Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘misslyckad’

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.


 

Fåglar på taknocken

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Vita molntussar på blå himmel

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SkuggsamlarenEn dag när jag vittjade min postbox hittade jag en tegelsten. En litterär sån, alltså. Det var Uppsalaförfattaren Mikael Sundqvist som hade sänt mig sin bok Skuggsamlaren, utgiven 2012 på Långsamhetens bokförlag.

Det tog några dar innan jag hade möjlighet att börja läsa. Det tog också… några dar… innan jag hade läst ut boken. Utgåvan var i storpocket, en form jag inte gillar. Pocketböcker ska vara just pocketböcker, det vill säga i fickformat och lätta att ta med. Det hade aldrig funkat med Skuggsamlaren. Efter tio sidor i storpocketutgåvan sprack limbindningen. Då hade jag 700 sidor kvar att läsa.

I stora drag handlar den här boken om kocken Nelson som hyrs in till Slottet för Den Stora middagen. Slottet är liksom en egen värld. Det är tämligen oklart också vilka som arbetar där och vilka som är gäster. Och vem är Slottsherren? Det äts och dricks, mest dricks, och Nelson blir kär i Ai-Din.

Jag gillar böcker jag kan begripa. Böcker med logiska berättelser – en början, en mitt och ett slut – där allting reds ut och förklaras. Skuggsamlaren är inget av detta. Boken beskriver en sorts fantasivärld. Den har undertiteln En saga. Kanske är den en allegori? Nej, jag blir inte klok på boken. Inte ens när det bara återstår några sidor och Nelson får veta sin egentliga roll (skuggsamlare) och varför han har fått den (han är misslyckad).

På baksidan läser jag att Mikael Sundqvist var en av fyra författare som blev fria i den stora middagen fångutväxlingen i Amazonas 2007. För min del hade det nog varit mer givande att intervjua honom om detta än att skriva om hans bok. Jag förstår nämligen inte boken alls. Detta gör det omöjligt att ge boken ett omdöme.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.


Livet är kort.

Read Full Post »

Dags för veckans höjning (Våffla – vem vill liksom inte äta en sån?) respektive sänkning (Toffla – vem vill liksom va en sån???). Här kommer det:

Våffla

  • Chilibågar (som jag nu bara har en halv påse kvar av- GAH!)
  • Fästmön (som jag bara vill vara med hela tiden)
  • Blogg-läsare som vill mig väl
  • Mig själv (för att jag är heligt förbannad och stark, men stolt nog att aldrig tacka mina belackare för att jag har blivit den jag har blivit. Aldrig.)
  • Sommarbär (om nu inte Kia har rensat alla buskar…)

                                                                                                                                                               Toffla

  • Blogg-läsare som vill mig o-väl
  • Mig själv (för jag anses vara elak och feg och fet och ful och misslyckad och värdelös. Typ.)
  • Tjuriga pojkar (från tre till 80 bast – kommer ett inlägg om det senare!)
  • Fönsterkuvert (roligare post finns…)
  • Damm (det lägger sig överallt, juh, när man har öppet samt takfläkten påslagen)

Read Full Post »

Den gångna veckan har inneburit så många toppar och dalar att jag knappt fattar att jag sitter här där jag sitter. Hur många gånger ska en människa få förhoppningar grusade och fortfarande finnas kvar? Jag har inget svar på den frågan, den är retorisk.


Hur många gånger ska man orka finnas kvar?

                                                                                                                                                            Det var sköna dagar hos mamma. Vi bestämde uttalat att vi INTE skulle prata om Det Svåra utan bara njuta av det vackra vädret, påskmaten, godiset och att få träffas. Jag insåg hur ensam mamma är nu för tiden. Och hur lika vi är på det sättet! Vi behöver båda komma ut i verkligheten, inte sitta hemma och ta emot gäster. Mamma orkar inte ha kaffebjudningar och jag vill inte. Eller jag vill inte träffa nån, som det känns just nu. Jag är för misslyckad. Jag har inte kul eller intressant att prata om. Det jag vill säga kan man läsa om på min blogg, resten är reserverat för familjen.

Det var skönt att få bilen fixad i onsdags. Mekar-Bruden är verkligen alltför snäll och jag hoppas att jag kan återgälda hennes hjälpsamhet nån gång, på nåt sätt.

Mötet i torsdags kändes positivt och hoppfullt, men igår blev bägarens innehåll grumlat på flera olika sätt. Det känns så tröstlöst att försöka när allt ändå handlar om kontakter och inte kompetenser. I morgon bitti ska jag därför iväg och

odla en kontakt.

Idag är det Valborg. Fast här i Uppsala säger man Sista april. När jag körde Fästmön till jobbet tidigt i morse såg vi tre flamsmajor vid en busshållplats, i övrigt ingenting. Jag är så glad att vi inte behöver passera eller åka in i stan idag, för där blir som en krigszon Sista april. Orka… Eftersom Anna jobbar tar vi det lugnt idag. Jag tänker försöka ha middagen klar, eller så gott som, till klockan 16 när hon slutar. Vi funderar sen på att kanske ta oss till en kase i kväll, men just nu när jag tittar ut genom fönstret tornar molnen upp sig.


Tunga moln på ingång.

                                                                                                                                                     Resten av min dag idag består av strykning och lite andra hushållsgöromål samt en del telefoni. Jag skulle också vilja hinna se långfredagens Babel som jag har spelat in på DVD:n. Jag har för övrigt inte sett veckans program heller, så det hoppas jag kunna se under morgondagen.

Read Full Post »

Eftermiddagen blev lite tung. Jag kan inte ge nåt skäl, det kändes bara tungt och ledsamt framåt kvällningen. En massa negativa tankar om hur misslyckad jag är susade in och ut i huvudet medan Fästmön såg en fin lägenhet på nätet. Om vi bara kunde… Men jag bär inte på nån kappsäck med guldpengar, bara på en stor korg sorg.

Uppryckning! Vi, som ju gillar Rejäla Doningar, åkte till XL Grillen för att äta middag (men vi såg inte till Al P.) Fästmön tog hamburgare, jag kycklingburgare och så strips till. Lingondrickan snodde jag två glas av, den var underbar! Jag åt upp nästan hela min burgare och lite strips. Anna var så söt och hon är ofta så full av bus. Den här gången lyckades jag fånga ”BusAnnan” med kameran!


Ögon fulla av bus, eller hur?!

                                                                                                                                                         På vägen hem passerade vi Stormarknaden där vi bland annat träffade Elias förra fröken samt utförde några ärenden. Utanför garaget upptäckte Anna en luftballong på himlen och den skulle hon fota. Själv fotade jag Anna, men det blev en väldigt konstig bild. En pinne i röven och en pinne i huvet, typ…


Vad är det som sticker fram där bak och vad har hon i huvet??? Ibland är man långt ifrån mästerfotograf…

                                                                                                                                                            Nu väntar vi med spänning på sista delen av Whitechapel klockan 21. Jag spelar in Babel på DVD:n och glor på nån annan dag, för programmet går i skrivande stund.

I morgon är Anna ledig och vi tänkte ta en tur ut till Röda Korsets second hand.

Read Full Post »

Older Posts »