Professor Frans och den siste Sturen

Ett inlägg om en bok.

---

 

Åter är det höst och dimman sänker sig över gaslyktorna i Uppsala. Det ska firas Gustaf Adolfsdag och Frans Stenberg, professor i egyptologi, ser fram emot en gemytlig kväll tillsammans med sin assistent Henning med flera. Men i självaste Domkyrkan sker något förfärligt och professorn får mer levande kungligheter att tänka på än Gustaf II Adolf.

Mohamed Omars andra bok om professor Frans, Professor Frans och den siste Sturen, hittade vägen ner i min postbox häromdagen. Jag greppar den cirka 60 sidor långa novellen – eller kortromanen – och strax sveps jag som sist in i dimmorna. Mohamed Omar är mästerlig när det gäller att bygga upp en kuslig, fuktig stämning bland gaslyktor och facklor och något som droppar i katedralen…

Det är ett annorlunda Uppsala författaren tar med oss läsare till. Här blandas det fiktiva med verkligheten, även vad gäller persongalleriet. Särskilt nyfiken blir jag på den bittre antikvitetshandlaren Christofer – har han någon verklig förebild, tro?

Hänvisningarna till Star Wars, som jag personligen inte känner så mycket till, blir lustiga och får dessutom en konkret och beskrivande funktion, framför allt i slutkampen.

Att tidsbestämma när händelserna utspelar sig är omöjligt, men i någon sorts nutid är det ändå. Det blir extra roligt med referenser till aktuella debatter såsom genusdebatt, tankar om medborgarlön, rökförbud, välutbildade invandrare som jobbar som lokalvårdare, det segrerade Gottsunda med mera. Frenologi häcklas – med rätta, enligt min mening.

Allt detta utspelar sig kring händelsen – någon har stulit Sturarnas kläder, de som visas upp i Domkyrkans skattkammare. Men kärnan är ett försök till hämnd genom kungamord.

Detta är en helt fristående uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet (2014), men professor Frans och lärjungen Henning är desamma. Även denna gång är omslaget gjort av duktige Olov Redmalm. För hur det än är spelar omslaget en stor roll i vår första bedömning av en bok. När det sen gäller inlagan har den givetvis största betydelsen. Det här är en liten bok som tilltalar mig, trots att jag inte är någon riktig sci-fi-fantast.

Båda böckerna är utgivna på Agueli förlag, ett litet förlag som drivs av författaren själv och vilket han även gett ut en diktsamling. Vill du veta mer om boken eller köpa den hittar du mer information här.

Toffelomdömet blir högt.

Här kan du läsa vad jag har skrivit om Mohamed Omars tidigare böcker:

Diktboken Skymning öfver Upsala (utgiven på Björkmans förlag)

Diktboken Natt öfver Upsala

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens citat den 3 september 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Det är inga ungar ute om eftermiddagarna och kvällarna och gungar.

Dagens citat hittar jag i UppsalaTidningen (<== lika trist webbplats som dess ägare lokalblaskan). Det är Susanne Limström, kvartersvärd på Uppsalahem, som säger följande apropå att Uppsalahem, tillsammans med hyresgäster, har samlat bostadsområdet Tuna backars historia i en bok:

[…] Vi fick höra att vaktmästaren gick runt till alla och önskade god jul, men samtidigt kom med pekpinnar om exempelvis hur man skulle piska mattorna på rätt sätt. Och att gungorna låstes fast klockan åtta på kvällen för att ingen skulle bli störd. Alla dörrar var olåsta och ungarna sprang ut och in hur som helst, […]

Det där med hänsyn kunde de uppenbarligen stava till förr i tiden. Fast klockan åtta på kvällen… Samtidigt, idag sitter alla ungar en och en vid sina datorer och umgås i cyberspace efter skolan. Det är ingen unge ute om eftermiddagarna och kvällarna.

Tyvärr är det bara de boende i Tuna backar som har fått boken av Uppsalahem. Andra får köpa boken, vars titel inte nämns i artikeln.

Fakta: 

• Efter andra världskriget var det bostadsbrist.
• Tuna backar blev ett modernt byggprojekt och en förebild för resten av Sverige.
• Gunnar Leche var stadsarkitekt här i Uppsala.
• Gårdarna byggdes mot sydväst så att det gick att njuta av eftermiddagens sol och ljus och Fyrisån.
• Det byggdes totalt 628 lägenheter för 2 000 personer i olika storlekar. Tanken var att människor från olika samhällsklasser skulle kunna bo i samma bostadsområde.

Källa: UppsalaTidningen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En röd stopplykta

Ett nästintill stoppat inlägg.

---

 

Mitt liv – en röd stopplykta.

Livet är på stopp just nu. Det är som om det lyser en stor, jävla fet och röd stopplykta i ögonen så snart jag öppnar dem om morgnarna. Ska det vara så här? Hur kan jag göra om, göra bra? Det går inte. Det är bara kört. Jag har inga krafter kvar. Inga. Eller jo. Jag öser ur reservtanken, som vanligt. Men det skrapar i den numera när jag drar den tunga sleven mot dess botten.

Tidigare i livet har jag sagt att när en når botten och befinner sig där i den uttorkade brunnen finns det bara en väg – och den leder uppåt. Jag har slutat tro på min ord. Livet är bara en röd stopplykta. Jag har inte makten över det, inte makten över döden heller. Annika Östberg sa

Livet är en gåva!

och jag ville leva just nu, den hösten jag trodde att jag skulle dö. Tavlan ska finnas kvar långt efter mig. Men längst av alla stannar orden.

Den här dan har börjat som alla andra vardagar. Jag har gjort det jag ska, jag har bäddat min säng, druckit min första mugg kaffe som belöning. Nyss blev jag tvungen att stänga fönstret i arbetsrummet för det drog just på en av de leder som gör ont sen ett par dar tillbaka. Jag vill helst ha kyligt här, för jag blir dåsig annars.

Ett par uppdrag ska jag försöka ro i land. Jag måste, för jag har lovat och en Toffla håller alltid (nåja…) vad honhar lovat. Igår kväll påbörjade jag såväl läsningen av en bok som ska recenseras och förberedelserna inför kvällens intervju. Det svåraste blir nog inte läsningen eller att ställa frågor, det blir det sociala. Jag vill helst springa och gömma mig under en filt och sätta den röda stopplyktan utanför min ytterdörr. Men… inga problem! Ingen ringer på här i alla fall. Jag ska gå ut till vändplanen och bli upplockad av en person, som på sätt och vis är både uppdragsgivare och vän, när det är dags. Inte är jag rädd för den personen! Inte är jag rädd för de andra jag ska träffa heller. Nej, det är svårt att förklara hur det känns. Rädsla är inte ordet. Det är mera åt stopphållet till. Att jag inte ska… räcka till, inte lyckas nå fram… Att jag inte ska… duga. Som vanligt.

Inte räcka till, inte duga… som vanligt…

Om jag kan sparka liv i mig, hitta den där droppen i reservtanken, räknar jag med att en recension för två ställen blir klar idag, det lilla reportaget i morgon (möjligen alltför hoppfullt eftersom det ska fakta- och citatgranskas), lördagens recension är ju redan klar och därefter tar jag itu med nästa recensionsexemplar, den rosa boken, nyutgåvan av Alice del två. Igår kväll bestämde jag mig för att tillåta kommentarer på inlägg som handlar om böcker. Det känns inte rätt mot författare och förlag om jag inte har det. Det är ju ändå deras alster, fast mina ord om dem… För att kommentarerna ska publiceras måste de handla om böckerna.

Den blå om professor Frans i Uppsala, den rosa om Alice i Spegellandet.

I helgen skulle jag gärna vilja träffa Fästmön. Det var ett tag sen det blev annat än en träff i bilen. Men Anna blev ju mormor igår – på sätt och vis – och kanske inte kan komma ifrån. Om vädret och krafterna vore OK i helgen kunde vi kanske besöka Ulva höstmarknad. Det är alltid givande att titta på fina – eller fula – saker. Få lite input. Bland årets säljare märks såna som säljer blommor, eterneller, skinn, mejerivaror, ullprylar, halmprylar, träslöjd, smycken, sylt, tyger med mera. Men 15 000 besökare under två dagar (öppet kl 10 – 17)… Det sätter nog min röda stopplykta P för…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagens citat den 2 september 2015

Ett citerande inlägg.

---

 

Kanske blev mitt omdöme igår om Moln över Arcadia lite i negativaste laget. Boken var faktiskt bitvis ganska rolig. Som här…

Meh… vad står det om Ari Onassis..?

Inte nog med att den gamle skeppsredaren hade kroppsljud för sig, han var en flåbuse. EN FLÅBUSE! Det var nog hundra år sen, minst, jag läste den benämningen på en en man.

Och kanske är det så att författaren inte har mycket till övers för män… För vad ska en ha dem till? Just den specifika mannen i citatet fick bottenbetyg av en annan av karaktärerna.

Vad är mannen, står det..?

Men sen var det inte mycket mer roligt med den här boken, dessvärre.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »