Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘brittisk polisserie’

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Kommissarie Maggie Brand

Kommissarie Maggie Brand jagar en barnamördare.

Den ena brittiska polisserien avlöser den andra. Jag tittar inte på alla, men de flesta. I kväll hoppade jag in en bit i handlingen av första delen av tre av Den skyldige som gick på TV4.

Handlingen hoppar mellan dåtid (fem år sen) och nutid. En liten pojke försvinner under en grillfest. (Ja, grillar är livsfarliga!) Fem år senare hittar man hans kvarlevor bara runt hörnet från hemmet. (Grannar är eventuellt också livsfarliga, alltså..?) Vi tittare får följa människorna i kvarteret och den drabbade familjen såväl före, som under och efter försvinnandet.

Kanske var det så att jag missade de första tio minuterna, men… jag tycker att det blir väldigt hattigt att skutta i tiden. Samtidigt förstår jag att vi måste få oss till livs nån sorts bakgrund. En bakgrund som ska leda oss mot en upplösning. Hur som helst var det både otäckt och spännande. De två följande avsnitten visas i morgon respektive på torsdag. Väldigt bra och praktiskt att slippa vänta för länge.

Toffelbetyget blir än så länge medel.  Det hela är lite för hattigt för min smak. Men klart höjande var det faktum att Lady Loxley från Mr Selfridge spelar den försvunne pojkens mamma!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det andra av tre långfilmslånga avsnitt om Kommissarie Zen är nyss slut. Och jag med. Alltså, jag är inte slut för att jag blev så upphetsad av spänning, utan slut som i trött. Jag vet inte hur många gånger jag höll på att somna i TV-fåtöljen. Ett riktigt sömnpiller, Sveriges Television!


Kommissarie Zen lunchar med en snygg åklagare.

                                                                                                                                                             I det här avsnittet hittas en död man under en bro. Polisen tror att det är självmord, men kommissarie Zen har andra funderingar. Och hans funderingar leder till en hemlig kriminell organisation, bestående av folk inom kyrkan, Kabal. Så två frågetecken rätas ut under filmen:

  1. Mord eller självmord?
    och
  2. Finns Kabal?

Det börjar så läskigt, men sen faller hela historien ihop. Jag tycker det är gäspigt, helt enkelt. Inte ens lite spännande en enda gång, som förra söndagen. Dessutom tycker jag man anspelar på en fördomsfull syn på såväl italienare som kvinnor och det är inte roligt. Inte alls. Kommissarien, separerad från sin fru, bor för övrigt hemma hos mamma, men dejtar en kvinnlig gift kollega i hemlighet.

Nej. Nej. Det här är inte bra. Brittiska polisserier ska utspelas i Storbritannien, inte i Italien. Det blir bara fel. Bottenbetyg!

Read Full Post »