Philomena

Ett inlägg om en film.

---

 

Vad passar väl bättre än ett riktigt drama, baserat på verkliga händelser, att låta tårarna falla fritt inför? Fästmön och jag tittade på Philomena (2013), enligt baksidestexten en dramakomedi.

Philomena blev som ung katolsk flicka på Irland gravid. Hon födde sin son i ett kloster. För detta fick hon plikta med fyra års hårt arbete. Men innan åren hade passerat kom ett amerikanskt par och adopterade sonen samt en flicka. Många år senare, på sonens 50-årsdag, berättar Philomena för sin dotter om barnet. Dottern får kontakt med Martin, som har blivit av med sitt jobb, är deprimerad och står i valet och kvalet mellan att skriva en bok om rysk historia eller jogga. Martin bestämmer sig för att hjälpa Philomena att leta efter sonen och skriva en artikel om detta.

Visst finns det stunder när man skrattar medan man tittar på den här filmen. Men det är mestadels väldigt svårt att hålla tårarna borta. Judi Dench gör ett fantastiskt porträtt av den till åren komna mamman av enkel härkomst. en kvinna, som fått utstå så mycket – och kanske det värsta av allt: att förlora ett barn. En kvinna, som trots detta vill se det goda i andra människor och som sprider en positiv stämning. Ett HBTQ-tema finns också och det är icke att förakta.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.