Ett inlägg om en bok.
För ett tag sen fick jag en förfrågan från Bonniers om jag ville läsa en bok och recensera den. Jag läser mycket och gärna. Dessutom var jag lite nyfiken på Kristofer Ahlström, som hyllats av bland andra Leif GW Persson för debutboken Bara någon att straffa (2011). Så jag satte mig ner och lät mig försjunka in i Ett liv för lite, en bok som kom ut i förra veckan.
Det här är boken om Caroline och David – och i bakgrunden föräldrarna Arvid och Ellen. Familjen bor på söder. Barnen är tvillingar, men egentligen var de tre från början. Caroline och David blir tajta. Tills nånting händer. David är lite annorlunda och man får inte vara annorlunda som barn i en skola där alla ska vara likadana, helst. David i sin tur försöker hellre rädda andra människor än sig själv. Och så småningom går hans liv överstyr, medan Caroline tycks inlemma sig i vad som torde vara ”det normala”. Åren går och syskonen träffas inte under en lång period – förrän de blir sammanförda igen av olika skäl.
Det tar några sidor innan jag kommer in i boken. Innan jag fattar att detta är en roman, trots det poetiska språk den har. Orden är som virvlande bilder. Bilderna målas upp framför mig och jag dras in i berättelsen. Det är sköna och vackra ord, men berättelsen innehåller så många skeenden som är allt andra än vackra. Konstigt hur sköna ord kan göra det fula och det svåra begripligt. Sånt som mobbning, elaka barn, psykisk sjukdom, hemlöshet…
Jag kan slå upp boken på nästan vilket ställe som helst och hitta detta fantastiska ordmåleri. Se, jag väljer på måfå sidan… 163. Där målas till exempel…
[…] Låskejsaren verkade hela tiden balansera på randen till en krater av ödelagda liv.
Utanför bussen hade himlen börjat läcka. Regnet föll – först lätt, sedan allt tyngre, som om det med ren envishet försökte besegra juli. […]
Det här är Kristofer Ahlströms andra bok. Jag ska givetvis köpa den första. Och när jag har läst den ska jag vänta på den tredje. Kristofer Ahlström lär bli en prisbelönt författare, mark my words.
Toffelomdömet blir det högsta, ingen tvekan.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 
Jag ska genast börja leta efter hans böcker, tack för tipset!
Ikväll har jag lyssnat på Karin Brunk Holmqvist. Hon kåserade i en timme. Det blev många skratt. Redan när jag var på väg till bion Tusen bitar mötte jag Karin Brunk Holmqvist på stan med sin långa fläta. Den räcker nedanför midjan.
Filmen om Björn Afzelius, vilken film! Jag blev berörd, rörd och väldigt tagen av filmen.
Den första finns i pocket. Den ska jag själv försöka skaffa. Hade du bott närmare kunde du ha fått låna Ett liv för lite.
Häftigt med KBH! Henne skulle jag också vilja lyssna på. Och dra lite flätan (<== genetiskt, från min pappa)
Oj oj, det låter som om jag måste se den filmen osså! Tack för tipset själv! 😛