Döden, döden… Vi måste våga prata om den

Ett dödligt inlägg.

---

 

Döden. Där är den. Plötsligt. Ofattbart. Där. Just där. På min balkong. Bland annat.

Och vi måste våga prata om den. En dag är den bara här. Döden.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

In memoriam: Karin Nordenbäck 1959 – 2012

Ett inlägg med anledning av årsdagen av en väns bortgång.

Det är inte rättvist, livet! Det är inte det! Jag kan säga det hundra miljoner gånger – och det förändrar förstås ingenting. Men det är heller inte rättvist att man glöms bort bara för att man dör. Därför skriver jag de här raderna på årsdagen av vännen Karins alltför tidiga död. För Karin är inte bortglömd!

Karin var en person som det var omöjligt att inte gilla – när det kom till kritan. För hon var minst sagt… kontroversiell. Inte rädd för konflikter, gjorde ibland, enligt mig, galna val. Mitt i allt detta hade hon ett hjärta av guld. En sann vän.

Otaliga var de gånger Karin peppade mig när jag tampades med mina demoner. När jag akut las in på sjukhus för mitt taskiga blod var hon den enda av vännerna som ringde. Påstridig som f*n men ville så väl. Så väl…

Karins omtänksamhet var lika enorm som hennes hjärta. Och hennes humor! Jag vet inte hur många gånger det kom bokpaket från Täby till postboxen i New Village. En gång kom det snorfanor i papper med roligt tryck, en annan gång presentkort på en GB-glass…

Jag glömmer aldrig maratonsamtalet vi hade, Karin och jag, när hon ringde mig från bilen just som hon passerade Uppsala. Vi pratade hela vägen upp till Sundsvall…

Det var hos Karin jag sökte råd och stöd i medicinska frågor. Det gjorde jag så sent som en knapp månad innan… det ofattbara hände: Karin gick bort. Jag ångrar så att jag inte var mer lyhörd! Om det finns nåt jag ångrar i mitt liv så är det just detta!

Jag vet fortfarande inte vad som hände den där dan för ett år sen. Och för mig spelar det egentligen ingen roll. Karin gick bort och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Det är så mycket som har hänt sen du gick bort, Karin! Men nånstans tror jag att du sitter där uppe på ett moln – FORTFARANDE! – och blickar ner och bloggar lite då och då, vasst, förstås, en och annan svordom mellan blossen på stinkpinnarna, bland de himmelska saligpellarna. Du fattas mig fortfarande. Alltid. Mina tankar går idag framför allt till J, J och M.

Kotimatka pitkä niin…

Livet är kort.

Read Full Post »

Beslutet

Ett inlägg där ett beslut deklareras.

I morse vaknade jag med ett sånt där obehagligt ryck. Det var en mardröm igen. Drömmen handlade om två katter. Eftersom den ena katten på nåt sätt hade blivit av med sin svans, hade Nån i drömmen beslutat att detta öde måste drabba även den andra katten. Eller dess svans skulle helt enkelt bara huggas av.

Chop, chop!

När yxan landade på svansen vaknade jag med ett ryck. Och en insikt. Ja, jag har fattat ett beslut.

Yxans roll i drömmen = beslut!

Ett av alla M i mitt liv – några har kommit och stannat, andra har kommit och gått, detta M har funnits hela mitt liv, men inte direkt i mitt liv förrän på äldre dar – har på senare tid försökt peppa mig på olika sätt att ta till orden. Att ta till orden ännu mer än jag gör idag. Det har gjort att ett frö har börjat gro. Ett frö till det beslut jag fattade för nån halvtimme sen:

Det blir en bok. Jag ska skriva en bok. Om andra kan, kan jag. Och andra måste få veta från mitt håll vad som hände, hur det kändes, vad som var fruktansvärt, bättre och vad som kunde ha gjorts annorlunda.

Det finns visserligen redan en bok. En absurd roman. Den stannade kvar i en dator nånstans. Det finns dagboksanteckningar före, under och efter. Det finns en blogg att ösa ur.

Chop chop!

Syftet är inte att hugga av några svansar utan att dela med mig av erfarenheterna av det hemska, ofattbara som sker ganska ofta i dagens samhälle. Ett samhälle där människor är utbytbara från en dag till en annan. Där mattor dras undan och golvet visar sig vara en fallucka ner i avgrunden.

Chop chop!

Beslutet är fattat. Det är en lättnad. Bara det känns som en befrielse. Som att bli av med… nej, inte en svans utan en inneboende tyngd. Du som har varit där vet hur den tyngden känns. Du som inte har varit där ska få följa med på en mardrömsresa. Om du törs.

Livet är kort.

Read Full Post »