”Det är måååndag morron å mitt huvud känns… såå tungt…”

Ett inlägg i vilket Tofflan bland annat skriver om sin hjärna och om att vara lite galen.

Du har tur! Du hör inte hur det låter när jag sjunger rubriken. Var glad för det! Jag sjunger aldrig bra och när jag är trött sjunger jag fruktansvärt illa. Huvudet är tungt och fullt av tankar och ord. Genom att skriva lite här försöker jag tömma hjärnan en stund.

Läste i Dagens Nyheter på nätet i morse när jag åt frukost att smarta hjärnor sorterar bort mest information. Det handlar om att sortera bort sinnesintryck som man tycker är oväsentliga. Detta innebär, till exempel, att människor med hög IQ har en hjärna som fokuserar på små rörliga föremål och filtrerar bort allting annat. Detta för att koncentrera sig på det viktiga. Själv använder jag ofta skrivandet när jag tycker att det börjar fyllas på med för många intryck bakom pannan. Samtidigt kan jag, särskilt när jag fotar, fastna för små, små detaljer som jag gärna lyfter fram för att jag tycker att de på nåt vis är häftiga – om jag nu hade en bra kamera att tillgå, vill säga. Tills vidare får jag nöja mig med tjänste-iPhonens kamera. Och… jag vill med dessa inledande rader inte säga att jag har nåt högt IQ. Jag vet inte vad mitt IQ är idag. När jag var åtta år testades det och då var det synnerligen högt. Det har gått några år sen dess…

Författarkatten Bibbi hjälpte mig att tömma min hjärna på ord igår.

Igår var det Mors dag och självklart fick mamma ett samtal. Det var endast en halvtimma långt, vi hade ju talats vid i 45 minuter på lördagen också, så det fanns väl inte så där jättemycket mer att prata om. Som vanligt var det mest jag som lyssnade. Mamma behöver också få ur sig sina ord, men har inte tillgång till dator eller nån levande person i hemmet. Då duger dotterns telefonöra rätt bra. Klockan halv två kunde jag emellertid avbryta ordflödet eftersom jag hade en inbokad intervju. Det blev två synnerligen intressanta timmar som jag tillbringade i Luthagen! Bäst av allt var författarkatten Bibbi som uppenbarligen blev förtjust i mina ord – och framför allt min penna…

Fästmön slutade arbeta klockan 16 och jag plockade upp henne på vägen hem, förstås. Vi svängde in till ICA Heidan, där jag bland annat kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 21 kronor att dela på från lördagens Lottodragning. Jag la en guldtia var i våra respektive vinstplånböcker när jag kom hem, för några femtioöringar finns ju inte längre. Anna var så söt och förberedde middagen med sallad och dukning, trots att hon hade jobbat, och jag satte mig vid datorn för att skriva min artikel. När artikeln var klar och jag hade fixat lite med bilderna skickade jag över den för fakta- och citatkontroll och så ställde jag mig vid spisen för att brassa käk. Vi öppnade en ”italienare” och tog ett glas rött till söndagskalkonen. Gott! 

Lite kaffe blev det också innan jag hoppade in i duschen. Torr och renhårig försökte jag sen läsa lite, men överväldigades av ett illamående. Gjorde därför en tidig kväll. Det kändes mycket bättre att ligga i sängen och läsa en bok som ska recenseras! I morse påbörjade kapitel fyra i sagda bok och frustade för mig själv när jag läste de fyndiga ordvändningarna. Han kan han, herr författaren!

Anna tog sig för egen maskin till jobbet idag, eftersom det inte är nån ordinarie arbetsdag utan utbildningsdag. (Hon skulle egentligen ha varit ledig.) Jag kom iväg tidigt, men hamnade tyvärr i flera bilköer, bland annat på grund av en utryckande ambulans, men också diverse sopmaskiner som sniglar sig fram. Jag fattar inte varför dessa måste ut i rusningstrafik såväl morgon som kväll! Varför inte på förmiddagen och eftermiddagen, så slipper vi som har bråttom till och från jobbet bli galna bakom våra rattar?!

På tal om galen har jag noterat att man söker på

chucky skräck dockan blogg

och hamnar då på min blogg. Tänk att man är så intresserad – fortfarande! – av att läsa om sig själv på sitt X:s blogg! Får man så lite uppmärksamhet hemmavid, eller vad? 

Nu ska jag fortsätta med det jag höll på med före fikarasten – webberier. Det är mest sånt på schemat idag, men jag ska också försöka klämma ur folk lite underlag. Eller åtminstone få dem att precisera vad de vill ha.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du gör!

Livet är kort.

Read Full Post »

Näthat och IRL-hat – eller hot

Att skriva om näthat är väldigt inne just nu. Det verkar som om varenda kotte – utom jag – kollade på Uppdrag Granskning igår. Ett skäl av flera till att jag inte tittade är att jag har otroligt svårt för Janne Josefsson. Jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl, men de gånger jag har träffat honom, bland annat på en middag, en konferens och några föreläsningar har han varit på urdåligt humör och inte gjort nåt särskilt gott intryck. Hur han är alla andra dagar vet jag förstås inte.

Eftersom jag inte tittade på programmet som ”alla” skriver om hade jag inte heller tänkt blogga om näthat. Ett skäl till det är att jag själv anses vara en sån som håller på med näthat. Och till följd av det har jag blivit utsatt för IRL-hat och dito -hot. Du kan inte ens gissa dig till hälften.

Att blogga om sina känslor och åsikter är inte brottsligt. När jag började blogga var jag en riktig elefant i en glasbutik och jag skrev många fula saker om många människor. Jag kände mig misslyckad och frustrerad och samtidigt sviken och baktalad av så kallade vänner. Då bloggade jag om dem för att ge igen. Det var dumt. Jag skulle aldrig ha sänkt mig till samma låga nivå. Inte heller trodde jag att min nystartade blogg skulle bli så läst. (Folk är verkligen hungriga att läsa om sig själva – eller åtminstone tolka in sig själva i mina inlägg. Ja jisses!..)

Men eftersom jag inte hatar människor, inte ens mina förföljare, mobbare och alla andra som hatar och avskyr mig, skulle jag aldrig hota människor. Jag skulle till exempel aldrig hota att skada eller döda nån eller på annat sätt våldföra mig på nån. För såna skriverier – när dessa förekommer i bloggar, kommentarer, chattar, på Fejan etc – det är näthat, det, tycker jag.

Så här säger kammaråklagare Helene Gestrin om att uttrycka åsikter bland annat:

[…] Att uttrycka en åsikt är inte straffbart, även om det kan vara otrevligt. Allt  otrevligt mellanmänskligt beteende går inte att lags[t]ifta bort, det är väl heller inte önskvärt. Men ibland är det svårt att dra gränsen för vad som är otrevligheter och vad som är hot. […]

[…] Problemet med näthat är snarast att det ofta består av förtal och förolämpning. Sådana brott har lagstiftaren beslutat att den utsatta personen i normalfallet ska åtala själv. […]

Hon säger också att man är modigare på nätet när man inte möter folk i verkliga livet. Det håller jag med om – delvis. Jag tycker att man är bra mycket modigare om man vågar kritisera – och då menar jag kritisera, inte hota! – i sin blogg eller i en kommentar på nätet där vem som helst kan läsa än när man baktalar nån eller sprider skvaller på sånt sätt att berörd person inte kan bemöta kritiken.

[…] Det är lättare att kritisera någon när man inte står öga mot öga och när det är så lätt som att trycka ner några tangenter framför sig för arr [att] uttrycka åsikter. […]

På en fråga om det är brottsligt att kalla nån för hora på nätet, svarar Helene Gestrin så här:

[…] Oftast är det det, om det inte är en ton de två personerna – den som säger hora och den som kallas hora – brukar ha mot varandra […]

På en annan fråga om det är brottsligt att kalla nån psykisk sjuk på nätet, svarar hon:

[…] Inte alltid, det beror på hur det uttalats och hur samma[n]hanget ser ut. Otrevliga uttryck är inte alltid straffbara. Man får se på ordalydelsen och sammanhanget, men man kan vara ganska otrevlig utan att begå brott. Ibland kan sådana uttalanden utgöra förolämpning, men det är ett brott som staten inte utreder. Lagen är uppb[y]ggd så att den som ansett sig bli förolämpad själv ska väcka åtal. […]

Så det är alltså skillnad på att bli kallad hora och att bli kallad psykiskt sjuk. Nu har jag inte problem med varken horor eller psykiskt sjuka, men jag är inget av dem själv, trots att jag har blivit beskylld för det. Men varför är det mer brottsligt att kalla nån hora än psykiskt sjuk? Och är det inte snäppet värre när den som sprider rykten om psykisk sjukdom är en person som arbetade/arbetar inom sjukvården? Jag bara undrar. Och jag tycker faktiskt att det båda tillmälena är lika idiotiska om de inte har ett uns av sanning i sig. Ett uns.Typ en diagnos.

Helene Gestrin säger också:

[…] Allt otrevligt beteende när man står öga mot öga är inte straffbart . Allt näthat är inte heller straffbart och det är förmodlige[n] inte heller önskvärt att det är det. Det måste i en allmän debatt finnas möjlighet att vara både trevlig och mindre trevlig och ibland till och med otrevlig. Det kan aldrig vara OK med olaga hot. […]

Nån undrade hur det är med namngivna personer, om det är brottsligt att kalla dem fula saker:

Är det brottsligt att på nätet kalla psykiatrikern Ola Gefvert från SRs radiodokumentär för en arrogant skitstövel (det var ju faktiskt exakt det han var)?

Helene Gestrin svarar:

[…] Att uttrycka åsikter av det slaget är sällan straffbart. Det är inte ord som brukar kvala in som förtal eller förolämpning i lagens mening. […]

Så där kan vi hålla på, att bolla okvädningsord och otrevligheter oss emellan, på nätet. Eller kort sagt ha åsikter Men det är aldrig, aldrig OK… och försök läs vad jag skriver nu… 

DET ÄR ALDRIG OK ATT HOTA ELLER FÖRFÖLJA NÅN
– VARKEN PÅ NÄTET ELLER I VERKLIGA LIVET.

Ibland, ibland kan jag också tycka att det är snäppet värre när hot och förföljelser sker utanför nätet. Alltså i det vi kallar IRL – In Real Life. För det är ganska ofta hot som den utsatta får försöka leva med. Det handlar om åratal för många. Åratal. Och för övrigt kan jag inte gå med på att det så gott som uteslutande är män som näthatar och näthotar kvinnor. Det köper jag inte!

Citaten ovan är från en chatt på Svenska Dagbladet.

Livet är kort.

Read Full Post »