Hårda paket och mjuka små… presenter

Ett inlägg om det levande.

---

 

Paket är oftast hårda eller mjuka. Jag gillar ju hårda paket och har alltid gjort det, för oftast har de innehållit böcker. Därför grät jag inte det minsta när jag vittjade postboxen och hittade ett hårt, vitt paket. Innehållet var väntat. Ändå är jag väldigt nyfiken, förstås, på det som finns riktigt inuti, mellan omslagspärmarna, det vill säga inlagan. En deckare – eller snarare psykologisk thriller – av ytterligare en Uppsalaförfattare ska nu läsas och recenseras här och där. Den mycket spännande inledningen gör att jag tror att det är en femtofflare. Men en får se. Boken är bara påbörjad än så länge.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter ett intressant mobilsamtal (som inte har ett dugg med övrigt i det här inlägget att göra) for jag och hämtade Fästmön. Det var dags för ett besök hos bebisarna och deras mamma. Ja, det dök ju upp två små bebisar i förra veckan, två levande små… ” mjuka presenter” som överraskade oss alla. Äldste bonussonen fick agera barnmorska, faktiskt. Jag ska ärligt säga att jag inte är nån kattmänniska, det är hundar som gäller. Fast det hårda toffelhjärtat började nästan smälta idag när jag såg hur de små liven växt sen i förrgår. Det är i vart fall bra att KBT:a sin katträdsla, detta att titta på kattungar – och fota. Jag är fortfarande övertygad om att katter är rovdjur och jag fnyser lite över alla likes på Instagram för att jag la ut en enda kattbild. Men… här kommer ett par till:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sölve & Co

Ett inlägg om en bok, grävande journalistik och en skandal i Metropolen Byhålan.

---

 

För 20 år sen, i oktober 1995, skedde den så kallade Tobleroneaffären. Sveriges dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin hade använt statens kontokort för att handla privat, bland annat två Toblerone. Totalt hade ministern köpt varor för strax över 50 000 kronor. Hon lämnade in kvitton och reglerade i efterhand. En förundersökning inleddes med bland annat misstankar kring trolöshet mot huvudman. Undersökningen las ner. Mona Sahlin avgick.

Några veckor senare bestämmer sig Britt-Marie Citron, nyanställd på Byhålebladet, för att se om det finns några kontokortsaffärer i kommun. En helt sanslös historia om maktmissbruk rullar upp. Vi snackar om betydligt större summor än futtiga 50 000 kronor, vi snackar årslöner och mer därtill. Och Motalaskandalen leder inte bara till avgångar utan till böter och fängelse för några av de inblandade. Britt-Marie Citron får Stora journalistpriset 1996. I boken Sölve & Co (1999) beskriver hon vad som hände.

Det är en närmast farsartad historia som rullas upp. Jag hade ingen aning om att den var så omfattande – jag hade ju lämnat stan redan 1982. Men tydligen seglade det in en man från södra Sverige i kommunen och blev den som styrde och bestämde. Sölve Conradsson var frikostig med både resor och gåvor till sig själv och kompisar och folk han kunde ha nytta av. Sakta men säkert drar Britt-Marie Citron fram det ena efter det andra – trots att kommunens folk gärna håller varandra om ryggen.

Ett kapitel innehåller inklippta citat ur den lokala nyårsrevyn 1995/96. Det är roligt, samtidigt som jag tycker att det är snudd på raljerande och nästan lite synd om de skyldiga. En kan till och med nästan tycka att journalisten är den som orsakat att de närstående till de skyldiga far illa. Men det är ju inte journalisten som har varit grovt trolös mot huvudman. Nånstans tror jag emellertid att både Britt-Marie Citron och jag såg/ser att Sölve Conradsson blev/blir till något av en syndabock. Britt-Marie Citron skriver också på ett par ställen i boken hur rädd hon var att det skulle gå så långt som till självmord.

Det riktigt intressanta, tycker jag, kommer mot slutet av boken när Britt-Marie Citron funderar över hur länge bedrägerierna pågått och hur de kunde pågå så länge, hur det var möjligt. Som jag ser det handlar det om att sossarna – ja, det var de som satt vid makten i Metropolen i 81 år – blev så maktfullkomliga, så egenmäktiga. Varför protesterade ingen? Ja, författaren har en del teorier om detta också i slutet, där hon även drar fram företrädare till dem som dömdes i Motalaskandalen. Samtliga sossar, förstås. För i Metropolen kom du inte nån vart utan partibok.

Hur det är idag har jag ingen aning om. Några vänner och bekanta säger, oberoende av varandra, att kommunen inte är intresserad av att stötta lokala företagare, att kommunen bara anställer folk ur de egna leden (sossar?) och att kommunen är en urusel arbetsgivare där alla fortfarande håller om varandras ryggar. Sanningen i detta har jag ingen aning om. Kanske borde en Britt-Marie Citron dyka upp igen och röra om i grytorna. Vad hon gör idag är inte det lättaste att få fram, men jag tror att hon bor i Norrköping och arbetar som frilansjournalist. Hon har även efter Stora Journalistpriset fått utmärkelser, bland annat Östra publicistklubbens utmärkelse Guldpennan.

De trolösa då? En fack(pamp?) slapp straff helt och hållet eftersom brottet var preskriberat. Fem dömdes för främst trolöshet mot huvudman och fick böter, men villkorligt fängelsestraff, en dömdes för osant intygande till böter och villkorligt. Håkan Carlsson, kommunalråd och sosse, dömdes till fyra månaders fängelse. Men Sölve Conradsson dömdes för grov trolöshet mot huvudman och två års fängelse. Förra hösten avled Sölve Conradsson i Askersund efter en svår sjukdom. Askersund… Ett annat län än Metropolen, men bara fem mil därifrån. Huruvida hans dotter fortfarande arbetar som polis i Metropolen har jag ingen aning om.

Det här är en viktig och ständigt aktuell bok som alla riktiga journalister borde läsa. Och en och annan kommunalpolitiker… Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det är tufft att bli gammal och ensam

Ett rätt svart eller vitt inlägg med vissa färginslag.

---

 

Svartvitt jag.

Jag närmar mig resans slut. Det är inte lätt att inse att en är för gammal. Det har tagit tid. Ensamheten är den svåraste för tillfället. Det trodde jag inte, men den är en av alla strider jag utkämpar nu. Jag kan inte välja mina strider, som nån snorkigt påpekade i ett mejl i morse att h*n minsann gör. Jag är svart eller vit och

allt nu

är det som gäller. Min längtan och mina drömmar och mina mål… vem f*n bryr sig om dem? Jag betalar för viss omtanke, men jag frågar fortfarande alltid nån, på nåt sätt, hur den mår. Varje dag. Det händer att jag får frågan i retur. Då blir jag bara förvirrad och kryper längre in i hörnet.

Nej det här har tagit en vändning som jag inte kunde föreställa mig. Tyvärr vaknar jag om morgnarna. Gör det jag ska. Och sen… Gnistan är borta. Jag får inte ens energi av att städa. Det är så lätt att säga

ryck upp dig!

Till nån annan… Varje förlorad timme är just… förlorad. Tiden kommer inte tillbaka. En blir gammal. Och ensam. Jag telefonerade en stund med mamma igår igen. Orolig, ledsen, utanför. Vi är två, men på var sitt håll.

Det är så många människor jag har suttit intill på allt från kyrkbänkar till parkbänkar som inte lever idag. Snart får jag komma till dem, till där de är nu. Där människor varje dag månar om varandra, har tid och frågar hur det är. Igår läste jag om en person som vill ställa nån till svars för en kär persons död. Så meningslöst… Den döda/e kommer ju inte tillbaka för det. Forever gone tills…

Nån skulle få orange rosor igår kväll. De satte färg även på min tillvaro en stund.

Ingenting blir det av nånting. Inget värd i andras ögon när de inte längre roas. Kanske blir det lättare att andas nu när sommaren håller på att gå över till höst? Jag åkte in till stan igår eftermiddag för jag hade klipptid. M fick skala av kalufsen från huvudet. En lättnad. Vacker är jag inte, men det var skönt. Konstgjord färg har jag inte satt i håret på flera år. Varför ska en försöka se ut som 13 när en är 53? Det är många färger i mitt hår ändå, som det är. Naturligt. Svart, vitt, blont, brunt och grått, till exempel.

 

Sprang (nästan) till mötesplaten för att träffa Fästmön. Hon, som hade jobbat över typ fyra timmar, mötte mig, som hade jobbat under, som vanligt. Vi tittade in i ett par bokantikvariat på Dragarbrunnsgatan. Liksom städning brukar det lugna min oroliga själ. Det funkade inte igår. Lite mat på det. En person tittade så argt på mig. Jag sökte genom minnet, men kunde inte koppla ihop ansiktet med namn, plats eller händelse. Men personen såg väldigt arg ut…

På väg till bussen hem tittade jag in till dagens andra apotek. Äntligen hade mitt e-recept kommit! Nya salvan kändes fet, men verkar ta bättre.

Hemma. Lite TV. Underhållningsprogram om rik och känd familj i USA som bjuder in och blandar andra rika och kända gäster. En behövde inte tänka, bara titta. Blev tyvärr tvungen att starta datorn. Glömde klicka ur en liten ruta. DET har jag inte glömt nu! Om jag kunde skulle jag gå i kloster. Gammal och ensam.

En liten flicka satt och läste mellan en bok om propagandaminister Goebbels och ett verka av Haruki Murakami. Kanske har hon inte varit i skolan på länge.

Det här inlägget som jag skrev häromdan… Det snurrar inuti skallen. En sån som jag är varken intressant eller värd nåt. Regeringen vill utreda varför ungdomar inte går till skolan under långa perioder. Och unga upp till 23 får fri tandvård. Vi gamla kan utebli hur länge som helst från arbetslivet. Våra tänder lagar sig varken gratis eller själva. Att dra ut en tand kostar en tusing. Det förändrar ens utseende, men värken släpper. Tro mig, jag vet.

Idag ska jag tvätta en maskin tjockissvart tvätt strax och så ska jag försöka handla hem lite mat och scanna streckkoder för projektet. Det senare ger mig nåt att göra – och muttra lite över – en stund. I eftermiddag åker vi till Förorten för att titta till bebisarna och tömma pottan. Tacksam för att Anna är här denna vecka!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »