Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.
Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få
skörbjugg i stjärten.
Min verklighet… blommar, också.
Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!
Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.
Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.
Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.
Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala! (Kungsträdgården, släng dig i väggen!)
*NK = Närmaste Kollegan
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 