Ett avsked och tre återseenden

Ett inlägg om att mötas och att skiljas.

---

 

Avsked och återsseenden – även i huset mitt emot…

Livet är fullt av såväl avsked som återseenden. För det mesta är det spännande. Livet, alltså, och dess möten och återseenden. Men avsked är nästan alltid sorgliga, vemodiga. Ibland gör de jävligt ont, till och med, ibland är de nödvändiga. Idag blir det ett avsked av den nödvändiga sorten för min del, även om jag ska erkänna att jag tycker att det är lite sorgligt också. Jag ska skjutsa äldsta bonusdottern till tåget, för nu bär det av hem till norr och studierna för hennes del. Sånt kan inte en bonusmorsa hindra – och vill inte heller. Hon applåderar. Ungen Den unga kvinnan gör ju nåt bra av sitt liv. Därmed inte sagt att avskedet i sig lämnar mig oberörd. Jag bara önskar att jag hade varit en bättre bonusmorsa under de snart åtta år jag har innehaft titeln.

Några egna barn skaffade jag inte av olika skäl. Att ha barn verkar livsfarligt, tycker jag. Jag skulle nog ha varit en sån förälder att jag antingen vakade över mitt/mina barn hela tiden – eller kände mig misslyckad för att jag inte klarade av att vaka hela tiden… Så bonusmorsa blev ett bra alternativ – även om jag, som sagt, kunde ha varit en bättre sån. Nån vidare förebild kan man ju inte påstå att jag har varit. Inte heller det stöd jag borde ha varit. Nä, det var inte bara jag som drabbades av det som hände 2009, även min familj – såväl min gamla familj som min nya – har fått känna av det.

Om saker hade varit annorlunda skulle jag med glatt hjärta ha delat av mig mer om livet som bonusmorsa. Att erövra den titeln på sin ålders höst (jag var 45 år) och få tre tonåringar och en femåring som bonus med min stora kärlek har varit en spännande upplevelse. Bara allt hade varit på ett annat sätt… Nu skildrar jag livet från ett visst avstånd. Även det tog h*n ifrån mig då, för sex och ett halvt år sen… Nej, jag kan inte förlåta. Men att gå vidare har jag varit tvungen till.

Kära återseenden…

Det blir ett par återseenden den här veckan också. De kan också vara känslosamma, om än av annan sort. På onsdag ska jag återvända till den bästa arbetsplatsen jag har haft. Jag ska luncha med en före detta kollega, jag ska få en liten guidad tur i nya environger, hoppas jag, och jag ska hoppa in på ytterligare ställen och morsa på gamla kollegor. Kära återseenden, med andra ord.

På torsdag ska jag träffa en av mina nyare vänner.  Vid det här laget har vi känt varandra i några år, men eftersom vi inte bor på samma ort kan vi inte träffas så ofta. Det blir när vi kan. Och på torsdag kan både vännen och jag ses på Odenplan i Stockholm för en lunch. Mötet ska för min del föregås av nåt nytt och spännande, men ärligt talat ser jag minst lika mycket fram emot att träffa min vän. Det blir andra gången på kort tid som jag dessutom återser Odenplan, ett ställe där jag hängde rätt mycket för en så där tio år sen.

Men även i kväll blir det ett återseende, om än ett fiktivt sånt. TV4 kör igång en ny säsong av Broadchurch klockan 21 och brittiska polisserier missar jag ogärna. Här kan du läsa om vad jag tyckte om premiäravsnittet för två år sen och här kan du läsa vad jag tyckte om hela första säsongen 2013. Det blir åtta nya avsnitt och serien inleds med rättegången mot mördaren i säsong ett. (Om TV 4 hade uppdaterat sin webbplats med aktuell information hade jag kunnat länka dit.)

Hur ser DIN vecka ut??? Blir det några avsked eller några återseenden för din del??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snurrigt och lite sent

Ett inlägg om hur det känns. Om det nu går att förklara…

Det blev lite sovmorgon idag. Och det i sig har ju sina naturliga förklaringar. Jag var verkligen jättetrött igår kväll och kröp till kojs tidigt. Men sen började tankarna snurra och det var rent omöjligt att sova mer än korta stunder. Vid tvåtiden gav jag upp, tände lampan och satte på sovrums-TV:n. Sen somnade jag nån gång… I vanliga fall brukar jag vakna runt klockan sju. I morse var klockan en kvart i åtta. Men det kanske inte var så konstigt att det snurrade i skallen i natt och jag tycker nog att jag är värd en liiiten sovmorgon.

Den var skön att vila på – i morse.

Min dag har jag inlett med våghalsig klättring på pall för att få ner stånghelv***n med vidhängande gardinkappa i vardagsrummet. Det gäller att ha god balans när man gör det, för man har inget utrymme att svänga – eller vingla till! – åt nåt håll: framåt är det fönster, bakåt ett matsalsbord och på sidorna väggar. Ja, du fattar! Och jag klarade det utan större mankemang. Så när jag har skrivit klart det här och hällt i mig lite mer kaffe börjar jag med fönsterputsning, den allra sista putsningen i mitt hem för den här gången.

Det har onekligen varit några omtumlande dagar. Min förtvivlan var så stark i slutet av förra veckan. Men i tisdags kände jag att jag hade gjort bra ifrån mig vid intervjun och då var det lättare att ta de fyra nej på sökta jobb som trillade in samma dag. Onsdag och delar av torsdagen svävade jag i ovisshet. Inte ta nåt för givet, inte gå händelserna i förväg.

Jag dammsög när mobilsamtalet kom…

Det kom ett par nej i onsdags och kanske ett igår. Jag blundade och svalde och fokuserade på städningen. Och sen, när jag som bäst dammsög i hallen igår eftermiddag för sjuhundrafyrtiofjärde gången, ringde mobilen och det blev ett ja. I precis rättan tid! Jag börjar på måndag och ska jobba i lite mer än tre månader. Till att börja med… Den som har följt mig minns kanske hur det blev på mitt förra jobb – där jag hankade mig fram i nästan två år…

Medan jag har suttit här och skrivit dessa rader har det för övrigt trillat in två nej. Två nej! Det blir kanske rekord i nej idag… Jag planerar ett inlägg där jag vidhåller att åldern har med nej:en att göra. Sen kan vissa rekryteringskonsulter tycka och tro vad de vill. Vi som söker jobb och är i min ålder VET att åldern ligger oss till last. Och det är inte vi som åldersnojar utan arbetsgivarna som klantigt nog väljer bort oss. Inte alla arbetsgivare, utan de som inte tänker längre än deras näsor räcker, skulle jag vilja säga.

Men nu ska jag fokusera på det nya, spännande som ligger framför mig ända till mars. Det ska bli roligt att få tillhöra en grupp igen och allra roligast ska det bli att få nåt vettigt att göra om dagarna. Igår var det nog kanske mest roligt att få ringa och berätta nyheten för min lilla mamma, som har mått minst lika dåligt som jag. Och möjligheten jag tog mig att dela med mig av min glädje via Läkare utan gränser.

Sen tillkommer ju det här med de 30 sidorna… Om det nu önskas en fortsättning får jag försöka hitta tid till det, hur det nu ska gå. Men är det nånting jag vill så brukar jag hitta tiden.

En som också fick ett bra besked igår var lokalblaskans kulturchef Lisa Irenius! (Nu måste Nån redigera Wikipedia-info:n om henne!!!) Lisa Irenius vann Stora journalistpriset som Årets förnyare för sitt e-boksprojekt. Jag har redan grattat Lisa via Twitter, men hon är värd mer uppmärksamhet än hon får. (Och hon är definitivt värd möjligheten att byta ut en och annan på kulturredaktionen så att det förnyas lite där också…) Varför toppar inte lokalblaske-webben med detta lika länge som man toppade med det andra priset som tidningen fick (Årets dagstidning)? Är det så fult med kultur? 

Lisa Irenius fick Stora journalistpriset som Årets förnyare. (Bilden är lånad från Stora journalistprisets webbplats. Foto: Magnus Bergström.)

Nä, nån champagne blev det inte igår, inte för min del. Jag festade på Västkustsoppa och mackor och det gick alldeles utmärkt. Så i kylen ligger en flaska mousserande och en flaska äkta champagne och bara väntar på att få bli öppnade… Men inte av mig – jag är skotträdd…

Gårdagens champagne.

Ha en go dag! Och skriv gärna några rader i en kommentar, du vet ju att jag tar pauser i min städning! 

Livet är kort.

Read Full Post »

Matnyttigt, klent och oviktigt

Ett inlägg om mat, erbjudanden och om att känna sig viktig (NOT!).

Igår kväll var vi bortbjudna på middag hos Fästmöns snälla mamma och hennes man L. Anna hade fullt upp med diverse hela dan, nästan. Själv hade jag en bra dag – jag hittade tre intressanta jobb att söka och jag gick en härlig promenad i solen. Idag är det klenare med jobbutbudet. Höll på att skriva ansökningar på två jobb jag redan har sökt! Vilken tur att jag kollade min Excel-lista först… Jag har suttit och letat en god stund nu, men inte hittat nånting. Det är en dålig start på dan.

Jag var och handlade lite igår och köpte hem körv och lax så vi ska ha några planerade middagar framöver. Annars är det lätt att det blir skräpmat och det är varken bra för oss eller ekonomin. På Tokerian har de ofta fina extrapriser som jag försöker utnyttja när det passar. Jag köper till exempel gärna fisk och kalkon när det är billigt. Eftersom jag är Willys+-kund får jag lite fler erbjudanden än vanliga kunder. Ibland delar jag med mig till Anna, särskilt om hon ska ha alla ”barnen” hos sig och det är kött som jag inte äter.

Men igår slapp jag försöka trolla vid spisen, som sagt. Vi var alltså bortbjudna – och jag kan ju meddela att vi inte gick utsvultna därifrån. Annas snälla mamma hade lagat en härlig, nyttig och mättande soppa som vi åt med bröd och ost till. Efter det var jag mätt, egentligen… Då blev det ansjovispaj och sallad, ost och kex. Som avslutning på det hela intogs kaffe och söt paj i soffan. Inte konstigt att Anna ser lite övermätt ut på bilden…

Anna har nog tryckt i sig lite för mycket här…

Medan Anna klurade på ett tankepussel hjälpte jag L med lite datorbestyr. Annas snälla mamma förevisade ett tusenbitarspussel som hon sitter med – framför TV:n. Jag blev så sugen att pussla igen, men vet hur det var sist: jag vill bara sitta vid pusslet och inget annat blir gjort.

Eftersom parkeringstiden började gå ut blev vår sorti lite hastig. Jag vill inte ha fler p-böter, tack så mycket. För att vi inte skulle svälta ihjäl på den långa vägen hem (hade vi inte varit på olika håll strax före middagen så hade vi nog promenerat – det är ungefär 1,4 kilometer…) fick vi med oss lite färdkost. Det var härliga äpplen från Slottsträdgården! Äpplen, som verkligen doftar äpplen, du vet…

Äpple som verkligen doftar äpple…

Under tiden jag har skrivit det här inlägget har det trillat in ett nej på ett sökt jobb. Igår fick jag tre nej. Eftersom nejen är så många gäller det att försöka matcha med att söka ännu fler jobb. Lite svårt, dårå, när inget finns kvar att söka… Igår kväll skickade jag i alla fall över mitt CV till en Twitterbekanting som ska byta jobb. På det snart före detta jobbet (före detta för personen, alltså!) behövs nån som tar över och kanske kan det finnas en möjlighet för mig där. Desperationen närmar sig, kan jag meddela.

På fredag tänkte jag förnedra mig genom att gå till Arbetsförmedlingen. De vill ju träffa mig där för en uppföljning av min aktivitetsrapport. Du kanske minns att jag fick brev från dem om detta i fredags. Visst känner man sig viktig när de skriver så här (ett direkt citat ur brevet):

[…] Räkna med väntetider och förbered dig på ett 5 minuters samtal utifrån din inskickade aktivitetsrapport.
Du kommer att träffa en arbetsförmedlare som följer upp ditt arbetssökande utifrån din inlämnade aktivitetsrapport. […]

Dessutom, som du noterar, är brevet illa skrivet. Samma sak, nästan, tjatas om i två på varandra följande meningar. Man undrar om det jobbar några skrivkunniga kommunikatörer på Arbetsförmedlingen..? Och så avslutas brevet med sedvanligt hot:

[…] Om du inte besöker oss för uppföljning enligt ovan, riskerar du att det påverkar din ersättning från Arbetslöshetskassan.

Nej, det här var ingen bra start på min tisdag. Förhoppningsvis kan dan därför bara bli bättre! Anna är ledig och det står nåt litet ärende på dagordningen idag. Jag tänkte hänga på och samtidigt tanka.

Hur har din dag börjat??? Bättre än min??? Skriv gärna några rader och muntra upp mig, för ingens dag kan väl ha börjat sämre än min. Eller???

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 8: Jobba och Sporta

Torsdag och den här veckan tänker jag inte missa att sammanställa höjdpunkterna (Jobba) respektive lågvattenmärkena (Sporta). Och det är ju faktiskt inte svårare än så här – enligt mig, vill säga:

Jobba

• Peter Frisberg i God morgon-spalten (Han skriver alltid bra!)
• Stenhimlen (Den var riktigt bra!)
• Öppnandet av Tofflans Svarta Bok
• Böcker på ingång! (En härlig hög beställd!)
• Alla fj… Hjärtans Dag (I Himlen)

Sporta

• Matblufferier (Vem i hela världen kan man lita på???)
• Den klåfingrige/a på mitt arbete (Dina händer orsakade några dagars försening och lika många dagars frustration.)
• Företag är dåliga på att ta emot klagomål (En del tycks ju aldrig fatta att man inte vill ha nåt med dem att göra…)
• Min man kan (Trams-TV!)
• Konstig dag (Livet är verkligen inte rättvist.)

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Stödjer du nån hjälporganisation?

Ganska ofta nu för tiden är hjälporganisationer ute i blåsväder. Samtidigt har det blivit avdragsgillt (!) att skänka pengar till vissa av dessa organisationer. Tofflan var lite nyfiken på hur du gör och undrade om du stödjer nån hjälporganisation.

Så här fördelade sig de 25 inkomna svaren:

44 procent (elva personer) svarade: Ja, jag skänker pengar då och då.

20 procent (fem personer) svarade: Ja, jag sätter in pengar regelbundet till en organisation. 

Tolv procent (tre personer) svarade: Nej.

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag har fadderbarn. 

Åtta procent (två personer) svarade: Ja, jag skänker kläder och saker.

Fyra procent (en person) svarade: Tja, jag köper typ en majblomma varje år. 

Fyra procent (en person) svarade: Nja, jag kan lägga lite i nån insamlingsbössa då och då.

Bittan kommenterade:

Jag stöder framför allt gatubarn i Uganda och hemlösa. Dels regelbundet och dels i samband med olika kampanjer. Jag vill dela med mig nu när jag kan. ”Som du själv blivit hjälpt ska du hjälpa andra” (Tror det är Länkarnas budskap?!)

Caroline kommenterade:

Ja, jag skänker pengar då och då… Hade kunnat fylla i fler alternativ:
* Skänker till Frälsis som aldrig tvekar att hjälpa de mest utsatta i samhället.
* Köper majblomma varje år
* Ger bort kläder och saker, när jag själv köper nytt, till behövande jag möter i mitt arbete + till organisationer som samlar in till hemlösa
* Lägger en slant i insamlingsbössor då och då, även där för det mesta till Frälsis
* Har köpt i andra personers namn (som julklapp/födelsedagspresent) en get, vattenpump, barnmorska, höns till byar, familjer i extremt fattiga områden i världen. Finns en organisation som säljer sådant. Hjälp till självhjälp

Arga Klara kommenterade:

Skänker varje månad och har ju dessutom förmånen att jobba på en välgörenhetsorganisation. 🙂 Och visst får vi anställda lön – men bara knappt 2/3 så mycket av vad ett motsvarande jobb någon annanstans ger.

Tofflan kommenterade:

Jag tycker att det är självklart att även de som jobbar för en hjälporganisation ska få lön. Men det ska inte handla om miljonlöner. Är det nåt jag verkligen avskyr är det folk som skor sig på andra människors dåliga samveten. Jag har läst alltför ofta om miljonlöner och fiffel, vid flera stora och kända hjälporganisationer. Hemskt!
Den enda organisation jag ger pengar till – vilket händer då och då, inte regelbundet – är Läkare utan gränser. Den känns väldigt seriös och jag vet att sjukvårdspersonal är utomlands och jobbar hårt i tuffa situationer och gör ett jädra bra jobb!
När jag får ett fast jobb ska jag skaffa ett fadderbarn eftersom jag inte har några egna barn.
Idag ger jag mest kläder direkt till behövande, vilket ibland kan vara vänner och bekanta som har det tufft och som fryser nu i vinter.

SoP kommenterade:

Här tog jag fadderbarn,( har haft det sen 2001 när jag fick arbetsskadan godkänd o tyckte jag äntligen hade råd ,) men hade velat välja tre alternativ. Jag stöder olika ställen som månadsgivare,bl.a världsnaturfonden,djurskyddet o stadsmissionen – o ger drösvis med saker till våra secondhandställen. Sommar o vinter ger jag till några olika katthem . Klickar på The animal rescuesite- och stickar till hjälpstickan då o då. Nu skriver jag inte mer, jag ser ju självgod ut

Irene Sjöberg kommenterade:

Jag skänker till Hemlösa och tidningen Faktum när möjligheten finns. Jag har inte mycket pengar att röra mig med, men det finns alltid de som har det sämre och att skänka en femtio-lapp i månaden är inte svårt.
Kram

Stort TACK för alla klick och alla kommentarer! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar!

Livet är kort.

Read Full Post »

Spännande bokprojekt

Häromdan blev jag kontaktad av en byrå som säljer det jag jobbar med – kommunikation. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i

ett bokprojekt

Vad jag förstår ska projektet ge mig en annorlunda läsupplevelse och på nåt sätt ska fiktion och verklighet varvas.

Jag måste säga att jag blev både skeptisk och väldigt nyfiken – ja, jag är ju bara människa och av naturen just nyfiken. Efter en del mejlande fram och tillbaka, där jag bland annat frågade om tidsåtgång och kostnader, beslutade jag mig för att ändå tacka nej. Inte för att det skulle ta mycket tid och inte för att det skulle kosta mig några pengar. Nej enbart av det skälet att jag står i ett skede i livet när jag inte kan ta några risker som sumpar mina chanser till fast jobb – på ett eller annat sätt. Och att bli inblandad i nån sorts litterär dokusåpa är INTE min grej. Tror jag.

Men sen mejlade vi lite till och nu har jag ändrat mig och har hoppat på projektet. Väntar med spänning på den

förhöjda läsupplevelse 

som utlovats. Den enda tid jag i princip behöver lägga ner på projektet är tiden det tar att läsa boken. Och läser gör jag ju – hela tiden (eller så snart jag får en minut över från jobb, privatliv och blogg).

Det här ska bli spännande och, som sagt, jag är nyfiken av naturen. Jag hoppas att jag inte får anledning att ångra mig. I vart fall lär det bli ett och annat blogginlägg om detta. Inte för att byrån har krävt det utan för att jag vill dela med mig av den erfarenhet som jag lär bli rikare.

To be continued…

Livet är kort.

Read Full Post »