mig nu den senaste vändan är att försöka lita till mig själv och inte utgå från att andra hjälper den som är nyanställd. Det finns, som sagt, många saker man som ny inte känner till. Många förbindelser man inte vet nåt om. I mitt före detta arbetsliv längre tillbaka i tiden fanns en nepotism av sällan skådad omfattning, till exempel.

Mina främsta råd till den som är ny är:

• Lita på dig själv!
• Var social, men inte för mycket.
• Lär dig hitta pärlorna bland kollegorna. Finns de inte i den närmaste omgivningen finns de nån annanstans. För de finns!

Expertens råd i korthet ur DN-artikeln:

• Var nyfiken på dina kolleger.
• Bjud på dig själv och ditt privatliv, men var inte för intim.
• Var försiktig med kritik av arbetsplatsen.
• Försök prata med dina kolleger från början, men var försiktig med att ta över.
• Försök att prioritera arbetsuppgifterna lika mycket som den sociala biten. Ställs du vid ett vägval mellan att vara social eller visa att du är ambitiös, välj då att vara social. Men försök i möjligaste mån att prioritera båda delarna lika mycket.
• Undvik att prata illa om chefer och kolleger. Det kanske kan verka som ett sätt att skapa band mellan dig och andra, men du kan aldrig veta vilka allianser som finns på arbetsplatsen.
• Gör inte mer jobb än du ska när det gäller själva arbetsuppgifterna. Annars riskerar du att få mer jobb än du klarar av längre fram.

Har DU några goda råd att ge till nån som börjar ett nytt jobb? Och vad tycker du är viktigast när man tillträder en ny tjänst? Skriv gärna några rader i en kommentar!

Livet är kort.

Read Full Post »