Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘förföljare’

Ett hissande och dissande inlägg.


 

Nej då! Jag VET att det är torsdag och att ”alla” väntar med spänning på att få läsa om den Tofflianska veckans höjdpunkter och lågvattenmärken (<== ironi). Samtidigt är det faktiskt juldag och en gammal Toffla måste också få vila Toffelfingrarna lite. Men här kommer de nu, den Tofflianska veckans höjdpunkter (Tomten) respektive lågvattenmärken (Tönten). Det är inte svårare än så här:

Tomten 


Tönten

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite halvfilosofiskt vardagsinlägg om människor och vad de kan hitta på.

 

Robert Aschberg

Robert Aschberg, trolljägare på TV3. (Bilden är lånad från kanalens webbplats.)

Onsdagskvällen tillbringade jag som vanligt med att se När livet vänder på SvT2. Det är inte alltför ofta jag följer en TV-serie som är rätt igenom bra. Lite senare på kvällen noterade Fästmön att det gick en repris av Trolljägarna, en annan TV-serie,  på en reklamfinansierad kanal. Det blev lite av en kontrasternas TV-afton, kan man säga. Medan När livet vänder porträtterar en samling människor som alla i mina ögon ter sig väldigt ödmjuka, porträtterar Trolljägarna bland annat människor som har ett ganska sjukt beteende: så kallade webbtroll. Men naturligtvis fick vi tittare också möta trollens offer. De som är utsatta.

Det var en del ganska hemska historier som presenterades. Många omfattade, förutom rejäla haranger av okvädningsord, också rena dödshot. Fruktansvärt! Jag tycker att det är viktigt att man diskuterar och vågar prata om sånt här. För det tangerar ju också vår grundlagsstiftade yttrandefrihet. Alltså, hur mycket får man sticka ut hakan innan det blir brottsligt/hot/kränkning/hemskt? För de flesta av oss är det givet att man håller sig inom vissa ramar. Självklart kan man balla ur ibland och göra fel och dumt, men att gå så långt som till dödshot är för jävligt, på ren svenska.

Problemet med den här sortens program, liksom även Stalkers, är emellertid att de kan locka fram förföljare och troll ur sina hålor och gömmor så att det får mindre bra konsekvenser för de utsatta. Jag hoppas verkligen att de som utsätts/utsatts för troll och som ställde upp i premiärprogrammet av Trolljägarna inte får det ännu värre nu efteråt. Som jag ser det är det en ganska stor risk för det, tyvärr. Visserligen sägs det att troll spricker i ljuset, men… Den som har råkat ut för förföljare eller troll vill för det mesta bara ett enda: att förföljelserna och hoten upphör. Genom att lyfta fram dessa ljusskygga individer får de emellertid ”publicitet” och uppmärksamhet – och DET tror jag är just det de flesta av dem är ute efter, inte bara att såra och göra illa andra, utan att få sin stund i strålkastarljuset. Vad tror du???

Ett kex kvar

Ett kex i kexfabriken?

I min egen lilla värld, på jobbet på kexfabriken/i besticklådan, finns det inga troll. Men som i alla världar finns det människor man tycker om och människor man… tycker lite mindre om. Idag fick jag efter lunch en hastig, men varm kram på kontoret av en person som jag träffade i ett helt annat sammanhang för några år sen. Jag är urdålig på ansikten och kände inte igenom honom, pinsamt nog. Men det var väldigt, väldigt bra med såväl besöket som kramen för nu vet jag hur mannen jag har en lunchdejt med i morgon ser ut. Det glömmer jag inte i första taget! För övrigt var det inte bara kramen som gör att han blir ihågkommen. Han sa:

Va smaaal du har blivit!

(Jag tycker ju själv att jag har blivit så tjock, men eftersom jag är fåfäng fann jag mig snabbt och sa nåt om att jag ju är minus några tumörer nu, så…)

Visst låter det väl som om jag nog får en ganska fin lunch i morgon???


Livet är kort. I morgon är det fredag. Då kan det bli ”sipps”. (Inblandade individer förstår exakt vad jag menar.)

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.

 

MarcoeffektenNu har jag plöjt. Plöjt en serie i fem böcker om Avdelning Q, en fiktiv cold case-enhet inom Köpenhamnspolisen, ledd av Carl Mørk. Marcoeffekten är den femte och hittills senaste i serien. För visst hoppas jag att Jussi Adler-Olsen skriver fler böcker om Avdelning Q! Och enligt bokens baksidestext är åtta böcker planerade.

Marco i bokens titel är en femtonåring som växt upp som en av Zolas barn. Barnen drillas till tiggare och ficktjuvar. Zola är närmast en sektledare. De lyder honom blint – annars… Men när Marco förstår att Zola tänker se till att han blir av med en kroppsdel – ett sätt att dra in mer pengar – sticker han. Han får hela klanen efter sig. Inte blir det bättre av att han råkar hitta ett lik. Zola och hans gäng får med sig flera kriminella i Köpenhamn i jakten på Marco. Och så småningom sällar sig polisen till jägarna, på sätt och vis…

Rafflande och spännande är jakten på Marco, som gått i gatans skola och lärt sig hur man undslipper förföljare. Men boken innehåller också mycket grymhet och råhet och framför allt, brist på respekt för människoliv.

Det här är en riktigt bra bok och den får förstås högsta Toffelomdöme.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om oväntade klappar och lite annat.


Jag måtte ha varit snäll.
Förvånar det dig? Det förvånar mig. Men idag fick jag två julklappar. Två julklappar på ett jobb där jag jobbar min fjärde vecka. Med posten kom ett paket med julhälsning och fin choklad. Först var jag lite rädd att det skulle innehålla en bomb eller så från nån av mina förföljare – man vet ju aldrig vad galningar kan ta sig för. Men avsändare var företaget som sköter den tekniska servicen av webbplatserna på mitt jobb. Jag vet inte om jag riktigt förtjänar denna, för merparten av asken borde gå till Per som jobbade lite längre än jag…

Choklad o julkort från C9

Julhälsning och fin choklad som jag borde dela med Per.


Arbetsdagen innebar
några planerade möten och insatser, resten blev lite akutprylar. Det handlade om att lägga ut nyheter på externwebben och justera felaktigheter på densamma. Joråsaaatte, nog märks det att chefen är tillbaka… Jag fick bromsa honom lite, för jag tycker inte att vi ska kräkas ur oss nyheter i parti och minut på externwebben…

På eftermiddagen kom Tomtemor på besök. Det var gulliga P från facket som överräckte en julklapp! En julklapp från facket!!! Jag, som har varit medlem i 27 år, fick för första gången en julklapp från facket! Det var väldigt roligt och jag blev glad att jag var ihågkommen trots att jag är så ny. Men det är stor skillnad hur ombudet jobbar här och mot hur ombuden jobbade på min förrförra arbetsplats. (På min förra arbetsplats fanns inte ens mitt fack representerat.)

Biobiljett fr Vision

En biobiljett från mitt fack Vision.


Jag kan meddela
att jag blev väldigt, väldigt rörd för biobiljetten från Vision. Det betyder mycket det här att få känna att man hör till gänget.

Och HEPP så vart det kväller och kolsvart. Jag såg sämre än nånsin när jag körde hem. Mina ögon är mycket trötta när arbetsdan är slut och jag har suttit och stirrat in i en datorskärm i princip hela tiden. I postboxen hittade jag ett nytt julkort, denna gång från Annas snälla mamma och hennes L. Jaa, jag skäms fortfarande, jag kunde ju ha skickat några julkort, i alla fall. 😳 Julkort till människor jag faktiskt bryr mig om och gillar – typ Annas snälla mamma och hennes L…

Julkort

Julkort från Annas snälla mamma och hennes L.


I kväll regnar det.
Jag håller på och städar lite. Har varit ute med sopor också och vattnat kruttorra krukväxter. Ska fortsätta städa på lördag förmiddag, för jag tror inte att mamma kommer förrän på eftermiddagen. gissningsvis ringer hon i kväll och berättar när hon blir upplockad. Det är så skönt att hon fick riksfärdtjänst och får åka taxi från dörr till dörr. Dessutom känns det bra att jag är ledig hela nästa vecka och även delar av nyårsveckan. Måndagen den 30 december ska jag jobba hemifrån och vara tillgänglig mellan klockan åtta och klockan 13. Jag hoppas verkligen inte att det blir nån brandkårsutryckning då…

Mina julklappsinköp är nog klara. Jag hade tänkt köpa nåt mer till mamma, men när jag räknade efter får hon tio paket från mig och det får räcka. I morgon efter jobbet ska jag därför bara handla mat, mest grönsaker och nåt fikabröd tills mamma kommer.

Jag är väldigt trött. Det har varit fyra hektiska veckor på mitt nya jobb. I morgon ska jag luncha med en kollega på kontoret, dock inte en av de närmaste. Det känns som om jag har fått bäst kontakt med andra personer i huset, många finländare, dessutom. Det får mig förstås att tänka på farmor… I morgon ska jag få höra slutet av en historia som inleddes med stulna nummerplåtar och slutade med ett rån. Visst har jag spännande nya kollegor?!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om bokslut, kort och gott.


Det är inte många veckor kvar
på det här året, 2013. Men än har vi kvar både jul och nyår att fira.

Under tiden sitter jag och funderar över vad jag ska skriva i mitt bokslutsinlägg över året. Inte heller 2013 var ju det bästa av mina år. Men det var bättre än 2009 och 2010, när mitt gamla liv rasade samman. På snart fem år har jag åldrats typ fem gånger tio år. Minst! Att åka berg- och dalbana under nästan fem år gör att man blir gammal – särskilt när man inte kan styra åkattraktionen som man vill. Eller ens hoppa av om man inte vill åka.

En gång i januari 2009 var det en man som sa till mig att jag skulle tacka honom för att han förstörde mitt liv. Ja, alltså, han ansåg ju inte att han förstörde mitt liv, han tyckte att han gjorde mig en tjänst. Jag kan inte tacka honom för det, det lär jag aldrig kunna. Däremot är han skyldig till att så många runt omkring mig har lidit – efter det jag råkade ut för. Och det värsta är att den här mannen bara får fortsätta att förstöra människors liv. Det är ofattbart för mig. Helt ofattbart!

blodpenna

Ibland är det ofattbart… så ofattbart att det inte går att skriva om.


Nu tänker jag inte hämnas.
Jag tror på att det finns en rättvisa nånstans, men det är inte jag som är Hämnaren eller Rättviseskiparen. Det finns det andra som är, andra, som har högre positioner än lilla futtiga jag.

Inte bara har jag blivit gammal de senaste fem åren. Jag har blivit ännu konstigare än jag tidigare var. Nu kan till och med jag se att jag är annorlunda och… konstig. Jag har blivit undfallande i vissa sammanhang. Självkänslan och självförtroendet, som jag trodde åkte ner i botten 2009… De var inte ens halvvägs nere jämfört med hur det är nu.

Det är som om jag inte tror mig klara av nånting. Jag säger så ofta

Nej, det här kan jag inte! Jag kan det verkligen inte! Jag fixar inte det här.

Hittills har jag emellertid fixat allt jag har blivit ombedd att utföra. Jag förvånar mig själv, att jag fortfarande är läraktig och utvecklingsbar!

Det finns ett helt gäng med människor som gillar när det går dåligt för mig och min familj. Som gillar när jag gråter av vanmakt, som njuter när jag fortfarande inte har möjlighet att göra vissa saker eftersom min inkomst bara är säkrad till och med februari nästa år. Jag tänker inte alls göra mig några förhoppningar den här gången. Det gjorde så himla ont sist!

Men gänget som tycker om mig är större än det andra gänget, har jag lärt mig under 2013. Det gör mig varm och glad och det ger mig tillbaka styrka och kraft millimeter för millimeter. Inte lär jag bli den jag var förut, men mitt mål är att bli en människa som jag själv kan lita på igen. De senaste veckorna har jag tagit några stapplande steg mot detta mål. Men det är väldigt, väldigt långt borta.

du o jag o kärleken

Jepp. Så är det.


Det händer saker i mitt liv,
precis som i allas liv. En del är bra, andra är dåliga, några är varken eller. För min del gäller det att komma till ro med den person jag är idag. Inte sakna den jag var för fem år sen, tio år sen, kanske. Tillåta mig att vara konstig, osäker och sen… slå till och med mig själv med häpnad lite då och då. Det är vad jag har jobbat med 2013 och vad jag ska fortsätta jobba med.

Och fortsätta tro att det finns en rättvisa. Att den som gör ont och fel på ett medvetet sätt lär sig en läxa. Att förföljarnas osunda vanor drabbar dem själva. Att den som har missunnat mig och min familj ett bra liv, ska få känna hur det är när familjen blir utan. Jag tror på rättvisan. Men, som sagt, jag är ingen hämnare.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om veckans sista dag.


Det var lite rastlöst idag
för min del. Många tankar snurrar just nu. Helgen har varit omtumlande. Den liksom började dåligt och fortsatte… helt väldigt bra. Mycket att tänka på gjorde att jag lämnade Himlen ganska tidigt idag. Det är inte alltid lätt, jag vill ju vara med min kära. Men jag är också min egen hårdaste domare och slavdrivare och det var en del som skulle göras idag.

Anna tittar åt sidan

Min kära.


När jag kom hem
tyckte jag att kyl och frys uppförde sig lite som barn när de har nåt fuffens för sig: de var tysta. En kall hand kramade hjärtat, fick mig att uppsöka toaletten och under en ganska lång stund fundera om jag skulle behöva köpa nya vitvaror. Men nej! Tack och lov inte ännu… Lite senare i afton upptäckte jag dock att min kaffeperkolator läcker. Så det kan bli en tur till nån elfirma i alla fall endera dan… Eller också är det jag som påverkar elektriska prylar runt omkring mig. Du såg kanske vad jag gjorde med Jerrys dator igår…

Jerrys Poltergeistskärm

Poltergeist?


Parkerade mig
framför min egen dator efter att ha packat upp mina grejor och de varor jag hade inhandlat på vägen hem. Skrev. Försökte läsa in mig lite lagom inför tisdag. Sökte tre jobb. Det hade kunnat bli fyra, men ett webbformulär hos ett företag krånglade.

Igår fick jag förresten svar på mina och några ytterligare personers kommentarer angående felaktiga länkar i en lediga tjänster-grupp på LinkedIn. Jag fick ett långt svar där ansvarig berättade att h*n startat och driver gruppen på ideell basis och att h*n därför inte hinner svara så ofta på kommentarer. Jag hade skickat min förra kommentar i augusti, nu hade frågan aktualiserats av en annan person och jag upprepade min fråga. Men jag tänkte först, att det antingen var min dator som krånglade eller jag som var dålig på LinkedIn. Det var inte förrän i augusti som jag startade kontot där, tror jag, och jag kan inte allt än.

Nu fick jag tipset av den som driver just den här gruppen att gå in på den ursprungliga webbplatsen direkt i stället. Det var ett ganska långt svar, men det sa mig faktiskt ingenting annat än att jag uppfattade – mellan raderna – att personen som driver gruppen hade känt sig kritiserad. Det var absolut inte meningen. Ibland är det baske mig inte lätt att veta vad man får säga och vad man inte får säga. Men om nåt inte fungerar är det kanske bra att få veta det..? Självklart hittade jag för länge sen en annan lösning, men när frågan aktualiserades, ville jag veta hur det låg till. Och när inte bara ytterligare en person utan också en tredje person hade samma fel, kunde det ju liksom varken vara fel på mig eller min dator. Jag tycker att den här gruppen är bra, men jobben som finns där har jag oftast hittat på annat ställe först. Och det blir ju lite dumt när vissa länkar inte fungerar. Man tappar lite intresse då. (Undras om jag åker ur gruppen nu..?)

hand i kedja

En del länkar fungerar inte.


Mamma fick ett samtal
och hon pratade i nästan 42 minuter. Men det var inte så mycket ältande idag, mest mot slutet och då, som så ofta, om hennes städning. Jag tycker annars att mamma är duktig som har klarat och klarar sig så bra som hon gör efter det som hände sommaren 2006. Ibland får jag känslan av att hon gått vidare bättre än vad jag har kunnat.

Till middag blev det körv, kycklingchorizo med bröd och räksallad. Jag har läst och läst, för min bok på gång är såå spännande. Men jag får ont i huvudet, trots att jag använder läsglasögon utanpå linserna. Det är jobbigt, men jag vet att det finns de som har värre krämpor, så det är bäst att jag är tyst.

En av mina förföljare ringde och knäppade sig på min fasta telefon. Men jag har fått käft nu och bad personen för sjuhundrfyrtiofjärde gången att sluta ringa hit och sen la jag på. Men herrejisses, hur många år orkar dessa sjuka människor hålla på och förfölja andra?

Spöade en och annan i Wordfeud, messade med ett par kömpisar, men det som krönte den här veckan började klockan 21 på SvT1: Bron! Fy te rackarns så bra och spännande den TV-serien är! I kväll blev det också en del sorgliga känslor. Och nästa söndag går sista delen…

Det var kallt i mitt hem nu i kväll och jag ser att utomhustemperaturen ligger på ett par minusgrader. Jag har tänt ljus som doftar äpple och jag har tryckt i mig lite cheddarostbågar. I morgon inleds min storstädning med köket… Jag är taggad!!!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gångna veckans höjdpunkter och dalar.


Dags att sammanställa
höjdpunkter (förlovat) respektive dalar (förlorat) under den gångna veckan. Fast först en kommande höjdpunkt:

I morgon/På fredag firar vi femårig förlovning, Fästmön och jag! (Hade saker och ting varit annorlunda så hade vi inte bara varit förlovade vid det här laget. Men liv är till för att raseras – och byggas upp på nytt!)


Förlovat

  • Anna (Den bästa fästmön som finns, med det största hjärtat och det klokaste sinnet!)
  • Modet att nätverka (Jag tränar på att bli bättre!)
  • Klara (Nu gången från bloggvän till vän! Fast det gjorde hon redan första gången vi sågs!)
  • Kortet från Hvita Frun (Så glad jag blev!!)
  • Bil 3:an (Som visserligen hade strulat till det med min verkstadsbokning och lånebil, men som ändå utförde det beställda arbetet – service, däckbyte och bromsfix – samt ordnade lånebil. Det är sånt som gör att kunderna kommer tillbaka!)
  • BarnTVseriehelg (Det var jätteroligt!)


Förlorat

  • P-böter (Klantigt av mig att missa rätt p-automat och dåligt av Europark/Hojab att inte ha tydligare p-automater. Den smälte in i betongen med sin färg…)
  • Struligt på bilverkstan (Nej, Bil 3:an, nu får ni nog se över ert bokningssystem!)
  • Förföljare (Alla förföljare har satt sina spår. Inte konstigt att jag är överkänslig…)
  • Skrivartoner (Som bara tar slut och som är skitdyrt!)
  • Att inte glädja sig åt det lilla, riktigt (Att slippa betala elva kronor på a-kassan räcker till mindre än en halvtimmes parkering i stan… Jag har svårt att glädjas åt det.)
  • Krav och oro (Ständiga följeslagare, tyvärr.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Förföljare – personer som behöver hjälp

Ett inlägg om just förföljare och att vara förföljd.


Nu ska jag sätta foten
i ett getingbo. Ett bo fyllt av arga getingar. Men jag är så in i döden trött på att vara rädd. Dessutom sägs det att anfall är bästa försvar… Fast jag tänker försöka redogöra för saker och ting så neutralt som möjligt. Däremot är det förstås min sida av saken. Mina sanningar. Sanningar, som kan vara helt andra än andra människors.

__________________________________________


En av de första gångerna
jag var förföljd var jag runt 24 år. Jag fick nattliga telefonsamtal. För det mesta sa ingen något, men ibland hördes tung andhämtning och ibland sluddrade nån nåt. Det var omöjligt att höra ens om det var en man eller en kvinna. Jag fick förstås inte bara förstörd nattsömn, jag blev väldigt rädd. Det gick så långt att jag polisanmälde. På den tiden fanns inte tjänsten nummerpresentation. Spårning av telefoner var nånting som polisen gjorde – om det var påkallat. Till sist fick jag emellertid veta vem som hade ringt mig. Det var en person i min bekantskapskrets. Vi hade inget otalt med varandra, vi umgicks då och då i samma ”gäng”. Men så plötsligt hade personen ifråga fått nånting för sig. Att alkohol spelade en stor roll i det hela är ingen ursäkt. De nattliga samtalen slutade tvärt när jag skickade över kopior på min anmälan samt resultat av polisens spårning.

__________________________________________


Det året jag fyllde 30
träffade jag en person som jag blev kär i. Vi blev så småningom sambor. Ganska snart började det ringa igen – flera gånger om dygnet. Det är väldigt jobbigt när man ska upp tidigt och jobba. Ingen sa nåt i luren, men det hördes att nån var där. Det var fortfarande före nummerpresentationens tid, så vi drog helt enkelt ur telefonsladden när vi inte orkade längre. Ungefär två år senare flyttade vi och bytte i samma veva telefonnummer. Den första som ringde på det nya numret var… vår Dygnet-runt-ringare.

Då fick jag nog och bestämde mig återigen för att polisanmäla och ha spårning på telefonen. Resultatet av spårningen visade att det var ett X till min dåvarande som ägnade sig åt att telefonterrorisera oss – under påverkan av alkohol, förstås. H*n var, enligt egen utsago i polisförhöret, som jag fick ett referat från, inte ute efter att störa mig utan min dåvarande… Men nu var det jag som stod för telefonabonnemanget. Under förhöret erkände h*n alltså. Det tyckte polisen räckte. De ansåg att bevisningen inte skulle hålla! Vem som helst skulle ju ha kunnat lånat personens telefon – alla tider på dygnet – och ringt. Jag hade begärt ersättning för kostnaden för spårningen, men fick inte det. Samtalen upphörde emellertid – till stor del. Inte helt. Vi blev i stället uppringda och hotade av en bekant till min dåvarande och min dåvarandes X. Sista gången vi hörde nåt från nån av dem var när min dåvarandes X hade tagit livet av sig. Det var jag som tog emot det samtalet och det var jag som fick all skuld kastad på mig. Ett hemskt slut, men ett slut som verkligen visade att vår Dygnet-runt-ringare var sjuk och hade behövt hjälp och vård!

__________________________________________


Jag har haft ytterligare
ett par ”ringare”. De har emellertid inte varit tysta. De har inte alltid varit så smarta heller. Och nu för tiden finns det ju nummerpresentation. Det var en aning jobbigt att personen ifråga också talade om att h*n kunde se mig i min lägenhet – det var en granne som bodde mitt emot, sa h*n. (Här där jag bor är det hus på alla sidor om mitt.) I samband med ett ideellt arbete fick jag hjälp med den ena personen. Detta var efter att jag berättat om Ringaren i gruppen och blivit så arg därför att h*n gett sig på mitt bonusbarn, som oskyldigt svarade i min telefon här hemma en gång.

En ”kollega” till mig gick helt enkelt hem till personen och frågade varför h*n ringde mig. Då upphörde det. Tills en kväll när personen ifråga ringde och bultade på min dörr… Av nån anledning ringde jag inte polisen utan två personer som då bodde nära mig. En av dem kom över, men då hade Ringaren redan försvunnit. Det slutade med att en av mina räddare ringde polisen – för Ringaren låg nämligen utanför på gräsmattan, dyngrak. Återigen alkohol!

Naturligtvis var jag både glad och tacksam åt hjälpen från mina två bekanta. Men jag var inte kåt!!! Därför blev det ytterst obehagligt när en av hjälparna, efter nåt halvår, började skicka snuskiga sms till mig… Naturligtvis när h*n var berusad.

__________________________________________


I början när jag bloggade
var jag en elefant i en glasbutik. Jag var i en akut livskris och tyckte att mina vänner och bekanta vände mig ryggen. Jag kände mig ju också förföljd av en av dem (de snuskiga sms:en). Så jag gjorde det enda jag trodde att jag kunde göra: jag bloggade om bekantingarna, som bodde i mitt närområde. Jag talade inte om deras namn, men uppenbarligen skrev jag så träffande att det tog en av dem mindre än två månader att ”känna igen sig”. Några av dem har inte hälsat sen dess. Det bryr jag mig inte om. En del har börjat hälsa igen ganska nyligen. Några har jag ”pratat ut med”. Och ytterligare några har flyttat eller står i begrepp att flytta. Bland annat en familj, som har försökt få mig vräkt. Vi har yttrandefrihet i det här landet och även om jag inte var snäll hade jag all rätt i världen att skriva på min egen blogg vad jag tycker om folk, som jag gav påhittade namn åt. Men, som sagt, det måste ju ha legat nån sanning i det jag skrev eftersom reaktionen blev så kraftig. I det här fallet handlade det dessutom om att jag vid upprepade tillfällen hade försökt kommunicera verbalt med vuxna representanter i familjen om saker som jag blev störd av.

__________________________________________


Jag ville berätta
om detta för att du inte ska tro att jag är nåt helgon, för det är jag inte. Men det har gått fyra och ett halvt år, nästan, sen jag startade min blogg. Det har hänt saker under den tiden också. Det har bland annat hänt att ett X, som påstår att jag förföljer h*n**, har flyttat till närområdet inte bara för första gången utan för andra. H*n har också, tack och lov, flyttat härifrån – för gott, hoppas jag. Jag tror att h*n insåg att det inte var h*n själv som var rädd och förföljd, utan att det var jag som var rädd och förföljd av h*n**. (Jag har för övrigt varit så ärlig att jag har sagt till h*n**  att jag är rädd för h*n** en gång när vi möttes av en händelse på väg till och från affären.) Jag har bott här hela tiden, medan h*n har valt att flytta hit – trots att jag bor här – två gånger. Då kan man inte vara så rädd och förföljd, tycker jag. (Eller tre, om man räknar den första gången när vi var tillsammans. Men DET är – tack och lov! – preskriberat nu.)

__________________________________________


Det låter som om jag är väldigt drabbad,
men ärligt talat tror jag inte att jag är särskilt unik. Att vara förföljd är nånting som de flesta kvinnor har varit utsatta för. Även män, säkerligen. Förföljarna själva är också av båda könen. Men lik förbaskat är det jobbigt! Det är störande, man blir rädd, man blir arg…

Varför skriver jag om detta NU? Därför att igår kväll ringde det återigen på min telefon. Och det var en av mina förföljare… (En person jag aldrig har träffat, för övrigt!) Syftet med detta inlägg är att lyfta frågan, ventilera och att försöka att inte vara rädd.

__________________________________________


Med mitt förnuft kan jag inse
– och vet själv! – att man kan göra dumma saker när man inte mår så bra. Men vissa människor borde få hjälp att inse att de behöver professionell hjälp, kanske till och med vård, att sluta med sina förföljelser. Det är allt annat än friskt beteende att förfölja nån – på olika sätt – under flera år. Det står jag fast vid. Du kan inte rubba mig.

__________________________________________

Har du varit eller är förföljd??? Skriv gärna några rader och berätta! Om du vill kan du vara anonym för övriga läsare. Skriv då bara ett påhittat nick och en påhittad e-postadress i kommentarsformuläret som du fyller i den första gången du kommenterar på min blogg! Innan din första kommentar publiceras måste administrationsskorpionen godkänna den!

adminskorpion

Administrationsskorpionen i egen hög person.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den gånga veckan à la Tofflan.


Torsdagsmorgon
och dags att presentera den Tofflianska veckans höjdpunkter (gåspenna) respektive lågvattenmärken (värja). Det är faktiskt inte svårare än så här:

Gåspenna


Värja

  • Tuffa dagar (Det är svårt att se att de tillför livet nåt meningsfullt.)
  • Nej (Inte mitt favoritord just nu.)
  • För gammal? (Tja, vad ska jag tro om vem som är åldersfixerad och vem som inte är det..?)
  • Stalkers (Enligt TV-programmet med samma namn är dessa förföljare med social inkompetens och fixering.)


Livet är kort. Det positiva har ändå övervägt med fem mot fyra denna vecka. 

Read Full Post »

Ett inlägg om TV-programmet Stalkers.


Igår kväll
var det inte mycket liv i luckan här. Vi bestämde oss för att titta på TV3:s program Stalkers. Och jag kan meddela att jag blev totalt botad från kiss-och-bajshumor för all framtid.

stalkers programledare

Hasse Aro och Sanna Lundell programleder Stalkers. (Bilden är lånad från TV3:s webbplats.)


Gårdagskvällens program
handlade nämligen om en stalker, en förföljare, som kallades Bajsmannen. Bajsmannen härjade/r på internet, främst på Facebook. Sitt ”namn” fick han i programmet på grund av det faktum att han lyckats publicera bajsbilder på en kvinnas Facebooksida.

Bilderna visades i TV-rutan och jag ljuger om jag säger att jag tittade. Jag blev tvungen att vända mig bort, det var fruktansvärt vidrigt. Hur kan man bara komma på en sån idé???

Vidare har den så kallade Bajsmannen skapat manipulerade bilder där han till exempel har tagit profilbilder av nåns ansikte och monterat på en naken kropp. En av kvinnorna fick till sist nog när mannen gav sig på hans dotter. För det hjälpte inte att polisanmäla eller stänga kontot – trakasserierna och förföljelserna bara fortsatte.

Hasse Aro och Sanna Lundell är programledare. Till sin hjälp har de några experter. Tillsammans med dessa utarbetar de en strategi som sen vanligen leder till att Hasse Aro konfronterar stalkern.

Jag kan tycka att det borde vara polisens sak att göra detta och inte folk från ett TV-program. Inte heller är jag säker på att det är rätt metod att hantera stalkers. I en del fall upphör förföljelserna, medan förföljelserna fortsätter i andra fall. Men vad gör man i sin desperation när varken hot eller bilder eller ens stalkerns IP-nummer räcker för att få polisen att ingripa?

Man kan lära sig mycket av det som sägs i programmet, helt klart. Framför allt tänker jag på beskrivningen av gårdagskvällens nätstalker.

Han lider av en social inkompetens, men behöver för den skull inte vara en ren dåre

sa en av experterna. Och fortsatte:

Men han har en fixering vid vissa människor, i det här fallet coacher.

Den typiske nätstalkaren är en person som tillbringar det mesta av sin vakna tid ute på nätet där h*n förföljer folk – inte nödvändigtvis människor han känner. Så var inte fallet igår, till exempel. Bajsmannen hade inte träffat nån av de två kvinnorna eller mannen som framträdde i programmet och som har blivit/är förföljda av honom.

En av kvinnorna har försökt att få Bajsmannen att sluta genom att försöka kommunicera med honom. Då kräver han nån sorts upprättelse. Kvinnan sa bland annat:

Han vill förhandla så att jag ska framställa honom som så bra som möjligt på nätet.

När jag går till mig själv kan jag bara nicka instämmande. Det var så mycket i gårdagens program som stämde in på det jag själv har upplevt och upplever. Min version av upprinnelsen är att en person och jag hade olika åsikter i ett ämne jag skrev om här på bloggen. För tre och ett halvt år sen, om inte mer nu. Personen uttryckte sig väldigt otrevligt i sina kommentarer. Jag blev kontaktad av flera av mina vänner och bekanta som bad mig

göra nåt

eftersom de upplevde ett stort obehag när personen kommenterade här hos mig. Det gick så långt att flera sa att de skulle sluta kommentera här.

Mitt sätt att lösa det på var att blockera personen från att kommentera. Då har vi alla sluppit oförskämdheter. Däremot har jag inte sluppit ifrån förföljelser och förtal i andra sociala medier. Det har till och med gått så långt att personen har kontaktat människor i min yrkessfär för att, så att säga, ge dem sin version. Det är människor som kanske inte ens har nån aning om att jag känner mig förföljd. Vidare har jag inte berättat för fler än familjen samt en vän som numera är avliden vem jag känner mig förföljd av. Men många har gissat eller var med vid diskussionen för tre och ett halvt år sen och vet/tror sig veta vem det är ändå.

Även jag har kontaktat personen och vädjat. Det gjorde jag så sent som i slutet av förra året, när jag kände att jag ville lägga all kraft på att bli frisk från Lilla c (flera stora tumörer som visade sig vara godartade, tack och lov!).

Men jag tänker INTE, såsom även min stalker föreslog, be om ursäkt här på bloggen (för vad?). Det vore för mig att göra som Bajsmannen ville: bli framställd i god dager. Hur skulle jag kunna det? Det är inte jag som har förföljt.

Jag säger som en av kvinnorna igår:

Jag vill bara att förföljelserna ska upphöra!

Över tre och ett halvt år och förföljelser på ibland flera gånger i timmen, dygnet runt, på bloggen. Vad som sprids om mig i sociala medier har jag bara delvis en aning om. Nu vill jag att detta sjuka beteende upphör!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »