Ett inlägg om en bok.
En dag när jag vittjade min postbox hittade jag en tegelsten. En litterär sån, alltså. Det var Uppsalaförfattaren Mikael Sundqvist som hade sänt mig sin bok Skuggsamlaren, utgiven 2012 på Långsamhetens bokförlag.
Det tog några dar innan jag hade möjlighet att börja läsa. Det tog också… några dar… innan jag hade läst ut boken. Utgåvan var i storpocket, en form jag inte gillar. Pocketböcker ska vara just pocketböcker, det vill säga i fickformat och lätta att ta med. Det hade aldrig funkat med Skuggsamlaren. Efter tio sidor i storpocketutgåvan sprack limbindningen. Då hade jag 700 sidor kvar att läsa.
I stora drag handlar den här boken om kocken Nelson som hyrs in till Slottet för Den Stora middagen. Slottet är liksom en egen värld. Det är tämligen oklart också vilka som arbetar där och vilka som är gäster. Och vem är Slottsherren? Det äts och dricks, mest dricks, och Nelson blir kär i Ai-Din.
Jag gillar böcker jag kan begripa. Böcker med logiska berättelser – en början, en mitt och ett slut – där allting reds ut och förklaras. Skuggsamlaren är inget av detta. Boken beskriver en sorts fantasivärld. Den har undertiteln En saga. Kanske är den en allegori? Nej, jag blir inte klok på boken. Inte ens när det bara återstår några sidor och Nelson får veta sin egentliga roll (skuggsamlare) och varför han har fått den (han är misslyckad).
På baksidan läser jag att Mikael Sundqvist var en av fyra författare som blev fria i den stora middagen fångutväxlingen i Amazonas 2007. För min del hade det nog varit mer givande att intervjua honom om detta än att skriva om hans bok. Jag förstår nämligen inte boken alls. Detta gör det omöjligt att ge boken ett omdöme.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 