Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 6 september, 2015

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Jo jag har en och annan vän. En av dem är fotograf och heter Henry Diltz. Äh, jag bara skojar! Min vän heter nånting heeelt annat. Men vännen är fotograf, tar bra bilder och tyckte att jag absolut skulle se en dokumentärfilm om Henry Diltz. Just den kvällen filmen gick var jag… låt oss säga… lite håglös. I kväll är jag… lite mindre håglös och tvingade Fästmön att se Rockfotografen Henry Diltz – pojken med kameran.

Henry Diltz

Henry Diltz fotad av Henry Diltz. Med en riktig kamera. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

Naturliga nätstrumpor.

Naturliga nätstrumpor. Min bild, Annas ben.

Häromdan sa jag till min vän att jag är så avundsjuk på dem som kan ta bra porträtt. Nån

people person

är jag verkligen inte – vare sig i livet eller med kameran. Den knappa timslånga filmen om Henry Diltz gjorde mig… så glad. Han är nämligen uppenbarligen just en

people person, 

men han gillar också att fota vattenposter, golv och kossor. Henry Diltz bilder är fantastiska i sin enkelhet. Han ser det sköna i det lilla – och när det gäller människor, det oförfalskade, osminkade.

Nu ska jag kolla om det finns några böcker med Henry Diltz-foton som jag kan få tag i (låna, köpa billigt) så att jag kan titta och njuta, för på Play ligger filmen bara kvar till början av oktober. Människor, däremot, kommer jag aldrig att förstå mig på. Det är totalt lönlöst att jag försöker lära mig ta porträtt. Jag får fortsätta plåta blommor, vattendroppar, spindlar, träd, Televinkendockor, bokhyllor, lustiga mönster, möjligen kroppsdelar- ja, sånt som inte kan göra mig illa. Så där som människor kan.

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett anekdotiskt inlägg från dåtid med upplösning i nutid.


 

Televinken 1

Televinken – en riktig trasselgubbe.

Under några år som barn bodde mamma, pappa och jag i Småland. Vi hade tjänstebostad vägg i vägg med redaktionen där pappa jobbade. I huset bredvid, på bottenvåningen, så en såg varje gång en gick in genom porten, låg först en fotografateljé, därefter… en leksaksaffär. Det sägs att jag var ett mycket snällt barn som sällan tjatade om att jag ville ha saker. Men nån gång besöktes leksaksaffären. Och en gång blev jag riktigt, riktigt kär i en sak.

Som barn var jag inte mycket för att leka med dockor. Det var småbilar jag gillade. Morfar gjorde ett dockhus och ett garage. Det var garaget jag lekte i. Men det fanns en docka som jag gillade skarpt. Det var Televinken, känd från barn-TV tillsammans med tant Anita på äldre stenåldern. Ja alltså på den tid barn kallade kvinnor över 20 för tant respektive män för farbror. länge sen!

Televinken 2

Hängig men glad och uttrasslad Televinken. (Det ser inte ut som om trådarna är uttrasslade men de är det!)

Och en gång, i leksaksaffären, såg jag en Televinkendocka! Jag tror aldrig jag varken före eller efter har gråtit mig till en sak, men den gången gjorde jag det. Till sist togs pengar ut på min bankbok. Jodå, trots att jag var typ fem år hade jag koll på att jag hade en bankbok. Säkert var det mycket pengar som skulle ha gått till utbildning senare i livet eller så. Arbetslöshet fanns inte på 1960-talet, för då ”importerade” Sverige arbetskraft från andra länder. Kanske hade jag inte gråtit mig till Televinken om jag hade vetat vad som komma skulle.

Sen var det så att den där Televinkendockan ju var alldeles för avancerad för en liten flicka. Varje lem (armar, händer, ben och fötter) har dubbeltrådar och det finns trådar till huvud och kropp. Nej, det blev bara ett enda stort trassel av Televinken. Och snart hamnade han i en låda och lektes aldrig med – precis som mina föräldrar hade förutspått och sagt. Yes, mammi och pappi, ni HADE rätt! (Den gången…)

Men av en viss anledning plockades Televinken fram idag. Fästmön gav sig på honom först, jag därefter. Envisa som synden eller med ett stort mått av sisu – vi lyckades trassla ut Televinken! Jag behöver nu en krok i taket där jag kan hänga trähandtaget så trådarna inte trasslar ihop sig igen. Tills vidare får den unge mannen hänga på gaveln till en av deckarhyllorna i min hall. Där ser han verkligen ut att trivas.


Och nu är det bara nio procents utrymme kvar på den här bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Alice i SpegellandetVilken ära det var att bli tillfrågad om jag ville läsa och recensera Lewis Carrolls Alice i Spegellandet! Men… boken kom ju ut redan 1871..? Ingen direkt nyhet… Jo, ett ganska nytt förlag har gett ut boken alldeles nyssens i en svensk nyöversättning. Tänk att det finns förlag som gör såna fantastiska saker! Tack Vaktel förlag för Alice i Spegellandet!

Boken är den mindre kända uppföljaren till Alice i Underlandet. Men kanske blir tvåan mer poppis när Walt Disney Studios Motion Pictures nu har satt tänderna i boken. Filmen har premiär våren 2016.


Att ge sig på en nyöversättning
 av detta märkliga verk är sannerligen en utmaning! Boken inleds med att flickan Alice leker med sina kattungar. Hon börjar… låtsas. Och det bär sig inte bättre än att hon kliver rakt in i spegeln och hamnar i – Spegellandet, förstås. Där träffar Alice på schackpjäser och andra underliga figurer. Alla kan de tala, men det de säger är mest… konstigheter och nonsens. Eller..? Jag tycker till och med att de är rentav oförskämda.

Nej jag tycker inte att det här är nån barnbok. En ska inte låta sig förledas av det rosa omslaget! Enligt förlagets följebrev är bokens målgrupp den läsekrets som gillar Tolkien och Liftarens guide till galaxen. Till den kretsen hör inte jag. Jo, jag har läst den senare, men varken läst eller sett Tolkiens verk. Icke desto mindre njuter jag av de 100 sidorna och skildringen av den parallella och helgalna värld som Alice kliver in i. Eller är det i själva verket så att det är vår värld är den galna? I Spegellandet går det inte att låta bli att prata om glömska eller att en kanske inte vill bli vuxen. Sånt döljer man helst här.

Jag ska inte avslöja för mycket. Den som vill läsa en väldigt annorlunda bok lär få ut mycket av Alice i Spegellandet. Boken innehåller sir John Tenniels originalillustrationer samt ett mycket intressant förord av Lewis Carroll-experten Michael O’Connor. Av detta förord får jag veta det underliga att Lewis Carroll först berättade sagan om Alice äventyr under jorden på min namnsdag exakt 100 år före min födelse… Tillfällighet eller parallell värld..?

Toffelomdömet blir det högsta. Den här nyöversättningen är ett litet underverk.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »