Morot för inspiration

Ett inlägg om inspiration och morötter.

---

 

Nä, morötter gillar jag INTE. Jag vet att de är nyttiga för såväl ögon som hud och de är visserligen sniggt orange. Men goda är de INTE. Däremot används de ofta som bildligt uttryck för att locka nån, vanligen en envis åsna, till nåt. Envis är jag, det vet jag och många tycker att jag är en åsna, det vet jag också. Fast även en sån dålig och tämligen värdelös varelse som jag behöver lockas och inspireras.

Alla behöver bildliga morötter. (Skålen på bilden finns på Erikshjälpen i Uppsala och kostar 25 kronor.)

 

Även en sån som jag behöver input och nåt nytt att stoppa i hyllorna.

För ganska länge sen anmälde jag mig därför till en skrivarkurs i Stockholm. Det är en endagskurs och jag har inte frågat nån Myndighetsperson om lov att åka, eftersom min kontaktperson vid Myndigheten inte har hört av sig på tre månader, trots att det står i handlingsplanen att h*n ska göra det en gång i månaden. Så jag åker ändå. Kursen är dessutom kostnadsfri och såväl fika som lunch bjuder Offentliga Journalister på, en avdelning inom Svenska Journalistförbundet som jag tillhör. Ja, jag är ju dubbelansluten. Mitt huvudfack har inte lyft ett finger för att hjälpa eller peppa eller stötta på över sex och ett halvt år. Elaka tungor säger att det är ett fack för gamla kärringar och att ombuden är människor som har för lite att göra på sina jobb. Jag är själv en gammal kärring, men jag är utvecklingsbar. Så när OJ bjöd in mig på en dags kurs (det är bara tågbiljetten jag behöver införskaffa) nappade jag självklart. För även en sån som jag behöver få input och nåt nytt att stoppa in i sina hyllor.

Idag landade programmet i min inbox. Det ser ut som om jag (och min dator) får en spännande dag i slutet av månaden! Bland annat ska jag

• träna min iakttagelseförmåga och hitta ord för att beskriva
• lära mig gestalta i stället för att redovisa
• bli bättre på att ”gå nära” den jag intervjuar/porträtterar

Äntligen får jag göra nåt mer stimulerande än att… etc etc

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En resande

Ett resande inlägg.

---

 

Resväg.

En kan likna livet vid en resa. Jag reser hela tiden. I mitt inre. Några längre yttre resor kan det emellertid inte bli tal om för min del. Det är därför jag är så otroligt beroende av min lille bilman Clark Kent. Ibland kan jag åka buss, ibland tåg. Men jag gör det ovilligt. Bilen gäller för korta, yttre resor. Då ser jag en hel del som händer på våra vägar. Ibland tar jag mig för min panna. Skriker i min kupé.

Det har skett så många olyckor på sista tiden, inte minst på sträckan mellan New Village och Förorten. I nio fall av tio är jag säker på att olyckorna har med mobiltelefoni att göra. Det inte bara rings bakom ratten, det messas och surfas också. Och då kan man ju inte hålla ögonen på vägen och medtrafikanter.

Häromdan läste jag på nätet att Mats Östman, han som är polisens trafikchef i region mitt, vill stoppa så kallade epa-traktorer. Det tycker jag är ett bra förslag, särskilt som dessa är lätta att trimma och förs fram av tonåringar som ibland tycks tro att de är odödliga. Alla andra är visst odödliga också, enligt en del. En olycka drabbar ju sällan bara den egna personen utan flera andra. Men nej. Ingen är ju odödlig. Bilar, inklusive epa-traktorer är hårda, människor är mjuka. Dessutom har epa-traktorerna inget existensberättigande generellt sett längre. De kommer från tiden efter andra världskriget när det behövdes jordbrukstraktorer för att modernisera jordbruket. Dagens epa-traktorer har inget med jordbruk att göra. I vårt län finns det 769 epa-traktorer som får köras av den som är 15 år och äldre och har mopedkörkort. Ett sånt körkort tar en över en helg. Ett körkort för bil tar många månader att ”få” och det krävs både flera teorilektioner och flera körlektioner. Sen skadar det inte heller om barn får trafikundervisning i skolan. För en parkeringsplats, till exempel, är inte nån lekplats lika lite som en gata. För övrigt kör jag bäst i hela världen. Enligt mig själv. Och jag kör aldrig – och har aldrig gjort! – med alkohol i kroppen.

Ingen alkohol vid ratten! Den här resväskan är dock antik och observerades vid Mjödstugan i Gamla Uppsala för ett tag sen. Pris: 3 500 kronor.

Den inre resan… Jag vill helst inte tänka på den. Inte formulera ord om den heller. Glädjen är borta från skrivandet. Ändå fortsätter jag, som driven av demoner, tycker somliga. Det skiter jag i. Jag gör det jag måste. En andra del, en fortsättning, i annan riktning, på den första, på berättelsen om det som hände, börjar formulera sig i huvudet trots allt, men att få ner den när jag inte ens vill tänka på den… Ja, ekvationen blir omöjlig. Och bloggen, som har varit ett andningshål och nästan ett rent nöje, har blivit nåt kvävande och en ren belastning. Men jag har lovat mig själv att driva den till målet, slutet. Nio procent kvar av utrymmet. Se Skoga och sedan…

De allra sista orden i en författares allra sista verk.

För övrigt blir det inget besök på nåt boksläpp i kväll. Det känns inte… bra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »