Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘rödbrun’

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.


 

StockholmsPosten

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

StockholmsPosten baksida

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..


*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett självutlämnande inlägg.


 

Det är inte så smart att köpa en massa böcker när man inte har nån inkomst. Det är rentav dumt. Men jag har alltid varit en svag natur i en bokhandel. Inte blir jag starkare av att tillvaron i övrigt är tuff: förutom att tröstäta (”fem chokladbitar för 15 kronor”) tröstläser jag. Och lustigt nog finns det alltid en slant över till en bok. Jag har blivit en riktig hoarder.

BrittMarie var här

Britt-Marie var min första på årets bokrea.


Det ligger i släkten. 
Min farfar var likadan. Under kriget fanns det inte mat att få tag i. Men det fanns böcker. Han bar hem åtskilliga. Här är det inte krig just nu, men det finns inga pengar att tala om. Ändå bär jag hem litteratur var och varannan dag. Jag tror aldrig att jag har varit så aktiv på nån bokrea som i år när jag inte får nån lön. Men böckerna är ju så billiga! Min första på årets bokrea var ju Britt-Marie var här som Akademibokhandeln sålde ut för 59 kronor – men endast i onsdags!

Sen hade jag bestämt mig för att inte köpa fler böcker. Eller… det var ju så att jag hade beställt fyra böcker från Bokus – till ett väldigt bra pris. Alltså, fyra inbundna, relativt nya böcker för ”bara” 200 spänn nånting totalt! Det är ju vad EN ny, inbunden bok kan kosta. Tre var till mig, en till Fästmön, dessutom. Lite snäll får jag allt fortsätta att vara, trots att Vänliga veckan är slut… I torsdags kom böckerna och jag var på ICA Heidan och hämtade ett tungt, härligt och orange paket.

Bokreaböcker från Bokus

Årets bokreaböcker från Bokus – tre deckare till mig, en till Anna.


Slutligen var vi ju på stan igår.
 För att jag skulle köpa underkläder. (<== Plats för asgarv!) Myrorna har halva priset på sina böcker och rean pågår till och med söndag. Jag försökte stå emot, men… En liten pocket, för övrigt inte en deckare, fick ett nytt hem hos mig för en guldpeng.

Jag skulle vara din hund

Bokreafynd på Myrorna. 


Precis som farfar 
sätter jag mitt namn i böckerna samt datum när jag köpte dem. Ibland sparar jag till och med kvittot och lägger i. Om jag får en bok av nån, brukar jag försöka tvinga den personen att skriva nåt på insidan av bokens pärm.

Det enda som skiljer mig och farfar åt är att han hade ett Exlibris. Det har inte jag, men det skulle jag gärna vilja ha. Jag har bara inte kommit på motivet än. Och jag tror att om jag får välja köper jag nog hellre en bok än en klisteretikett.

Fast mest av allt behöver jag en ny bokhylla. Jag undrar om den jag såg på Återbruket i förra veckan (på farfars etthundrafemtonde födelsedag, fakstiskt…) finns kvar? Den kostade bara en hundring, ett riktigt fynd av rätt sort (Billy), i rätt färg (rödbrun). Men den får nog inte plats – vare sig i bilen eller mitt hem…

Farfars exlibris

Farfars exlibris. Han köpte – eller kanske fick han? – den här boken den 18 februari 1935, enligt hans blyertsanteckning. Det var hans trettiofemte födelsedag. Jag fick den julafton 1982.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan uppmanar sig själv att skärpa till sig.


 

Tre hål i strumpan

Tre hål i strumpan, det största vid stortån.

Jag vet inte varifrån ordet/uttrycket

Skärpning!

kommer, men jag gissar att det handlar om att göra sig skarpare. Och det är ordet för dagen till mig själv! Det faktum att jag nyss upptäckte att jag har satt på mig en strumpa med tre hål var det som utlöste min personliga åthutning. Det är hög tid att skärpa till sig. Vem, mer än jag, skulle gå med tre hål i strumpan när det ligger nya, oanvända – och garanterat hålfria! – par i strumplådan?! En får ju skämmes!!!

Det är dags att ta nya tag här, komma vidare. Inte dega ner sig och gå omkring i trasiga slafskläder och göra… next to nothing. Igår tror jag att det var Världens Tråkigaste Dag. Det var grått och trist och regnigt. Jag läste ut en bok och började på en ny. Den nya är riktigt spännande och jag plöjde över 100 sidor, vilket är mer än en fjärdedel av boken. Det var roligt i sig, men jag vill nåt mer. Och den enda som kan göra min dag roligare är jag själv.

Airwickljus silhouettes

Airwickljuset silhouettes doftade inte alls lika gott som black edition.

För att sätta lite piff på gårdagen dukade jag fram de goda ostarna vi inte åt i helgen. Kex och fikonmarmelad till mig, Fästmön fick ett par finncrisp. Vi delade systerligt på de två vinslattar som fanns kvar – en skvätt Amarone och ett halvt glas hemtrampat rött var blev det. Och så tände jag ett nytt Airwickljus, denna gång nån vinterdoft av silhouettes som inte alls doftade lika gott som black edition (crackling fire and cinnamon spice ska det vara!). Men ljuset i sig var vackert att titta på. Det blev ett riktigt måndagsmys som fick avsluta den tråkigaste dagen på länge. Och tänk… Det behövdes inte så mycket, mest några goda ostar, ett ljus och trevligt sällskap…

Under natten har jag funderat på hur jag ska gå vidare. Jag tror inte att det är så mycket att be för utan det gäller att skramla ihop energi för att börja skriva del två i min trilogi, helt enkelt. Delen i sig är ju påbörjad. Precis som i arbetet med den första delen gäller det att fylla luckorna mellan texterna. Vidare måste jag sätta ett startdatum – och, för mig själv, ett slutdatum…

Livet går vidare även om jag tycker att jag står och stampar på samma fläck. Jag körde igång en maskin tvätt så snart jag kunde i morse, det vill säga klockan sju. Den är klar att hängas nu. Det är lite sol idag och det ljuset ska jag ta vara på genom att hasa över till Tokerian och handla mat. Anna har gått in i en riktigt tung arbetsvecka, så jag tycker att det minsta jag kan göra är att skjutsa henne till och hämta henne från jobbet samt laga mat. Idag bjuder New Village-köket på Korv Stroganoff. Men det blir två pannor eftersom Anna äter griskorv och jag kycklingkorv.

Jag drömmer fortfarande om den där rödbruna Billybokhyllan för en hundring jag såg på Återbruket förra veckan. Den finns säkert inte kvar och om den skulle göra det kan jag inte få hem dem själv. Anna jobbar extra långa dagar och vi hinner inte dit till klockan 17 när de stänger. Och skulle den ens få plats i min lille bilman? Nej, jag får fortsätta drömma om hyllan och sen får jag skärpa till mig med resten.

Har DU nåt som du behöver skärpa till hos dig själv??? Kom igen och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min önskelista.


Så här i juletider
får man önska. Önska är gratis, kostar ingenting. Drömma är också kostnadsfritt.

Överst på min önskelista står en ny dator. Jag äger en stationär och två bärbara och alla tre är pensionsmässiga.

En ny skrivbordsstol så att jag kan sitta bra vid datorn vore fint. Den jag har nu är väldigt silvertejpad och jag fastnar i tejpen.

Inte behöver jag nån ny bil heller, men det klart att om nån kom och kastade en ny bil efter mig, så…

Till en ny bil skulle jag vilja ha Agnetha Fältskogs senaste album. Det skulle jag köra så fint, så fint till.

A

A… Agnetha Fältskogs nya album…


En ny morgonrock
skulle jag vilja ha! En i riktig frotté, inte nån trams-fleece. Den jag använder mest just nu är mörkblå och trådsliten med hål lite här och var. Jag har en nyare, men den brukar mamma använda när hon är här. Jag vill ha en egen, en som bara är min!..

För ganska länge sen pajade dragkedjan i min necessär. En ny sån finns helt klart på önskelistan. En där saker och ting inte ramlar omkring i.

På tal om dragkedjor… Den i min fodrade fleecejacka är trasig. Skulle behöva en ny. Dragkedja, alltså.

En bokhylla till vore inte dumt! Jag kör på Billys rödbruna, tror jag färgen hette. Vinröd, skulle jag säga. Men tyvärr görs den inte längre.

Alla böcker på min inköpslista vore inte dumma att få lägga i min att-läsa-hög!

Saker, saker, saker… Ärligt talat har jag det bästa som finns just nu: hälsan. Jag är frisk, mår bra, jobbar och får en inkomst. Men så klart, ett fast jobb vore det allra bästa, om jag nu får önska lite till. Och att Arbetsförmedlingen svarar på nåt av de tre mejl jag har skickat, det första för över en vecka sen. Läser de inte sina mejl där, eller?

Kärlek finns i mitt liv. Om jag finge önska nåt mer kring det vore det mer tid. Kanske en jul i en stuga i skogen. Nån gång. Bara vi två… (Ja, jag är självisk.)

Hjärta sv v

Hjärtat mitt. Fast Annas, dårå.


Lång lista…
Men att önska kostar ingenting. Inte nåt. Och faktum är att jag just nu har det rätt gott och egentligen inte behöver nånting – mer än ett fast jobb, dårå.

Vad står på din önskelista??? Skriv och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Hela 5 000 saneringar av vägglöss. Det är vad Anticimex har gjort hittills i år. Det är en ökning med 40 procent jämfört med förra året. Vägglössen verkar vara i Sverige för att stanna. Och även kackerlackor är på frammarsch och invaderar våra hem…

Problemen med vägglöss är störst i storstäderna. Där samlas det mycket folk. Men det är först när man övernattar som krypen kommer fram. Vägglössen är nämligen dagskygga och kryper fram först på natten för att suga blod.

De läskiga krypen kommer vi ofta i kontakt med när vi är ute och reser. De följer med hem i resväskan och hoppar ur när vi packar upp. Därför är det viktigt att man tittar efter noga när man packar för sin hemresa. En nykläckt vägglus är väldigt liten och svår att se, men en fullvuxen är fyra millimeter stor.


Vägglus. Bilden är lånad från Anticimex hemsida.

                                                                                                                                                       Skaka ur kläderna över badkaret – glöm inte att skaka ur väskan också, uppmanar man på Anticimex. Men om man drabbas av vägglöss ska man inte försöka sanera själv, för det är nästan omöjligt. En saneringsfirma ska kontaktas snabbt.

En vägglus blir som sagt en knapp halvcentimeter lång. Den är rödbrun till färgan och den mörknar när den har sugit blod. Och blod suger den, på natten. Svullnad, rodnad, smärta och klåda får den som drabbas. Människor är det den gillar bäst. På dagtid gömmer sig lössen på mörka ställen som i väggspringor eller i stoppade möbler. Det är också där de lägger sina ägg.

Noteras bör att vem som helst kan drabbas. Det har ingenting med renlighet att göra. Men man ska snabbt kontakta en sanerare så man får hjälp och så att lössen inte sprids – till såna som bor i samma hus, till exempel…

Såååå, kliar det på dig nu???

Read Full Post »